Bestiga Mount Everest idag igen då
Scheisse… mår bra mycket bättre än igår, värken är mer som vanligt igen och så, men… jobba? I den här värmen? Det funkar verkligen inte! Seg i skallen är man ju. Tog en bra stund, men till slut lyckades jag ta en dusch och pallra mig iväg til Ica. Att ha mat hemma är en bra början. Jag ska snart gå iväg till kontoret också, eller, själva kontoret kommer jag inte in på för det är larmat, men ska hämta en text där utanför, 15 sidors korrläsning. Går ganska fort, så jag funtar på att sätta mig med det nere vid ån och fixa det direkt istället för att ta med det hem och sen gå tillbaka och lämna det när jag är klar. Man måste ju vara utomhus nu när man mår skapligt, tänker jag, men sen efter fem minuter utomhus blir jag groggy av hettan. Får ta på mig kepan jag köpte på RIS, inte min stil riktigt men jag är inte på humör för hatt…
Jag har blivit så jävla folkskygg på sistone, så fort jag är lite deppig. Det där att alla småpratar med en är inte kul då, och det är ju verkligen så. Varenda granne konverserar och man känner sig utstirrad vart man än går, på vintrarna glor folk mer ner i marken och det är på nåt sätt mer accepterat att se trött och sur ut, nu känns det som att man måste vara beredd att möta världen med ett leende och ett lager med småprat så fort man vågar sig ut… Tantmaffian ockuperar utemöblerna och alkisarna hela Stångån… Och så det enda kruxet med min lägenhet: den är precis vid porten, så sitter man på balkongen är det folk som springer ut och in hela tiden och det känns inte privat utan man är väldigt synlig….
Fast kanske ska jag hämta kontorsjobbet och ta med mig hem ändå. Känns som att det måste bli lite svalare innan hjärnan kan fungera, men jag behöver en anledning för att ta mig ut på en liten promenad. Behöver röra på mig och utmana folkskyggheten innan den blir värre. Är sådär precis på randen till att falla ner i den här onda cirkeln på allvar eller att lyckas bryta den, jävligt ansträngande för jag har inte gett upp men det är motvind och uppförsbacke och kamp för varenda liten vardaglig grej… Måste äta fast jag har noll aptit, hålla mig vaken fast jag är skittrött, använda musklerna fast kroppen skriker osv… Trotsa alla sina instinkter, det är svårt. Men concertan hjälper till lite iallafall, står på förnuftets och viljestyrkans sida, fast det är inte samma mirakulösa effekt som när jag mådde bättre i övrigt. Det är coolt som fan att ha fått en inblick i hur majoritetsmänniskorna fungerar!
Nje, jag ska ta och försöka trolla bort mina finnar och torra fläckar (hudproblem bidrar också till folkskygghet) och gå iväg och hämta texten och försöka att inte tänka längre fram än så (typ på att jag har enorma mängder jobb framför mig med romanen), en sak i taget så tar man väl sig framåt på nåt sätt iallafall…
Det här inlägget var postat söndag, juli 4th, 2010 kl. 16:07 och är lagt i Allmänt, Hälsa. You can follow any responses to this entry through the RSS 2.0 feed. You can leave a response, or trackback from your own site.
