Ofelia Eriksson

Archive for the ‘Allmänt’ Category

Äckligt!

Jävla bajshy!  Den har bråkat med mig konstant i över ett halvår, jag börjar bli ganska less. Jag försöker vårda den ömt men det hjälper icke. Kul att vara finnigare nu än jag någonsin var när jag var tonåring! Jag skäms för att visa mig, och måste sminka över skiten fast jag vet att man bör låta bli… Och så har jag komplex för att jag haltar när benen krånglar också. Har fått mail från en fotograf som jag hade tänkt göra en session med, men nej, med det där plus att jag är helt anorektiskt smal har jag ingen lust att ställa mig framför en kamera. Kan det vara någon biverkning av concerta? Och när är det dags att fråga doktorn om råd? Känns löjligt att göra för lite hudproblem men det är liksom inte likt min hy. Den brukar jävlas men inte på det här sättet, nu är det som nån slags infektion under huden eller något, jättesnuskigt.

Haha och varför skriver jag massor om nåt jag skäms över egentligen? Men man ska väl bjussa på sig själv… Måste hur som helst övervinna mig själv och visa mig på stan om två timmar.  Sen få hem Mr White och så måste jag ta itu med att jobba ikväll… Har varit så skönt att ha ledigt från det men nu måste jag göra ett slutryck med romanredigeringen, axeln har fått vila upp sig och jag mår ju bra mycket bättre än för en vecka sen så nu har jag ingen ursäkt längre. Ja shit, och nästa vecka ska jag göra en intervju. Vaddå semester?  Nä nåt modellande finns det inte utrymme för, det är mer jobb än man tror med det också faktiskt.

Jag blev riktigt ledsen när jag ställde mig på vågen igår faktiskt. Trodde att jag kanske gått upp några hekto men istället har jag gått ner till en skämsvikt som jag inte törs berätta för någon, ner under den gränsen som mär absolut minimum, har inte vägt mindre sen jag var tonåring heller. Hör finnanrna ihop med det tro? Anorektiker får väl dålig hy…? Nu äter jag glass med grädde och mammas bullar och dricker cola varenda dag typ, så någon anorektiker är jag inte, men jag kan inte få  i mig någon lagad mat i värmen. Jag brukar tänka annars att även om in kropp är skruttig och ontig så är jag iaf hyfsad nöjd med mitt utseende, men i år har jag inte legat obekymrat i bikini i parken som jag brukar, utan försöker dölja mina utstickande revben och är väldigt självmedveten om spaghettiarmarna. Något annat än linne går ju inte att ha på sig, men magen döljer jag. Börja dricka vin kanske? Alkohol brukar få igång min aptit. *hämtar mer kaffe med grädde*

Måste få styr på min resa nästa vecka. Intervju på tisdagen i Sthlm, hälsa på EB i Uppsala ons-fre, men så ska jag ju helst sova någonstans mellan tisdagen och onsdagen också. Och så vill jag träffa några fler personer men vet inte om det funkar för dem… Jag har svårt att fatta att det är över sex år sedan jag flyttade tillbaka till Linköping, tror att jag har en massa kompisar i Stockholm men så är det ju inte riktigt, det är L och J mest och L skulle vara på landet och söta J är bohem och bor i tält över sommaren… Och shit, tågbiljetter ska man ha. Olägligt att det blir i slutet av månaden för mig egentligen men mor och far är inte så petiga med några dagar hit eller några dagar dit med pengar.. (Måste nog köpa tågbiljetter för pengarna jag är skyldig dem.)

Okej… ta mig samman. Ett svalt bad. Göra det bästa av spegelbilden, reda ut håret och ta på mig något fint…

Somrarna var bättre förr

Jag har gått omkring och trott att min pollenallergi blivit värre och att det var därför jag nyser och det svider i ögonen när jag går ut, men nu börjar jag tro att det är de höga halterna av marknära ozon som gör det. Äckligt! Det stämmer med att det är som värst sent på eftermiddagarna. Och pollenallergin brukar gå över i juni. Fy fan det är verkligen riktigt snuskigt att vi sabbat vår jord såhär. Och jag tänker att det kanske är rätt bra att jag inte hunnit skaffa kids… Jag vill ha en normal jävla sommar! 25 grader, mycket sol men lite regn då och då, kallt  i vattnet och inga gifter som kliar och gör en rödögd. Behagligt och inte skadligt, helt enkelt. Nu sitter man här tre på natten invirad i kalla våta handdukar och svettas ändå ihjäl. Men men, bara att vänja sig antar jag…

Fika med S imorgon och åka ut till E på torsdag, najs att jag för en gångs skull verkar ha tajmat folk ganska bra! Och… lilla pappa har fixat Mr White! HURRA!  Pappa kan allt. Men Mr White är hos mina päron, så återföreningen får vänta tills imorgon. Helt underbart att ha internet och min egen dator igen!

I´m back

Heeeeej bloggen! Har ni saknat mig? Jag har saknat min lilla internetvärld. Har/har haft total jävla tekniskt tilt, inte nog med att datorn är paj, nu funkar inte bredbandet eller hemtelen heller. Och inte kameran, tv-fjärren är borttappad, cd-spelaren rispar skivor… det är tragiskt! Rautern/modemet som det är fel på, måste ringa bredbandsbolaget och krångla med ny skit. Mr White gick jag slutligen iväg med i fredags men det skulle bli svindyrt att laga honom, då kan jag lika gärna köpa en ny minilaptop. Men pappa ska se om han kan löda ihop sladdurtaget där det har lossnat nån liten skitgrej först, och jag fortsätter låna deras extradator ett slag till.. Och har det mobila bredbandet nu när mor och far äntligen kommit hem. Fem dagar utan internet har inte varit lätt!

Men jag har inte så himla mycket att berätta direkt, har semester nu, sköööönt, men jag har mest bara hunnit vila upp mig lite, tagit itu med tvätt och disk och sånt där och låtit min stackars värkande kropp slappna av, vilket faktiskt har hjälpt lite. Kan nästan gå igen, men ibland kommer domningarna. Armen är lugn så länge jag lämnar den ifred. Sen orkar man ju ändå inte ett skit när det är såhär varmt, de sista dagarna på kontoret ägnade jag nog mer åt att äta glass än att faktiskt jobba… Visst har jag längtat efter sommar och värme, men jag tänkte mig en normal svensk sommar och inte ett jävla klimatuppfuckat växthus… Nu är det bara äckligt klibbigt.

Lite skönt har det varit att vara helt avkopplad rent bokstavligt de senaste dagarna, att bara sitta på balkongen och läsa och äta glass och veta att man inte ens kunnat kolla mailen, men näe, tacka vet jag internet ändå! Det är ju faktiskt här allt viktigt händer. Och så behöver jag skriva av mig här som ventil, har haft säkert tjugo blogginlägg som jag börjat skriva i huvudet men kommit på att nä juste, inget nät, och nu kommer jag inte ihåg något av dem såklart, inte ens den tiondelen som var intressant, typ.

“Strage txt” läser jag och är snart klar med. Nu är det roligt att läsa för nöjes skull igen, härligt! Det har liksom känts som jobb på sistone när jag hållit på så mycket med text. Men fukk, jag får komplex! Jag skriver som en kratta och vet ju inte ett skit om hur man får till en bra intervju. Hjääääälp! (Ska göra en om ca 10 dar, med en musikbiznizperson, inte så smart att börja jämföra sig med sveriges bästa rockjournalist just då…)

Skulle åkt ut på vischan utanför Västervik imorgon men icke, C är sjuk.. Ska höra om E eller S vill ha besök istället, ut och träffa sina vänner som bor på landet känns hur som helst som det vettigaste man kan hitta på för tillfället.

Hmm what else… Semestern har inte börjat med spännande äventyr direkt, men nu när jag tänker  på hur jag mådde för en vecka sen jämfört med nu inser jag att jag nog njutit av den iallafall, jag mår så väldigt mycket bättre, lugnare och gladare och  med mindre värk. Så kanske det blir roligt när äventyren väl kommer igång sen!

Fritt fram att kommentera igen

Yes, hoppas ha skakat av mig jobbiga stalkers vid det här laget, så jag provar med att tillåta kommentarer utan att man måste registrera sig som medlem och sånt tjafs… Men ja jag rekommenderar en artig ton  i kommentarerna, de är inte till för personangrepp vilket ju inte borde vara nödvändigt att skriva, men men…

Usch jag är avundsjuk på alla friska människor! Som reser runt på festivaler och sånt, utan att bekymra sig över om de kommer kunna stå upp under en konsert eller om de klarar av att tälta utan att bli handikappade, och kan dricka och bara få en bakfylla som snabbt är öerstökad. Okej, just festivaler var inte min grej innan jag blev sjuk heller, men jag älskade att resa och jag var inte kinkig, fick man sova på en tågstation så var det ingen katastrof, obekvämligheter och sånt var inget man straffades för långt efteråt. Det är jävligt lätt att vara hård och ha attityd när man är ung och frisk, klart att man tål vad som helst då… Men ja, nu sitter man här och är tacksam för att man lyckades halta till Ica och tillbaka. Långsamt gick det, och jag måste verkligen tänka på hur man gör för att gå just nu, känns fucked up värre. Och sen när jag fått gången att se normal ut kom jag på att min ena arm hängde helt slappt medans min andra svängde på normalt sätt, så då började jag försöka svänga med armen så att det skulle se naturligt ut, fast det i själva verket är  hur konstlat som helst. Det går ju liksom inte att uppskatta sånt som är kul i teorin när det är sådär, jag må befinna mig på en Hanoispelning omgiven av vin och vackra män, kan jag inte tänka på annat än smärta går det inte att ha skoj ändå.

Haha ja vin, vackra män och musik är vad jag längtar efter, om inte om hade varit. I verkligheten längtar jag efter att benet ska fungera så pass att jag klarar av att ta mig till stationen och åka buss eller tåg för att hälsa på någon. Men jag har sushi och guanabana pineapple och jag får besök ikväll, man ska uppskatta det man har… Men jag kan inte gå i mina nya fina skor! =( Börjar inse att jag faktiskt får semester imorgon, och att jag har förberett det jävligt dåligt. Vet inte hur mycket pengar jag har och har ingen koll på vad folk har för sig. Ja apropå det kanske jag skulle kolla upp hur man billigast tar sig till Västervik ja…

Jag måste se ganska rolig ut. Högerhalvan av kroppen är som ett stelt jäla bihang som vänsterhalvan släpar omkring på och bara använder för att balansera, som en krycka typ. Men det känns att nån slags läkningsprocess är på gång ändå, och vänsterhalvan mår desto bättre. Har faktiskt varit riktigt jävla radikal och börjat städa! Räknar inte med att hinna långt men att ha lite ren disk och och kunna ta sig fram utan att ha omkull saker vore ju ett framsteg.

Ikväll får jag fikabesök igen, som sagt, stökigt kommer det fortfarande att vara men det vore ju skönt om jag inte behövde skämmas alltför mycket över mitt stackars försummade hem.

Världens gulligaste kommuntant, hon som hjälpte mig med FK-brevet och skaffade min underbara praktikplats, fick mig att brista ut i ett: “Naaaaaaw!” när jag öppnade posten. sådär utan anledning har hon skickat ett Glad sommar/lycka till-vykort med peppande ord, så himla rart! Det är härligt när man stöter på folk som inte bara sköter sitt jobb, utan till och med engagerar sig och går den extra milen fast det inte ingår i deras egentliga arbetsuppgifter. Respekt för det!

Hade börjat på ett inlägg där jag skulle ge datorn en eloge för att den inte krånglat sen i måndags, men ironiskt nog hängde den sig just då. Men pappas idé med ett luftigt grytunderlägg för att undika överhettning verkar hjälpa lite grann iaf. Han har sina stunder!

Hmm, ja mer spännande än såhär är inte mitt liv. Och enligt facebook är alla gubbar ute och rockar och alla kvinnor tar hand om sina bebisar eller pysslar i trädgården… Vad hände med jämställdheten?

Imorgon är sista dagen på jobbet, kom på nu när jag fick det där vykortet att jag ju borde visa chefen min uppskattning på nåt sätt… En ask choklad kanske? Jag vet inte, svårt med sånt där tycker jag, har ju  inte varit ute i världen så mycket och lärt mig vad som är brukligt.

Nåja, ska släpa med mig högerkroppen på en ny liten attackstädning.

Lite blandat

Idag känner jag mig, vilket händer ibland, sådär helt fysiskt uppdelad i två halvor, som ett rakt streck genom kroppen, min vänstra del mår utmärkt (nåja, relativt iaf) och min högra är en stel värkklump. Man vill bara kopiera och spegelvända sin vänstra kroppshalva så man mår sådär bra till höger också. Fast sen kom jag att tänka på att eftersom hjärnan styr kroppen i kors, så kanske värken skulle följa med från vänster hjärnhalva och det skulle bli helt fel, värk överallt istället vilket ju skulle vara ganska misslyckat. Anyways, började fundera vidare över hjärnfunktioner och mina diagnoser. Skulle det inte teoretikt sett kunna vara så att om en del av hjärnan som används för perception  tex blir överansträngd (eftersom ADHD har att göra med sånt), och samtidigt styr samma del av hjärnan över någon kroppsdel, så får man värk i den kroppsdelen? Typ. Orkar inte förklara bättre eller utveckla…

Det var kämpigt att jobba idag, svårt att koncentrera sig, men ändå bra att det var äkta analytiskt tankearbete och att jag inte behövde använda armarna så mycket. Sammanfattningar och slutsatser, sånt är jättekul när man är på humör tycker jag, men svårt när tankarna envisas med att vandra iväg… Gick förbi FK i min paus och lämnade kopia av öernanklagan i deras brevlåda. Hjälp, stämningen där inne slog emot en som en vägg, fullproppat med folk, men skrämmande tyst och med hela luften fylld av misär, nedbrutna stackare som tittade ned i golvet och såg uppgivna ut. Jag var jävligt glad att jag bara skulle lämna ett brev och inte var tvungen att ta en kölapp och slå mig ner där. I jämförelse med den allmänna stämningen där kändes det som att jag är en munter optimist och ett klämkäckt energiknippe. Hugah!

Äta nåt och vila en skvätt får det nog bli nu, och sen kanske man orkar ta sig ut igen, idag är det varmt på ett skönt och lagom sätt, som mankan njuta av utan att koka bort. Men jag borde ju sitta här vid datorn och skriva, egentligen. Fast fuck that om min kropp nu vägrar, ändå. Fick lite verklighetskontakt igår och insåg att det finns annat i livet än plikter och jag behöver inte alltid ställa högre krav på mig själv än ad jag gör på andra…

Nya krafter?

Så bisarrt! Jag är trött och seg men… utvilad??? Och det känns som om en liten bit av blyklumpen i skuldran har försvunnit. Fantastiskt! Tvättar jag  håret och tar på mig rena kläder nu borde ju det räcka för att göra mig till en ny människa. Men jag vågar inte utmana ödet, så törs inte skriva något långt här…

idag jobba, ett par ärenden… och sen är det bäst att jag inte tänker längre än så.

en vacker dag

Men näe… nu skrev jag ett långt, tacksamt och positivt inlägg om min vanlilg händelserika dag och så bara försvann allt när jag skulle publicera… Orkar inte skriva om! Telefonen ringde som en galning imorse iaf, T har varit förbi på kaffe, jag har fått hjälp med FK-brevet och skickat iväg, varit hos mor och far och ätit god mat och glass och kakor, och jag är allmänt tacksam över att ha haft en schyssst, enkel dag som bara hänt av sig självt liksom, jag har inte hunnit oroa mig och gruva mig för FK-brevet tex, och hann inte bli nervös för att träffa T (som är en nätkompis jag inte hade träffat irl förut) och så ingen dum migrän eller nåt… Det  är allt jag begär!

Och jag hade som sagt var skrivit mycket mer men skitsamma, bra dag, lättnad, det behövde jag.

Frustration!

Datorn klarar värmen sämre än jag… tror att det är överhettning som gör den så seg och får den att hänga sig hela tiden iaf. Inte direkt läge för datatrubbel men det är det ju faktiskt aldrig. Ironiskt att när jag väl tar mig samman och sätter mig och jobbar så stänger den ner. Jag satte mig faktiskt vid stångån och blev klar med texten med en gång i eftermiddags, men sen dess… Jobbat effektivt i en halvtimme kanske, not good. Är grymt jävla frustrerad, och *** (det där fula ordet, som var en myndighet från början innan det blev svärord) låter mig ju inte tänka på annat än problem, hur fan skulle man lyckas med att INTE bli deprimerad av att rada upp precis varenda bekymmer man har utan att nämna några positiva saker? Man känner sig skapligt jävla patetisk. Som en jävla surrande fluga omkring en, känner aldrig att jag får vara ifred och börja leva mitt liv. Likadant med allt negativt, det söker upp en hur optimistisk man än försöker vara, men positiva saker jagar en inte direkt, de kräver att man jagar dem.

Och nu suckar och stönar datorn så mycket att det är bäst att jag passar på att skriva rent lite innan den somnar igen.

Evolution och sånt

Well jag satte mig i en trapp nere vid ån och gick igenom Linköpings tekniska utveckling fr o m 1980-talet fram tills idag iallafall, en klapp på axeln kan jag ge mig själv för det, men sitta vid datorn och skriva in text tröttnade jag på efter tio rader… Axeln uppskattar det inte men jag vet inte vad fan den vill egentligen, varken vila eller träning gör den gladare. Får väl kämpa vidare med tio rader i taget antar jag. Ser fram emot natten då alla andra går och lägger sig och det blir svalt och tyst.

Inte för att det någonsin varit för sällskapslivets skull som jag velat bli skribent, tvärtom för att det passat en enstöring som jag, men just nu är det inte kul. Jag känner min inre stenåldersmänniska som vill leva i en flock, med lagom många människor på lagom avstånd. Rent allmänt, ADHD och sånt blir ju bara handikappande i ett sammanhang, ett samhälle med en livsstil där det inte finns utrymme för olika personlighetstyper. Jag blir så frustrerad över att folk bara tar saker för givet och inte reflekterar över såna saker. Visst är människan anpassningsbar, men någon måtta får det väl vara, vi är trots allt biologiska varelser, och kulturens evolution går så mycket snabbare än vår kropp och hjärnas. Samma med klimatförändringar, okunniga människor kan häva ur sig sånt som att “men det har ju varit klimatförändringar förut, det är naturligt”, men de fattar inte att det aldrig har skett i såhär snabb takt, det är accelerationen som är det farliga, det går för fort för att djur och växter ska hinna anpassa sig som till naturliga klimatförändringar som sker över en längre tidsperiod, och artrikedomen går förlorad. Precis som variation är nyckeln till framgång i naturen tror jag att det skulle vara likadant för människor, mångfald handlar inte bara om etnicitet och religion och sånt, vad spelar det för roll om det inte finns utrymme för mångfald av personliga egenskaper? Det borde inte vara någon gåta för en tänkande människa varför psykisk sjukdom ökat så mycket i Sverige de senaste årtiondena, försöker man pressa in alla i mall 1A så är det givetvis fler som misslyckas än om man kan få några alternativ att välja på….