Ofelia Eriksson

Archive for the ‘Allmänt’ Category

Jag tappar bort många saker, men brukar ha koll på mig själv iaf

Alla dessa människor som ska hitta/förverkliga sig själva, växa som människor eller liknande floskler, eeehhh, vilka har de varit innan, små borttappade fantasivarelser? Det är visst trendigt att vara andlig nu, och som alltid när något blir en tillfällig masspsykos blir andligheten mer och mer puckad ju fler som hoppar på trenden.  Och någon läskig koppling sekter-kursgårdar-personlig utveckling-coacher-statliga myndigheter verkar finnas vilket jag tycker är så galet sjukt. Skulle vilja ha ett vetenskapsparti att rösta på, som stod för några enkla grundvärderingar bara och använde sig av verkligt sunt förnuft, alltså hälsosam intelligens, i motsats till populitisk folkvilja. Som tog till sig nya rön och argument och var beredda att ändra sig om sakfrågor när nya fakta tillkom. Det känns som att partierna numera står mer för tro än åsikter och att politiken bara är en liten subkultur bland andra, där man oavsett partitillhörighet i princip har samma världsuppfattning, och den världsuppfattningen är lite… speciell, så att säga.

Känns knepigt värre att rösta i år. Man vill ju rösta bort högerregeringen men inte ha Mona Sahlin som statsminister, kul att välja mellan pest eller kolera. Jag kanske röstar på PP för att då röstar jag på en sakfråga jag kan stå för åtminstone, men den allra viktigaste frågan för mig är egentligen miljön och det är ju som att rösta blankt i den frågan…

Jag råkade visst byta ämne där. Skulle gärna vilja ha en förklaring till varför många är så satans osäkra på sig själva? Jag är också osäker på mig själv alltsomoftast, men jag vet iaf vem och var jag är och att jag är verklig!

 

Över till annat… Snälla pappa överraskade mig idag, tog hit min uråldriga dator där jag har gamla foton och musik mm, med en fin “ny” plattskärm, dvs en av deras som de sällan använder, och fixade iordning den fint på mitt skrivbord! Så nu har jag alltså både en hemmaburk som man kan glo på film på tex, eller skriva med ett normalstort tangentbord, och lilla Whitey är frisk igen (än så länge)! Sen fungerande hemmabredband också, inte illa med förbättringar på en vecka! =) Ironiskt nog kanske jag kan slippa tänka på datorer så mycket nu när saker funkar, mycket skönt.

Fika?

Vad seg man kan vara! Skönt då att pappa ska hjälpa mig med att skura golv och annan städning som är knepigt för en fibrotant som mig, och att det tydligen är slappt på jobbet idag. Det enda som finns att göra är visst att finputsa det jag satt med igår, rätt bra för jag var inte nöjd och jag hatar att lämna ifrån mig något jag inte är helt nöjd med. Först tänkte jag att jag borde slakta och stryka allt som inte var väsentligt, men sen insåg jag att då blev det visst inte mycket kvar… Sån där säljande lull lull-text som jag inte tål egentligen, utan måste bita ihop och påminna mig om att det är mitt jobb och jag ska vara professionell och neutral…

Det börjar så sakteliga bli lite ordning här, eller metod i kaoset åtminstone. Efter fars hjälp kanske lyckas fixa resten själv och känner mig lite motiverad. Såna där saker som jag vet att jag får ont av skjuter jag upp, och det är väl kanske rätt mänskligt..

Vänner, hör gärna av er! Nu börjar vardagen flyta på skapligt, och jag saknar er, men jag har inte energi till att ta inititativ riktigt… Filmkvällar, fika, såna där lugna aktiviteter är jag sugen på. Om nån orkar ta sig hit, helst? Skulle gärna åka ut till folk också, men mita ben är inte att lita på tyvärr…

Blöbb

En skittråkig dag idag men jag måste känna mig rätt nöjd  med mig själv! Har fått igång hemmabredbandet (med lite hjälp), postat soc, suttit och jobbat ute i parken och håller på och tvättar. Dessutom har jag fått in lite städning däremellan!

Helgen fullkomligt slukades av en ovanligt elak migrän som byggdes upp på fredagen och däckade mig ända tills igår kväll. Inte kul alls.

Så vad ska man skriva om när allt är vardagstristess? Tror inte ni är så himla intresserade av mitt jobb eller vilka dokumentärer jag glott på eller vilka räkningar jag ska betala den här månaden… Och det är typ såna simpla saker som finns i min skalle just nu. Och spaghetti och köttbullar. Dexter ikväll! =)

Jag är tillochmed så tråkig att jag återanvänder gamla ragg! Men vad ska jag göra när jag gått igenom alla från tonåren tills nu ett varv till egentligen? Jag vill ha några nya expojkvänner, men slippa besväret med förhållandefasen… Well, innan jag bekymrar mig om det ska jag nog ta en liten tripp till Gotland typ i början på oktober eller något. Tillgodose vissa behov så jag kan fundera över vad jag vill utan att vara desperat sen!

Har skitont i fötterna och domningar i benet, vilket gör att jag inte kan gå i högklackat och det suxx! Mina enormt vackra skor jag köpte i Uppsala vill visa upp sig! Och de näst senaste ormskinnsmönstrade skorna också, har knappt använt dem heller. Nu är det ju säsong för strumpbyxor typ, eller leggings, och det är inte jättehett att kombinera med fotriktiga gympaskor. =/

grå vardag är vackert

Bortsett från insomnian och min vampyrdygnsrytm har jag känt mig som en normal människa med ett vanligt vardagsliv några dagar, det är riktigt underbart faktiskt! Jag skulle inte vilja leva så alltid, men jag önskar att jag hade möjligheten att välja… Jobba, träffa familjen, pyssla och fixa praktiska saker och äta spaghetti med köttbullar framför teven efter att man kommit hem, det känns onormalt normalt.  Fast idag tog jag hem jobb, och har bara börjat lite grann, så jag ska ha min arbtsdag nu inatt istället. Kommunens välfärdrapport, 140 sidor vilket är mycket, men den verkar ovanligt välskriven så jag bör nog hinna färdigt tills imorgon/idag utan att stressa ihjäl mig. Skitbra att jag kan göra såhär, armen var skitsur imorse när jag varrit vaken i nära ett dygn, på det här sättet kan jag både jobba och sova när jag behöver, och kommer ut med en liten promenad till kontoret medans det är dagsljus.

Hoppas på ett par dagar till av vardaglighet. Prelimnärbestämt att fika med N i eftermiddag (fredag) och funtar på om jag ska följa med mina föräldrar ut på landet på lördag.

Ingen dramatik och jag har fått vara “frisk och mått bra” hela veckan, dvs värken har varit uthärdlig och förutom sömnpoblem och trötthet inget som tärt på mitt psyke direkt.

Törs man hoppas på positiva händelser/överraskningar eller ska man nöja sig med frånvaron av dåliga?

Jag har Mr White igen men lyckas inte få igång hemmabredbandet… När det är fixat också ska jag börja blogga lite mer regelbundet igen tänkte jag. Och förhoppningsvis skaffa en kamera snart så jag kan liva upp med lite pix och sånt…

Övertrött förvirring

Riksdagsvalet, dokumentärerna jag såg inatt samt en statusrad på fejjan fick mig att börja fundera över hur man skulle förbättra världens fredsstatistik genom olika former av konfliktlösning, så jag började tänka i liknelser med tärningar, schack, färger, plus och minus, men kom på att det vore bättre att uttrycka det i en matematisk formel, och sen började jag grubbla över hur en sån skulle se ut, det finns säkert redan nån för att räkna på min tankebana men mina matematikkunskaper är ringrostiga och lite knapphänta… Så för att tänka ut hur jag skulle förklara vad jag menade för pappa (doktor i numerisk analys) började jag blanda in fler sporter, bokstäver och glada gubbar för att symbolisera möjliga utgångar, länder och snälla människor med mera…. Jag har inte kommit fram till min tydliga enkla formulering än…

Yes, det ÄR lika förvirrat som det låter!

Måndag för mig

Det kanske har sina konsekvenser att smälla i sig ett helt paket glass… Jag mår illa och har ont i magen. Jag ska väga mig hos sjuksköterska imorgon så jag fick för mig att jag skulle svulla så mycket jag bara kunde inatt. Idag jobba, hoppas det är något intressant nytt projekt eller så, så att jag får nya saker att tänka på. Lite research vore skoj. Om jag känner mig på barnvänligt humör efter jobbet ska jag förbi mor och far, ett par av mina syskonbarn är där hela veckan.

Nu har jag 70 spänn kvar att leva på en vecka. Är snus och hårspray de rätta investeringarna? Jag är fortfarande sur för att jag inte fick ta med min Proffsflaska på Forever Young: “Det här är en 80-talsfestival, det är galenskap att man inte får ha hårspray!” argumenterade jag men det hjälpte föga, och nu måste jag typ… tvätta håret för att det ska lukta gott, och det orkar man ju inte så ofta.

Nä, hinner vila en halvtimme innan jobbet, ska ta och satsa på det..

galenskap

Det är länge sedan Sverige var det vackra, sekulariserade, jämställda och rationella land jag växte upp i och älskade, jag får väl ta och acceptera det. Allt äckligt new age-flum som tydligen har spårat ur fullkomligt medan jag gått och tänkt på annat, får mig nästan att inte vilja kalla mig buddhist längre för folk kan ju blanda ihop det med kristaller, indiska stenrika gurus, nån tro på att indianer är heliga och jag vet inte vad allt. Inte den enkla livsfilosofi som jag syftar på, som inte står i någon kontrast till vetenskap och inte tillber någon gud, utan bara är ett moraliskt förhållningssätt som jag tycker är vettigt. Och om folk vill vara galna, så är det min jävla rättighet att be dem hålla sig undan från mig. Utbildade, smarta indier måste skratta gott åt alla godtrogna västerlänningar som tror på allt så länge man säger det på sanskrit… Oneness, deeksha, whatever det kallas, det är visst nåt som göder två feta indiska conartists i övre medelåldern gott, och Sverige är nån slags västerländsk central för det. För tydligen är det massa människor som inte vet vilka de själva är och tycker att de inte lever och inte har nån kärlek i sina liv? Och sen lovebombas och slutar tro på vetenskap och skuldsätter sig för att världen ändå ska genomgå nån stor förvandling 2012 för det har Hollywood sagt… Jag har alltid trott att svenskar varit, kanske inte smartare, men bättre bildade åtminstone, än amerikaner och allmänt hälsosamt skeptiska men jag har nog levt i en skyddad liten bubbla.

Jag kan inte göra något åt det, det är som med missbrukare eller folk som bestämt sig för att dö, man kan göra allt rätt men det går ändå inte att hjälpa dem. Men jag kan inte begripa den där andliga tomheten eller vad det är det handlar om, har folk haft det för lätt så att de inte kan uppskatta tillvaron om de inte är konstant lyckliga eller vad? Hela svenska folket behöver en historiekurs eller två, tror jag. Jag är skitarg på D, men trots allt så blundade han inte för verkligheten ändå, sen tycker jag att han gjorde fel fel fel gånger tusen, men själva hans poäng kan jag köpa. Men jag är arg för allt som blev till tomma ord när han gav upp. Och fantasi är något fint och bra, jag älskar män med en livlig fantasivärld, men det gäller att hålla reda på vad som är fantasi och inte… Rätt använd blir den konst, fel använd galenskap.

Men rationalitetshetsare går också för långt. Jag läste en smart kommentar som gick ut på att fibromyalgipatienter var psykotiska. Njäe, sorry men jag har nog inte haft en psykos i sju år. Om ordet herrn sökte var psykosomatiskt så är det en väsentlig skillnad. Vad jag lutar åt, med den kunskap jag har för tillfället, är att fibro nog är resultatet av långvarig konstant överansträngning som sen utlöses av någon trigger, typ muskelinflammation. Men min jakt på svar och frågor och mer kunskap är långtifrån över.

Jag är inte långt ifrån att bli elitist och börja förespråka att intelligenstest och allmänbildningstest ska få avgöra vilka som ska ha rösträtt. Och med rätt höga krav, det ska inte räcka att vara medelmåtta. Men sen måste man ha in nåt slags empatitest också men psykopater vet hur de ska manipulera såna så det mesta faller på det… Folk som eftersträvar makt är alltid de som minst borde ha den, och jag kan inte komma på något styrelseskick som kommer förbi det problemet.

Men, jag tycker att världen är befolkad av idioter och att det mesta är helt åt helvete, men well, det finns ingen alternativ verklighet att flytta till, så det är bara att lära sig leva i circusen.

Ett rejält gräl vore skönt

Det är rätt intressant hur fysiskt utmattande psykiska ansträngningar kan vara. Jag har egentligen inte känt mig så deppig efter i torsdags (då jag såg crash), visst har saknat mer är vanligt men det hade kunnat vara värre, men tröttheten har nog delvis sin grund där. Jag har bangat förr, men den här gången var jag beslutsam.

Däremot idag, inte lika beslutsam. Fukkade upp dagens största plan bara för att jag är som jag är helt enkelt, och är arg på mig själv nu. Fast jag är bra på att hitta på ursäkter! Samtidigt som jag är jättehård mot mig själv, vet inte riktigt hur jag får det där att gå ihop egentligen. Blir irriterrad på mig själv för att jag låter saker jag inte kan påverka gå ut över det jag faktiskt kan kontrollera, och som inte har nånting alls med det som får mig att känna mig maktlös och ledsen att göra. Jag är så fruktansvärt arg och frustrerad och ledsen över ett par saker, men jag vet att det finns absolut ingenting jag kan göra för att förändra de sakerna, ingen att skälla ut, ingen poäng med att skrika och gråta… Och så tycker jag inte att det där humöret ska gå ut över oskyldiga, så jag håller mig undan när jag inte klarar av att maskera de där känslorna. Vid ett par tillfällen har jag mött människor som jag trott varit starka nog att hantera att jag visat dem (för de har ju visat samma sida för mig) men sen märker man att nähä, de var män ja, de förväxlar styrka med att inte visa svaghet…

Äsch, ner till tvättstugan, fixa mat, planera veckan. Ska INTE sätta vardagen på paus bara för att folk gör mig besviken.

frågan är hur mycket som är rimligt att orka med egentligen

Ujuj vad trött jag varit hela helgen! Vanlig fibrotrötthet tror jag. Och sen ihop med det här sövande regnet har jag knappt varit vaken alls, känns det som. Åtminstone inte pigg. Men, jag har drömt om Andy McCoy och tårtor och såna trevliga saker så det har inte varit helt fel. Visst hade det varit väldigt mycket vettigare att  storstäda med hjälp av far och glo på gratis rock´n´roll i Trädgårdsföreningen igår, och att ha tagit itu med tvättberget idag, men jag försöker faktiskt lära mig att strunta i vad som är vettigt och nyttigt ibland, slappna av och sluta gå omkring med konstant dåligt samvete. Har varit riktigt skönt faktiskt att inte göra ett skvatt, och att sova naturligt många timmar i sträck är bland det härligaste som finns.

Imorgon ny vecka, nya tag, däremot. Av nån sorts vidskeplighet tänker jag inte skriva ut planerna här ifall de inte skulle bli av, men ja tanken är att byta ut slappandet mot hurtighet iaf.

Någon hade som statusrad på fejjan något i stil med att: “mina fiender ger mig inga bekymmer - det är mina jävla vänner som håller mig sömnlös om nätterna”. Jag skrattade och tryckte på like, för så är det verkligen för mig. Jag har länge kört med att så långt möjligt ignorera mina fiender och det brukar funka skapligt bra, men vänner, deras problem har en stark tendens att bli mina problem… Jag är ganska less på skit i mitt liv om man säger så, jag har stått vid folks sida genom missbruk och sjukdom och depressioner osv, och nu funderar jag på, orkar jag med att nån går och blir sektmedlem nu också? Jag är tveksam. Och till skillnad från de flesta som inte rår för sina problem, så vill ju en sån människa inte ha råd eller hjälp heller. Tvärtom, de vill sprida sin skit till sin omgivning. Jag kommer alltid att välkomna människor som kommer till mig med problem som jag kanske har lite erfarenet av och kan ge råd om, jag är hedrad av allas förtroenden, det är jag, men i min soppa av att känna till för mycket hemligheter fast jag knappt har några egna ens och att vara något slags jourhavande människa 24/7  utan att fatta varför just jag? så känns det som sån överkurs att ta på mig sånt som ingen bett om ens. Fast, man har ju sina plikter, frågan är vart gränsen för dem går. Jag är en lejonhona när det kommer till att försvara de mina, men även när det gäller att försvara mig själv, så när de mina attackerar mig…?

Jag vet att jag mentalt orkar med i princip allt, men kanske kan jag få slappa lite på den fronten också? Skita i något även fast jag skulle kunna orka med det? Jag är 30 år nu, jag vill få tid till att skaffa ett eget liv med egna problem, ett eget jobbigt förhållande, kanske egna kids att oroa mig för osv…. Kanske. Eller också bara ett eget liv med egna problem i fortsatt vardagsensamhet, men med energi över till alla projekt jag har i huvet. Men jag törs inte lita på att folk klarar sig själva! Var kommer den idiotiska ansvarskänslan ifrån?

Borde nog prioritera mig själv lite högre i det fallet också. Kanske kan vara en lämplig gräns just där, att hjälpa de som ber om hjälp men inte känna ansvar för de andra? För jag respekterar verkligen någon som ber om hjälp också, det betyder ju att man vill försöka lösa saker. Jag är stolt över att jag har kämpat på för att få den hjälp jag behöver, förhoppningsvis avlastat min familj och mina vänner  genom att låta folk som har det som yrken sköta sånt. Så att jag inte går och BLIR mina problem i folks ögon, något som är alldeles för vanligt ändå.

Tänker på många saker samtidigt, kan inte utveckla alla trådar…

Men mycket har väl att göra med hur jag ska hitta en bra balans mellan att hålla fast vid min moral men samtidigt vara snällare mot mig själv, hur jag ska kunna behålla folk i mitt liv utan att deras problem tar upp så mycket plats att jag inte orkar träffa nya människor. Det skulle ju vara roligare att vara den som alla kom att tänka på när det var fest istället för när de mådde dåligt, för att vara ytlig…

Lättja

Jag är en lat bloggerska nuförtiden… Beror mycket på allt datastrul och att det är så tråkigt när man inte har nån kamera.  Det här blir bara ett sånt där enkelt dagboksinlägg om vad jag har haft för mig, typ. I tisdags skrev jag senast ser jag. Onsdagen blev som jag sa, datafixande och tvätt tog större delen av dagen (datafixandet inte klart, men på g iaf). Torsdag, igår, vaknar med megahuvudvärk, knäckehäxans migränliknande variant. Stannade hemma från jobbet. To be honest bröt det aldrig ut i riktig migrän, men jag kunde verkligen inte ta mig upp ur sängen iaf. Fast, lite senare tog jag en näve värktabletter och masade mig ut, hämtade skorna och var förbi apoteket. Var ju Crashdïetspelning igår! Som jag bjöd S på i födelsedagspresent. Det var nära att vi missade flikkorna, det stod att det skulle vara förband innan dem så jag sa till S att det inte var nån stress, som tur var haffade jag dock Eric på fejjan en halvtimme innan spelningen (parksommar kallas det för, med Bullet och Casablanca också) och fick upplysningen att de skulle gå på först, vid nio… Panik igen! Återigen, precis som i lördags, kom far som en räddande ängel, och jodå, jag hann dit i tid, och S hann också, kom precis nån minut innan de började spela.

Hade gjort mitt bästa för att se snygg ut trots trötthet och huvudvärk, lyckades inte särskilt bra tror jag, men jag hade de fina skorna iaf, och den (vad jag vet) första crashdïettröjan som trycktes för att säljas, med rosa text: “go big or go home”. När köpte jag den egentligen? 2003 eller 2004 var det, på Snövit skulle jag tro, men jag kan inte minnas vid vilket tillfälle. Anyways, det här var första gången jag såg dem på SEX ÅR! Galet egentligen. Jag kände mig lastgammal när jag såg de små sleazetöserna och tänkte “det var bättre förr”. Fast, kudos till Simon Cruz får jag säga, stilig, bra röst och en egen framtoning, en klar förbättring efter Olli, men jag kan inte påstå att det alls känns som att se samma band som det Crashdïet jag kände och älskade. Som sångtexterna, jag vet ju att det finns låtar som de inte ens vet vad de egentligen handlar om som de fortfarande spelar. Samtidigt vill jag ju att de ska spela de gamla låtarna, annars hedrar de knappast Davids minne som de säger att de vill, men ja, det är komplicerat som fan alltihop. Men det blev inte så jobbigt och sorgligt som jag befarade. Det var så pass annorlunda att det aldrig kändes som att David borde dyka upp när som helst, liksom. 

S var bakis och seg hon också, så efter CD gick vi och satte oss och snackade i baren en stund, sen såg vi ett par låtar med Bullet, och så skjutsade hon hem mig. I slutändan var det bra att de spelade först ändå, jag var inte särskilt upplagd men är ändå glad att jag kom iväg. som sagt, synd att man inte har nån kamera, skulle velat ha bilder från igår och från i lördags… =/

Idag sov jag alldeles för länge, sen var jag på kontoret och jobbade ett par timmar, söta chefen frågade snällt och jag ville gärna ta igen att jag inte var där igår. Och sen har jag varit fortsatt jätteseg. Försöker ta mig samman, jag är uttråkad men har absolut inte någon brist på saker att göra, det finns tusen projekt, jag bara orkar inte men jag är inte trött nog för att sova heller.