Ofelia Eriksson

Archive for the ‘Hälsa’ Category

Hilfe

Vad jobbigt det är att bli sjuk när man är lite hypokondriker! Är svullen under hakan/högst upp på halsen, och har ont och är öm däromkring. Mår egentligen inte särskilt dåligt annars förutom en allmän sjukdomskänsla, men jag blir så satans nojjig och svullnaden är ju iaf ingenting jag inbillar mig, så något slags virus eller infektion har jag väl åkt på. No work today utan istället sitter jag och väntar på att gå till vårdcentralen, fick en tid vid 16. Blä för att äta penicillin om jag måste det, men hoppas ändå att det är något sådant och inte något mer svårbehandlat virus. Jag äter redan så mycket mediciner till vardags och har nog med de kroniska sjukdomarna tycker jag! Men taskigt nog funkar det ju inte så, utan ju mer hälsoproblem man har, ju sämre immunförsvar och ju sårbarare blir man för allt annat.

Men på ett sätt är det lite skönt om det visar sig att det här är något som jag kanske gått och burit på ett slag, för jag har känt mig så hängig, trött och svag på sistone och jag vill gärna ha en förklaring. Men sådär kan man ju känna av fibron också, så jag har tänkt att jag kanske bara varit hypokondrisk. Eller rättare sagt, lite hypokondrisk är jag, men det hindrar ju tyvärr inte att man blir sjuk på riktigt ibland.

Schizad vampyr

Fan vad jag känner mig duktig! Nu när jag väl har min dator och bredband och allt, så har jag klantat bort min kod till mitt nya bankkort. Antingen är det den gamla jag har (som jag isf klantat bort en gång redan och skaffat ett nytt efter dess) eller också har det gått för lång tid innan jag fick röven ur. Och det är även jävligt duktigt att jag sätter mig med sånt klockan fyra på natten när klockan ringer vid åtta… Har varit extremt trött hela helgen, ända tills nu vid midnatt ungefär, då jag egentligen borde ha gått och lagt mig. Men när man väl känner sig vaken för första gången på några dagar så känns det rätt knasigt att försöka somna.

Får väl se hur det blir med att träffa M, förmodligen somnar jag väl ungefär när jag hade tänkt åka iväg… Fast jag läste om människans inre klocka nyligen och kom fram till att mitt biologiska dygn är nog inte i närheten av 24 timmar (23-25 var normal variation tror jag) utan snarare typ… 36 kanske? Utan överdrift. Det är inte det minsta naturligt för mig att följa klockdygnet. Och det gör mig galen! Inte så mycket för att jag gentligen lider av det, men eftersom det sabbar allting som gäller planer och att passa tider, och att vara anpassad till när affärer och annat är öppet. Och nu när jag jobbar, även fast det är så lite, så tär det mycket för att de dagarna kan jag inte göra som kroppen vill. Sen fixar jag inte fler inbokade saker, för jag lyckas aldrig tajma in saker när jag råkar vara pigg… När jag blir diktator ska alla normala människor få anpassa sig efter oss vampyrer istället!

Bökar på med mitt skrivbord här, men hur mycket papper jag än slänger försvinner inte pappersbergen. Visst, jag skriver och har mina kollegieblock och ibland lite jobbgrejor och så, men jag fattar ändå inte hur jag kan förbruka så satans mycket papper, och jag fattar inte vart andra gör av sina. Är folk så duktiga att de har pärmar för viktiga papper som de rensar kontinuerligt? Jag fick lust att skriva på mitt projekt, men insåg att det viktigaste jag har att göra med det projektet just nu är att skaffa mig en fungerande arbetsplats. Sen ska jag gå till bilbioteket någon vacker dag snart (då jag råkar vara vaken när de har öppet) och göra lite research, tror jag. Och låna böcker! Tror att det officiellt är höst nu, alldeles för tidigt men jag har redan höstdepp fast det inte brukar komma färrän oktober. Men, den här sommaren har varit piss enligt mig, antingen 35 grader och olidligt eller mulet och regn, så jag har inte fått den vanliga boosten för humöret som somrarna brukar innebära. Och om jag räknar in höstdepp, föreställer mig att det vore oktober, så blir det mer begripligt varför jag har en svacka nu. Det är så irriterande för jag VET att jag egentligen inte har något att deppa över,  men det är som en seg förkylning som man inte kan bli av med. Det blir lite schizat när man är medveten om och har koll på sina depressioner, jag kan skilja på “mina egna” tankar och känslor och de som kommer från depressionen, och jag vet att det är de förstnämnda jag ska gå efter, men det går ändå inte att bli kvitt det andra. Det känns mer som en fysisk sjukdom än något som sitter i psyket. Jävligt störande är det. Man blir irriterad på sig själv men sen kommer man på att det förvärrar saken om man börjar vara självkritisk. Men jag förstår ju att jag inte är så rolig, deprimerade människor är skitjobbiga. Hoppas att det ändå lyser igenom att jag har en viss självdistans? Har slutat tro att det finns något i botten från min barndom eller whatever som gör mig ledsen. Visst har jag haft depressioner som utlösts av händelser ibland men det här gamla tjatiga vardagsdeppet, det är bara sån jag är född. Och jag gnäller på här i bloggen för det är meningslöst att tvinga på någon mitt gnäll när jag ändå vet att jag egentligen är glad, typ.

Och i år skiter jag faktiskt i om jag är en trist bitch, lyckas jag ta mig iväg till jobbet även under de tyngre perioderna och klarar ett helt år utan “extrasjuksrivning” så är jag nöjd. Man ska jobba och inte supa, som Anders Borg säger! (Fast helst önskar man ju att man orkade med  både och…) Fast ibland känner jag mig som en liten bortskämd unge som tror att livet bara ska handla om att ha roligt. Den här vardagstristessen vet jag inte riktigt hur man hanterar. Det är ofta den som sabbar och gör att jag inte kan ha fungerande kärleksrelationer, om jag försöker mig på att dejta en “bra kille” blir jag dödligt uttråkad, så istället har jag fallit för extrema män av olika slag, drama queens, men det är ju  svårt att bygga något stabilt med en sån. (Särskilt eftersom jag också är drama queen.) Inbillar mig att jag saknar att vara kär, men när jag tänker efter så brukar det ju faktiskt vara rätt hemskt.

 

Öhh… jag tror att jag egentligen hade tänkt skriva nåt om att det är mysigt med böcker när det är höst istället för att ösa ur mig den där långa harangen… =/ Och nu är det nästan morgon ja… Ska väl göra ett försök att sova några timmar så jag orkar åka ut till M, för jag behöver onekligen sysselsätta mig och distrahera mig från ältande.

Ibland mår man faktiskt bättre av att klaga

Nä jag satt hemma och kände mig ful istället… Blev faktiskt medbjuden på förfest och RFSL-kväll på L´Orient igår,vilket lät roligt i teorin men ja jag kände mig som sagt var ful, och trött och hängig och ontig osv. Ska ta upp ett par funderingar när jag har läkartid om två veckor… När man har en sån skum diagnos som fibromyalgi är det rätt viktigt att läsa på och själv hänga med i forskning och vara pådrivande, eftersom det är en diagnos som de lärde tvista om, och ingen vet exakt vad den beror på. Sen har man också så många olika symtom, att det kan vara förvillande likt andra sjukdomar man läser om. Som vanligt när jag suttit och läst lite nu har jag skaffat mig två helt nya diagnoser… *suck* Vet inte när det är dags att säga åt hypokondrikern i mig att hålla käften? Och alla små extra tillfälliga symtom man får undrar man alltid om det är fibro eller något annat. Har ju känt mig extra vissen hela sommaren, men det är inte helt solklart hur man ska koppla ihop hjärtklappning, hudproblem och extra mycket värk och domningar, liksom. Och när det är såhär långvarigt sätter det sig oftast på psyket dessutom. Där är det också knepigt, ibland gör jag helt tvärtom, ignorerar andra hälsoproblem eftersom jag utgår från att det är fibron, och så går jag med annan skit onödigt länge. Usch och blä! Känner att min ork börjar bli ganska rejält påfrestad, jag tror att jag vill hitta på saker och ha action, men när det väl kommer till kritan är allt annat än att dega i soffan jättejobbigt. =(

Idag ska jag försöka motverka det där genom att sätta upp något rimligt mål för dagen och inte inbilla mig att  jag ska utföra underverk. Om jag nu ska må piss, så kan jag ju iaf försöka få något tråk undanstökat, så jag har mindre  sånt att tänka på när det väl kommer en bättre dag. Det är så lätt att bara skita i allt när man inte ser någon ljusning dock. Enkla små saker som typ “varför ska jag måla naglarna när jag inte har någon att vara fin för” eller “vad är det för poäng med att jag rensar skrivbordet och fixar iordning en arbetsplats när jag ändå aldrig får något gjort med mina egna skrivprojekt”. Men vem vet, imorgon kan ju vara den där fantastiska dagen då man är full av inspiration och är på exhibitionistiskt humör?

Imorgon i verkligheten måste jag nog gå upp “tidigt”, måste höra mig för om när. Hoppas att jag får sova lite men ändå lyckas ta mig upp i tid. Nytt recept på zolpidem (insomningstabletter som inte gör en till en zombie på morgonen) ska jag be om också. Nio dagar tills läkartid och jag har nedräkning… Känns alltid skönt att ha det ordnat ett slag framåt, med sjukskrivning och recept och eventuella remisser. Men scheisse! Kom på att jag ska skicka in fler papper till FK. Och (nu blir det här en minneslista) banken: leta papper och annars gå till bankomat och checka om jag fått pengar, samla ihop räkningar och göra budget, komma ihåg att ringa dietist på måndag, skaffa papper från Skatteverket… Hmm kan nog vara bra att fixa till mitt “kontor” kanske ja, så jag får lite ordning i skallen om inte annat.  För att nämna nånting positivt: det är guld att ha internet och fungerande datorsituation! Känns som en förutsättning för att ta tag i allting annat.

I know att man inte “ska” klaga och vara negativ, särskilt inte i skrift på nätet, men vad fanken, det känns skönt att få ur sig  skiten! Jag blir jävligt sur när kroppen krånglar länge utan någon paus, och det hjälper att få formulera det som är den egentliga anledningen till att man är på så dåligt humör, för annars är risken att man projicerar det till något annat/någon annan. Ja jag är iofs skitarg på alla som tänker försöka rösta fram en högerregering, för vi sjuka behandlas som judar i  30-talets Tyskland typ, och även om man tror att man själv inte kommer drabbas så borde man ha en viss medmäsklighet och säga ifrån att det är nog nu. Det är inte bara vi sjuka som drabbas heller, man ser vanmakten i vårdpersonalens ögon, och hur andra personer man har kontakt med, arbetsterapeuter och liknande, suckar och hur de som sliter för att göra sitt jobb är de som får ta mest skit. Plus alla anhöriga, som fungerar som skyddsnät när samhället havererar.

Fast jag vill inte ha någon debatt här, inte om det här inlägget, för det här är mer terapi än politik för mig just nu.

Sväljaa stoltheten

Om en liten stund kommer min NPS-kontakt hit. Jag tror att hennes titel är coach, men efter att ha fått damp på riktigt på coacher när jag jobbat med en text om dem i två dagar nu känns det lite nedsättande att kalla henne för det, så jag kör på stödperson tror jag. Känner mig jättelöjlig som behöver en sån, men försöker svälja stolttheten. Gymmet är en för hög ambition har jag insett, men en rejäl promenad ska hon få släpa med mig på idag iaf. “Jag klarar mig själv” vill jag tänka men det är ju inte helt sant. Överlever gör jag, men för att jag ska ta mig framåt någon gång och inte fastna i en ond cirkel behöver jag tyvärr lite hjälp. Det är så mycket ångest mmed träning för mig, av tusen anledningar. Tycker inte om att skriva om det men jag försöker vara konsekvent, jag ska inte skämmas utan bryta tabun och vara öppen, har jag gett mig fan på. Motbevisa allas uppfattning om att sjuk=svag. Jag hatar när folk uttrycker sig så, och det är nästan värst när folk gör det i all välmening.

Anyways, jag hoppas att jag slipper panikångest och att värken blir lindrigare istället för värre av att jag rör på mig. De där satans domningarna som jag haft hela sommaren gör mig så begränsad, jag blir rädd för att kroppen ska sluta fungera när jag befinner mig långt hemifrån, och så begränsar jag mig själv en massa, och rädslan för ångest är ångestframkallande i sig. Önskar att det räckte med att man var rationell och förnuftig för att bli av med känslan!

Skulle jag satsa all min energi på att utmana rädslan och bygga muskler skulle jag nog klara det, men jag har insett att jag gör bäst i att fokusera på en sak i taget och nu är jobb prio ett, så jag tar emot den hjälp jag blir erbjuden med andra saker.

Forever Young

Forever Young i fredags var väl värt pengarna, kan jag hälsa alla er som satt utanför ochhade picknick istället! Correns påstående om att det inte var nåt strul med biljetterna var dock bara ljug, jagmissade inledningen av Jakob Hellman pga deras idioti, men visst, jag kom in efter mycket om och men. Jakob Hellman var sig lik! Nästan het, faktiskt. Men så undrade jag, vem fan är den där lille ungen som står bredvid honom och ser bortkommen ut, han ser bekant ut… fick svaret när låten var slut: Johan Palm! Alltså den där lille killen som var med i idol för ett par år sen och var i målbrottet då.Vad fan han gjorde där fattade jag aldrig, han gästade på ett par låtar, men kopplingen mellan honom och Jakob Hellman är fullkomligt obegriplig. Jag gillade inte Jakob Hellman när det begav sig vad jag minns, åtminstone störde jag mig på videon till Vara vänner som låg på “Listan” med Annika Jankell i evigheter, men jag var bara ung och dum. Man minns alla låtarna, även de man inte minns medvetet känner man igen, och de håller.  Dessutom såg han så genuint glad ut, och eftersom han bara försvann efter att ha gjort en succéskiva gissar jag att han har scenskräck eller något, så det var jättekul att han verkade trivas på scen och publikresponsen var fin, ovanligt kärleksfull stämning för att vara Linköping! Det enda andra bandet jag verkligen såg aktivt var Alphaville, haha gissa om jag stod och bölade längst fram till “Forever Young”? Men på ett poositivt sätt.

Och det var rätt bra att jag var den enda av de i “mitt sällskap” som hade biljett, för jag blev så illa tvungen att vara social med främlingar inne på festivalområdet, och fann särskilt två fina tjejer, J, jättehärlig tjej som jag bytte nummer med och ska försöka våga mig iväg på den där förfesten vi pratade om. 20 år, och jag tänkte shit, jag tror verkligen att jag är forever young, det är väl så att ska man göra nya bekantskaper numera kommer alla vara tio år yngre än man själv, men sen träffade jag B också och hon var faktiskt åtta år äldre än jag så då kändes det mer balanserat… Så, två nya bekantskaper i Linköping som jag addat på fb! Mycket trevligt, man träffar annars bara på samma gamla folk här.

Sov hos E,  mys fast jag måste träffa henne snart igen känner jag, blev ju inte så mycket då på fredagen. Hem till mor och far på lunch, och sedan hem till mig i lördags eftermiddag. Och så kom värkstraffet. Spelade ingen roll att jag hade valt gympaskor, jag ska fan inte gå och tro att jag kan vara aktiv och stå upp nästan hela tiden i sju timmar, läxar fibron upp mig. Har haft mastodontont sen dess, tagit mig till Ica av absolut nödvändighet men annars inte gjort mycket. Känner fortfarande av överansträngningen, men det ska nog inte bli några problem att jobba imorgon. Jäpp, detta är sista semesterdagen. Skulle inte haft nåt emot två veckor till, men så pank som jag är nu är det väl lika bra för jag har inte råd att göra nåt ändå.

Nya möbler och ingen struma

Ja måj inge bjaaaaa!!! =( Värk överallt, precis överallt (fibron flyttar ju annars runt lite, så man oftast har en arm eller en fot eller nåt som är fri från värk för tillfället… och så har jag ont i huvet o magen också, vilka är de ställen som är förskonade från fibron) och så mår jag illa och är jättetrött på ett sånt där riktigt jobbigt sätt… Tror det är knäckehäxa på gång, och det vore ju typiskt om den kom med sin polare migränen imorgon när det är 80-talsfestival som jag betalat över 500 spänn för och jag äntligen ska träffa E som jag saknat hela sommaren… Jag avundas folk som har nån gud att be till ibland! Jag kan bara hålla tummarna, men hmm, snälla Ödet eller nåt, låt mig må hyfsat imorgon så kan jag gå med på att må jättekasst på lördag istället, deal?

Vore det inte för kroppen skulle jag väl vara glad och nöjd. Idag har jag och päronen möblerat om här hemma. Min jättetrasiga gamla byrå och ett databord som inte är gjort för laptops kördes till tippen, och istället har jag fått en sekretär samt en… hmm.. blandning mellan skåp och byrå typ. Den senare har jag i hallen just nu, kanske flyttar in den i sovrummet sen men jag ska fundera lite… Föräldrarna är fantastiska som vanligt, tack vare mammas muffins och korvgryta slapp jag gå och  handla idag, och när far kom hit med en grej han glömde först beställde jag två liter mjölk för hemleverans… Det nödvändigaste liksom. För efter att vi var klara med det där var jag verkligen helt slut. Innan dess tömde jag ju möblerna som skulle slängas, och samlade ihop annat som skulle till tippen, miljöfarligt avfall, och påsar med kläder att skänka bort… Redan imorse kände jag mig i dålig form och det där är precis den typen av saker som gör värken värre. Man får räkna med ett dygn för återhämtning, minst. Annars vill jag sätta igång med att organisera, få in mina kläder på nåt sätt (de nya möblerna är bättre men har mindre förvaringsvolym), göra det fint i sovrummet (det är mest där det blivit skillnad) osv, men orken och förmågan saknas… Jobbigt när huvet vill en sak men kroppen bara vägrar.

Har vilat lite på eftermiddagen, så ptja, möblerandet och donandet är egentligen det enda jag pysslat med idag, men det tog ju sin lilla tid och var ett rätt stort projekt som sagt, så jag orkar inte bry mig om att det finns tonvis med saker jag borde göra, städning framförallt, och handla och tvätta och sånt, vardagshushållssysslor. Jag får bo i en svinstia ett tag till, den är inte hälsofarlig iaf utan bara jävligt stökig…

Jag har inte struma, fick jag besked om idag. Det var ju bra, men frågan är vad det då finns för förklaring för min kombination av viktnedgång och jättehög puls? Underviktiga brukar annars få låg puls. Och nej, det är inte bara pga av adhd-medsen, till en viss del  säkert, men utan att bli långrandig måste det finnas nån annan delförklaring också. Kanske ska jag gå till en dietist snart, om inte vikten börjar gå åt rätt håll. Jag mår verkligen inte bra av att väga såhär lite, och jag är rädd att folk ska tro att jag är anorektisk. Dåligt immunförsvar får man också, och jag ligger helt klart under bmi-skalan för vad som är okej, så bäst att göra något åt det innan jag skaffar mig fler hälsoproblem. Blev rätt förbannad igår, var på Apoteket och kollade på deras stora “Må bra”-hylla. Hur många saker som helst för att gå ner i vikt, inget kosttillskott eller liknande för att gå upp. Så jag frågade efter det men möttes av en väldigt ställd min och svaret “ingen aning”… Inte förbannad på just apotekaren alltså, utan på hela fenomenet, i all media framställs det som att underviktig=anorektisk. Och när jag pratar med överviktiga människor är våra problem så lika, fast omvända, men jag känner igen mig i dem. Om det bara fanns en tiondel så mycket tips om hur man går upp i vikt! Och jag HATAR folk som säger att jag har “tur”, okej när jag väger 43-45, som för ett år sen tex, då är jag nöjd, men går jag ner under det så mår jag verkligen inte bra, känner mig inte det minsta tursam. Sånt slipper tjocka människor att höra, iaf från folk som säger det i all välmening. Jag vill bara vara normalviktig och se hälsosam ut och känna mig hälsosam när det gäller vikten. Folk har ergbjudit mig sammanlagt ca 150 kilo fett som jag kan få av dem, men när jag frågar om jag kan få hälften av kilona (inte de 150 alltså utan de X kilo varje person för sig vill ge mig) i muskler så är det ingen som vill längre… Men nu har jag iaf en plan, det lär väl bli kämpigt men det får väl bli höstens grej, jag orkar bara ta itu med en sak i taget, men nu är det mesta annat rätt stabilt så…

Hon från NPS är skitbra, hon hjälper mig med bland annat såna här grejer, ringde om provsvar (till tre olika perosner) tex, och ska följa med mig på gym på måndag, förutsatt att jag mår hyfsat då. Ja nu skrev jag ut en sån där sak jag tycker är pinsam. Men faktum är att jag fixar inte att ta mig dit på egen hand, får jag sällskap ett par gånger kanske det går bra sen, men det är en gigantisk ångestgrej för mig. Och det känns som att man blir betraktad som svag i andras ögon, alltså mentalt svag, själv anser jag att med tanke på mina förutsättningar och hur mitt liv har varit så har jag varit rätt jävla stark som tagit mig igenom mycket svårigheter, och jag anser att det är starkt att be om hjälp när man inser att det är nödvändigt, men det är ju inte alla som tycker så, och det gör mig ledsen.

Nåväl, det är rätt mycket på gång just nu, orkar faktiskt inte skriva om allt. När det inte händer ett skit bloggar jag ju som en dåre dock, lite obalans där… Men sen så är en del av sånt som händer hemlisar också…

Inte perfekt, men jävligt bra!

Livet fortsätter att  vara njutbart, fast kanske inte helt perfekt idag, men shit, en HEL VECKA som jag mådde bara bra, det är totally fukkin amazing! Är i Sthlm nu, skulle åkt över dan till Uppsala, men ösregnet kom först dit och sen hit, så varken jag eller  SE eller LH var så peppade på fika… Och jag är psychotrött, lite förkyld som sagt och så tog gårdagens resa på krafterna lite, idag är fibron arg igen men det är förståeligt efter att jag släpat på tung packning och hållit på. Hoppas att det känns bättre imorgon! Stannar ända tills  på tisdag också så det är ingen stress.

Mamsen LH fixar skorna imorgon, sen ska jag ju ta mig till Uppsala nån gång innan jag åker hem, måndag är nog troligast…. annars verkar planerna hålla. Och annars är det ingen katastrof heller. Jag sov jag vet inte hur många timmar inatt, utan sömntabletter, behövde det antar jag men är som sagt ändå megatrött. Men trots det, och trots att jag bara suttit inne idag (det är verkligen en syndaflod, eller var tills helt nyligen åtminstone) har dagen inte varit bortslösad, jag har smuttat vin och gjort research, köpt tikket till Forever Young, mailat och messat och pratat tele och photoshoppat… Borde nog låta bli datorn en stund nu däremot.

Unnade mig taxi från stationen igår (vägen från mitt hem till busscentralen i Linköping var en plåga) och utbildade taxichaffisen i klimatförändringar. Förklarade att kalla vintrar bara är ännu ett tecken, vädret bli mer extremt, även åt det kalla hållet, även fast medeltemperaturen stiger. Och när isarna försvinner reflekteras mindre solljus, av den enkla orsaken att isen är vit. Alla borde måla sina tak vita apropå det! Och varför inte vita motorvägar? Många bäckar små sattseja…

Kroppen är lite off men sjäen är varm… Eller vad sägs om en brorsdotter som längtat hela dagen efter att ringa till mig? =) Det är underbart att ha en stor familj, och med snart sju syskonbarn så är det inte hela världen om jag själv aldrig blir mamma, jag har ungar som jag älskar i mitt liv ändå! Och vännernas barn också…

Well, även fast jag gick upp sent så kanske det börjar närma sig läggdags nu ändå. Har väntat på bättre väder för att ta en liten promenad åtminstone men dyker inte det vackra vädret upp inom en timme så får det vara… har hittat en spännande bok här också!

Fika och köpa present/er sa jag göra imorgon, ev nåt annat men det blir en bonus isåfall… Såg att the Rocks har nioårsjubileum, vore ju skoj om man är på rätt humör men det går ju inte att veta förrän imorgon.

Toodles babies!

Lycklig

Nu ska ni få höra något märkligt och häpnadsväckande! Jag är… lycklig! Visserligen på ett lite vemodigt sätt och helt säkert högst tillfälligt, men jag är inne på den femte dagen av bra mående och det är helt fukkin jefla otroligt! Och nog fan är jag värd det efter hur jag mått de senaste månaderna…

Miljöombyte gör underverk, och fina människor och gott vin gör en glad, sen dessutom shopping och att bli lite bortskämd med att få maten serverad och sånt, då når man fram till lyckan!

Intervjun gick helt okej, visst var jag nervös och kände mig lite oproffsig, men jodå, han jag intervjuade var jättetrevlig och även om det inte var  så mycket nytt jag fick reda på (fast lite grann) så fick jag en del saker bekräftade vilket är mycket bra. Vill inte ägna mig åt spekulationer. Sorry att jag inte kan berätta mer om projektet, men en vacker dag så…

Sen, då på tisdagen, kom J och S med sällskap ner till Ankaret, hade en rolig kväll, första gången jag festade till det sen i maj tror jag, och skitkul att vi alla träffades tillsammans, det var länge sen… I onsdags vidare till E i Uppsala, vi vandrade över så många broar vi bara orkade, åt gott, drack vin, shoppade… Jag hittade de vackraste skor jag någonsin sett! Hade inte råd med dem då men jag har lagt undan dem, ety: jag återvänder till Stockholm och Uppsala redan om några dagar! =) Mådde så himla bra där, så jag är i princip bara hemma och fixar nödvändigheter och väntar på pengar, bidrog med en slant till S hyra i Bandhagen, så jag har den till låns nu hela den här veckan som kommer.

Men åter till resan jag kommit hem ifrån… Uppsala. Från E turnerade jag vidare till underbara L, och hennes hus på landet där utanför. Mer shopping, och jättefina presenter! Och så kom man till ett litet paradis, ett riktigt konstnärshem, och det var så… D kändes så nära. Närvarande. Och även fast man aldrig kommer ifrån sorgen, så kan det vara underbart att minnas  också. Som att se hans boots och halsband, som jag sett och rört vid förr, då han hade dem på sig… Väldigt känslosamt var det. På ett konstruktivt sätt!

Ja och sen åkte jag hem igår, direkt till päronen där bror med familj var, krama på brorsdöttrarna ett par timmar och sen HÄM! Skönt som fan att komma hem hur bra man än har haft det… Men typ på tisdag eller nåt bär det iväg igen, och det ska bli lika härligt det. Sen kan jag leva på det här länge, länge… Får jag bara några lyckliga veckor om året så kan jag stå ut med att må skit för det mesta, när man vet att det kommer fler lyckliga dagar så kan man försonas med att kämpa sig igenom de olyckliga.

Jag har massa roliga saker i huvet, men det är ju så att man har störst behov att skriva av sig när man mår dåligt, så det här får räcka för tillfället. Vill bara skrika ut till världen att även jag är glad och lycklig och harmonisk ibland! Och att det är ljuvligt  underbart.

Lite blandat

Idag känner jag mig, vilket händer ibland, sådär helt fysiskt uppdelad i två halvor, som ett rakt streck genom kroppen, min vänstra del mår utmärkt (nåja, relativt iaf) och min högra är en stel värkklump. Man vill bara kopiera och spegelvända sin vänstra kroppshalva så man mår sådär bra till höger också. Fast sen kom jag att tänka på att eftersom hjärnan styr kroppen i kors, så kanske värken skulle följa med från vänster hjärnhalva och det skulle bli helt fel, värk överallt istället vilket ju skulle vara ganska misslyckat. Anyways, började fundera vidare över hjärnfunktioner och mina diagnoser. Skulle det inte teoretikt sett kunna vara så att om en del av hjärnan som används för perception  tex blir överansträngd (eftersom ADHD har att göra med sånt), och samtidigt styr samma del av hjärnan över någon kroppsdel, så får man värk i den kroppsdelen? Typ. Orkar inte förklara bättre eller utveckla…

Det var kämpigt att jobba idag, svårt att koncentrera sig, men ändå bra att det var äkta analytiskt tankearbete och att jag inte behövde använda armarna så mycket. Sammanfattningar och slutsatser, sånt är jättekul när man är på humör tycker jag, men svårt när tankarna envisas med att vandra iväg… Gick förbi FK i min paus och lämnade kopia av öernanklagan i deras brevlåda. Hjälp, stämningen där inne slog emot en som en vägg, fullproppat med folk, men skrämmande tyst och med hela luften fylld av misär, nedbrutna stackare som tittade ned i golvet och såg uppgivna ut. Jag var jävligt glad att jag bara skulle lämna ett brev och inte var tvungen att ta en kölapp och slå mig ner där. I jämförelse med den allmänna stämningen där kändes det som att jag är en munter optimist och ett klämkäckt energiknippe. Hugah!

Äta nåt och vila en skvätt får det nog bli nu, och sen kanske man orkar ta sig ut igen, idag är det varmt på ett skönt och lagom sätt, som mankan njuta av utan att koka bort. Men jag borde ju sitta här vid datorn och skriva, egentligen. Fast fuck that om min kropp nu vägrar, ändå. Fick lite verklighetskontakt igår och insåg att det finns annat i livet än plikter och jag behöver inte alltid ställa högre krav på mig själv än ad jag gör på andra…

Evolution och sånt

Well jag satte mig i en trapp nere vid ån och gick igenom Linköpings tekniska utveckling fr o m 1980-talet fram tills idag iallafall, en klapp på axeln kan jag ge mig själv för det, men sitta vid datorn och skriva in text tröttnade jag på efter tio rader… Axeln uppskattar det inte men jag vet inte vad fan den vill egentligen, varken vila eller träning gör den gladare. Får väl kämpa vidare med tio rader i taget antar jag. Ser fram emot natten då alla andra går och lägger sig och det blir svalt och tyst.

Inte för att det någonsin varit för sällskapslivets skull som jag velat bli skribent, tvärtom för att det passat en enstöring som jag, men just nu är det inte kul. Jag känner min inre stenåldersmänniska som vill leva i en flock, med lagom många människor på lagom avstånd. Rent allmänt, ADHD och sånt blir ju bara handikappande i ett sammanhang, ett samhälle med en livsstil där det inte finns utrymme för olika personlighetstyper. Jag blir så frustrerad över att folk bara tar saker för givet och inte reflekterar över såna saker. Visst är människan anpassningsbar, men någon måtta får det väl vara, vi är trots allt biologiska varelser, och kulturens evolution går så mycket snabbare än vår kropp och hjärnas. Samma med klimatförändringar, okunniga människor kan häva ur sig sånt som att “men det har ju varit klimatförändringar förut, det är naturligt”, men de fattar inte att det aldrig har skett i såhär snabb takt, det är accelerationen som är det farliga, det går för fort för att djur och växter ska hinna anpassa sig som till naturliga klimatförändringar som sker över en längre tidsperiod, och artrikedomen går förlorad. Precis som variation är nyckeln till framgång i naturen tror jag att det skulle vara likadant för människor, mångfald handlar inte bara om etnicitet och religion och sånt, vad spelar det för roll om det inte finns utrymme för mångfald av personliga egenskaper? Det borde inte vara någon gåta för en tänkande människa varför psykisk sjukdom ökat så mycket i Sverige de senaste årtiondena, försöker man pressa in alla i mall 1A så är det givetvis fler som misslyckas än om man kan få några alternativ att välja på….