Ofelia Eriksson

Archive for the ‘Litteratur och skrivande’ Category

Fri…?

Wow, idag kan man ju vistas utomhus utan att bli svimfärdig eller må illa! Fantastiskt. Riktigt skönt väder tillochmed, mer sånt tack!

Jag anar att mitt arbete med romanredigeringen är långt ifrån över, men… kan jag snälla få en paus nu och inte behöva tänka på det på ett slag, please…? För nu har jag fått iväg hela den första korrekturen iallafall, till slut! Herrejösses, jag har definitivt lärt mig en läxa och ska aldrig mer ta på mig såna här jobb utan att tänka efter ordentligt och beräkna hur lång tid det kommer att ta först. Jag är löjligt plikttrogen och generös dock, jag förväntar mig liksom inte ens att jag ska få betalt för att jobba… Men ja, hade det här varit normal korrläsning så skulle det ju varit en tårtbit, scheisse, vad jag har tragglat med den här texten för att göra den begriplig. Nej bort ur tankarna, nu vill jag bara förtränga den där romanens existens så länge det går…

Stora kändisar i en liten värld

Hmm hade inte direkt planerat att se American Idol, men det börjar precis efter Lost, tydligen säsongsfinal för förstnämnda idag och den inleddes med uppträdande av Alice Cooper, så jag lämnade det på.. Ett slag senare kommer Bret Michaels. Antar att det här är inspelat efter hans hjärnblödning? Kul för honom isåfall, han sog ut att var i god form. Poison är kanske inga musikaliska genier, men de piggar upp vilken förfest som helst!

Världen är ju så otroligt liten nuförtiden, och jag har svårt att vänja mig vid det trots att jag inte är gammal, borde tycka att det var normalt. Men jag minns hur otroligt långt bort kändisar och nyheter och sånt, allt man såg på tv, kändes när man var liten, och nu har man nån slags personlig association till nästan allt. Det här  är nåt jag tänkt rätt mycket på, men skriver om det nu när jag fick färska exempel i huvet. Ja, jag har sett Alice och Poison på konsrter, det är en sak. Fortfarande “långt bort” liksom, ingen skillnad mot 80-eller 90-talet. Man hörde redan då att, ja vad kallas den där principen, om  att alla människor, två totala random främlingar går att länkas via i genomsnitt sex personer. Men det var ju inget som hände till vardags då. Sen kom internet och sen kom facebook. Men inte bara på nätet krymper världen. Även i verkliga livet kan man koppla allt till någon personlig upplevelse. Alice Cooper, jag kom att tänka på när jag såg honom nu ett samtal med C i vintras, då jag försökte förklara hur nervös jag skulle bli av att träffa mina största idoler Michael Monroe och Andy McCoy, och frågade om inte han var nervös första gången hans band spelade förband åt Alice Cooper, hans barndomsidol, när de träffades och hälsade. Det var han tydligen inte, faktiskt!  Och Bret Michaels, ja inte så jävla personligt det heller, men på SRF 2008 hade jag backstagepass och gick på hans presskonferens (resten av Poison var försenade, så det var bara han). Önskar jag hade vågat ställa någon fråga, men det var helt oförberett, T bara ringde någon timme innan och tipsade, och jag måste ju förbereda mig för sånt…. Men ändå, det är ju inte som att stjärnorna är oåtkomliga direkt. (Den konserten fick jag förresten sitta innanför kravallstaketet, schyssta vakter, de sa att så länge jag typ inte gjorde väsen av mig var det okej, och jag hade sådär asont i överansträngda fibroben så det var underbart att få sitta, med plats före fron row.. Och ashungrig var jag ockspå och när spelningen var slu dök T upp från ingenstans med en gigantisk hamburgare som värsta tankeläsaren… Ja tack T för hela den festivalen!)

Det är ju en bra grej att världen är liten och trots att vi är sju  miljarder känner vi alltid nån såom känner nån som känner slumpmässig person, allla kan få kontakt med varandra. Men dels är det lite trist att allt blir så vardagligt och åtkomligt. Ska man resa nånstans nu kan man kolla upp allt redan innan, varenda hotell och färdsätt och restaurang och ta gatvy på google earth, så sen är det nästan onödigt att åka för man vet precis vad som väntar. Och så det att man själv är så åtkomlig. Jag vill vara åtkomlig, men kunna ha olika kretsar. Vill ha familjen för sig, glammen för sig, skrivandet för sig, osv.. Skulle gärna bli känd som skribent/författare, förr var ju det ett yrke där man kunde bli känd, för sitt arbete, som ett namn, men ändå leva sitt dagliga liv i anonymitet.  Nu ger jag bränsle åt de som kallar mig narcisssistisk och säger att jag har storhetsvansinne (och vissa som på nåt mysko sätt tror att man måste vara psykopat för det, men man kan väl tycka att man själv är bra utan att sakna empati och samvete?), men jo, jag vill uträtta något stort och bestående i mitt liv. Jag vill bli en känd och respekterad författare. Men, tiden är nog förbi då man kan fortsätta sin dagliga anonyma tillvaro om den drömmen skulle slå igenom. Jag är skygg av mig, jag uttalar mig gärna om sånt jag kan, men hela den här grejen med att kändisar ska bli såna multisysslare…  Nej skriva under pseudonym vill jag inte, vill som sagt få erkännande om jag lyckas, FÖR DET, men hur ofta skrivs det om kändisar pga det de faktiskt är kända för egentligen?

 

Vad tycker ni om ämnet? Måste man vara beredd att offra sitt privatliv om man har en sak man vill lyckas med och bli känd för? Vad kommer hända med politiken när alllt kommer fram och det inte längre går att hitta folk som kan låtsas att de är felfria helgon?  Det kanske kan vara en positiv grej? Obama sa ju rakt ut att han rökt hasch och det blev ingen big deal, det hade inte gått på Clintons tid, tex….

Fake it til you make it

Wow, jag är rätt stolt över mig själv! Jag gör  som jag nog inte skulle ha vågat för ett halvår sen. Känner att det räcker med att ha mitt eget självförtroende i ryggen, vetskapen om att jag faktiskt vet vad jag sysslar med, och att jag inte behöver vara utbildad journalist och jobba för någon tidning för att fråga någon om en intervju. Jag kanske inte var så duktig den dagen jag först sa att jag SKA bli författare, och jag är inte författare än, men nu känns det som att det inte är någon lögn när jag kallar mig skribent. Jag vet ju att jag kan vara professionell  när det behövs, lite nervös kanske, men jag fixar det.

Och hittills har jag inte fått något nej. Skickade ett mail nyss som ska bli spännande att se vad jag får för svar på, men det lär dröja tills efter helgen, minst.

Ja fan, har mest suttit och mailat hela dagen, tror jag. Men nu finns det nog inga fler mail jag borde skriva, så dags att göra något annat… Kan inte bestämma mig för om jag ska sova tidigt eller ha en vakennatt. Varken pigg eller sömnig.  Får ta en kopp kaffe till och sen fatta ett beslut…

Trevlig helg gott folk!

Som meditation

En liten promenad med kameran i gröngräset, med ett par ankor och en igelkott (samt några taxibilar som inte riktigt stämde in) som enda möten, vid fyra på.. morgonen– får man väl säga, precis när gryningen kommit, och så känner jag att jag tagit igen de två dagar jag spenderat inomhus. Och kommer ihåg varför jag flyttade hit, och varför jag älskar maj. Bland det bästa jag vet, den sortens meditativa promenader. Men batterrierna i kameran tog slut, så det blev en kort sväng. Trist att jag inte kan lägga upp några bilder här för tillfället… =/ Jag bor vackert till! Men börjar bli lite tant, blir sur på att folk inte kan plocka upp sina ölburkar efter sig, hur svårt ska det vara när det finns en papperskorg tio meter därifrån liksom?

Har jobbat lite grann, men mer med det långsiktiga projektet än med det jag borde skynda mig med, såklart. Och så slöglott film lite grann… Behöver en sekreterare! Eller en sån där manick som man kan tala in i och så översätter den till text… vad det nu heter.

Jag ska snart försöka mig på min första “intervju”, i egenskap av intervjuare dvs. Känner mig rätt ute på hal is, minst sagt, men försöker dra mig till minnes de gånger jag själv har blivit intervjuad, det kan ju kanske vara till hjälp. Nervös som en idiot kommer jag att vara. En recorder vore ju bra där också men tror inte jag lyckas fixa fram någon, får förlita mig på anteckningar och minnet… och så kan man ju maila i efterhand.

Fast de där “fejkintervjuerna” jag gjorde för en marknadsföringsgrej tog bossen med utan att redigera något utom namnen jag hade hittat på iaf!

Inte mycket annat än skrivande i mitt huvud. Börjar känna mig en smula ensam, hade tänkt socialisera i fredags men då låg jag ju däckad. Fast nästa helg blir ju så social att jag kan behöva ladda upp med ensamhet inför det. Well, nu måste jag vila armen igen…  laters!

Papperskaos

Jag har insett att jag verkligen är tvungen att få bättre organiserat här hemma, med mina papper, böcker, pärmar och kollegieblock, nu när jag har så många projekt på gång samtidigt, men ju mer jag försöker sortera och organisera, ju stökigare och mer kaotiskt blir det! Dels behöver jag mer plats, men det skulle nog inte räcka det heller. Sen är det alla viktiga papper dessutom, räkningar, FK-stuff, sånt som ska in till soc…

Nåja, till en början: ska skaffa olika block, ett till varje skrivprojekt och ett till “övrigt” mitt dagliga nonsensklotter och kom ihåg listor och sånt. Fyra block, helst bör de se olika ut. Men hur i helvete jag ska någonsin lyckas sortera alla papper jag redan har förstår jag inte. Vill vara försiktig med att slänga, en del saker som jag nu upptäcker och inser att jag kan ha nytta av, vet jag att jag varit på väg att slänga förut, vid andra tillfällen då jag rensat.

Och när jag tänker att jag ska ha EN sak i tankarna när jag sorterar, och lämna resten till annat tillfälle, blir det ju aldrig så eftersom jag snubblar över något jag glömt och hela mitt liv de senaste 15 åren finns bland alla dessa papper, och well, som varje kreativ människa är jag ju rätt egocentrisk ( vilket INTE är synonymt med egoistisk!) så alltid hittar jag något intressant att börja läsa som inte alls hör ihop med syftet från början… Och ergonomi finns ju inte i mitt medvetande alls när jag sitter och snöar in, sen “vaknar jag till” och märker att aj, nu håller jag ju på att fucka upp armen ännu mer, dumt!

Jag har helt slut på block nu, det är en mindre katastrof i min värld.  P brukade klaga över alla kollegieblock som drällde omkring, jag kan inte leva utan dem, kan inte tänka eller planera eller minnas någonting. Är akademibokhandeln öppen på söndagar tro? Lite fler mappar och pärmar och bättre pennor osv kan jag också behöva, jag får avstå annan shopping för nu börjar det bli ohållbart att ha allt huller om buller.

Men men, ska fortsätta sorteringsprojektet nu inatt, som sagt, eftersom jag komasov i över ett dygn och gick upp vid typ 15 i eftermiddags, skippar jag att sova inatt, går och lägger mig ett par timmar mitt på dagen imorgon, när jag förhoppningsvis varit iväg och handlat, sover några timmar, går upp igen och sen hoppas jag kunna sova på natten… Men, vakennätter som denna är de bästa tillfällena för sån här textsortering trots allt. Man är ostörd, och jag har mys med rökelse och levande ljus… Måste bara komma ihåg att vila axeln emellanåt.

Kanske skulle jag, tills vidare, ta fram ett par flyttlådor att ösa ner allt i som inte hör till något av de tre projekten jag håller på med för tillfället? Så att skrivbordet blir ledigt för det jag faktiskt jobbar med.

Usch, nästa vecka kommer att bli intensiv, det är också en anledning till att jag bör passa på med sånt här just nu.

Sömnig hjärna

Naturlig sömn is the shit, jag tar tacksamt emot den även om den nu tyckte att 07.30-15.00 var en passande tid för natt.  Hade tänkt springa runt på stan lite idag men näe, inte nu precis innan stängningsdags… Fortsätter slappa istället. Min högerarm klagar på allt skrivande och läsande, så jag ska hålla mig kort. (Fuck och jag har massor sidor på papper klara att bara skriva in på datorn men kan inte sitta med det längre än en kvart utan att få skitont.)

Hjärnan är helt tom idag och det är jätteskönt! Men, ska jag säga nånting om nånting så… döda folk i ett buddhistkloster? Bangkok shocks.  Öht döda och kriga i ett buddhistiskt land? Fast religion/livsåskådnin funkar inte med landsgränser visserligen. Men det är synd att folk i buddhistiska länder sneglar mot väst och inte tar till vara på den fina etiken i sitt kulturarv.

Jag läser, förutom Strage text, ett verk av Rousseau på äldre dar.. vad hette det nu.. vandringar, drömmerier, nåt sånt.. Dagboksliknande, självrannsakande. Och även om det är en bitter gammal gubbe så skulle man liksom vilja säga till honom att, hörrödu, du är inte ensam, jag fattar hur du tänker och skulle villja tipsa dig om att läsa in dig på buddhism… Men han har ju varit död i några århundraden så han får klara sig utan mig.

Från och med imorgon ska jag bära skärp

Jaha, tydligen har en vecka enligt mig ca fyra dygn. Långa dygn. 30 timmar vaken, 12 timmars sömn, ungefär, i genomsnitt. Jag ska få allt avklarat tidigt idag och sen ta de där tolv timmarnas sömn. Banken, ringa vårdcentralen, sen träffa mor och far runt lunch redan. Efter det kan jag ta propavan utan att oroa mig för att inte vakna när jag måste.

Men jag ska göra bättring. Skaffa kvällsritualer på något sätt, och inte jobba så mycket att jag bara klarar det med hjälp av kaffe och nikotin i mängder. Min hjärna är helt hopplös just nu, KAN inte koppla av, alls. Men det har ju varit extremt på sistone för mig, jag behöver väl bara landa igen. Det blir ju sådär stört, att när man haft massor att göra och längtat efter att slappa och sen väl får tid för det, då minns man inte hur man gör. När jag är helt sysslolös hittar jag rätt mycket små myspysförströelser eller också bara går tiden fort när jag gör ingenting, men nu… Deprimerad är jag inte, men fullkomligt på gränsen till sammanbrott.

Jag är väldigt engagerad i alla projekt också, tycker att de är viktiga, så de är med mig dygnet runt. Till projekt nummer tre, som egentligen är numero uno, har jag redan fixat mycket bra idéer och research, har gått lättare än vad jag trodde. Men min kropp är ju helt fucking jävla förstörd, värken är vidrig och sömnbristen tär… Och allt känns som kaos, försöker hela tiden få koll på saker men känns hela tiden som att jag är helt lost. Hemmet har förfallit, jag har skaffat mig dåliga matvanor. Skärpning, med andra ord!

Man får passa på att jobba när man kan…

Sovit kanske två timmat fukkin jobbit  NÄJ, nu ska jag inte skriva mer om det, blir så tjatigt ju. Men, ännu tjatigare att leva i det än att läsa om det , för att vara lite sjlvömkande.

Men morgonmedicinerna ger mig ett litet fönster till “pigghet”, eller handlingskraft snarare. På söndag ska jag ha fikamöte om romanen, och har massor att göra tills dess… Mina huller om buller anteckningar är nog ganska obegripliga, så jag måste spalta upp saker jag undrar om i tydliga punkter. Och så tänkte jag skriva rent, in och ut början, så jag visar ungefär hur det kommer bli i slutändan. Jag har väldigt mycket i hjärnan, där är större delen av jobbet klart, men jag måste jobba som en gnu för att kunna visa upp konkreta grejer på söndag.

Så, ja, E var inte heller så pepp på stan och polisen (pass och lämp ska vi fixa) så vi skjuter upp det igen…

Vill inhandla lite grejer idag men helst vara osynlig. Min rökelse är slut, och jag har insett att rökelse (de sorter jag gillar) har något slags trivseleffekt på mig, blir mer avslappnad och koncentrerad. Tanke som slog mig precis just nu: har  vi inte i allmänhet lite för lite dofter och lukter här i Sverige? Ett helt sinne som vi knappt använder.

Well, fortsätta jobba en liten stund till, sen sova när jag inte kan koncentrera mig längre… Allt annat får vara senare problem.

Det var den arbetsveckan då

Ja jag gjorde så att jag gick iväg till kontoret vid åtta och gick hem vid halv elva. Var nog vettigare än att försöka jobba i eftermiddag. Som den arbetsnarkoman jag plötsligt gått och blivit (jag fattar ingenting, jobb är typ det enda jag tänker på, helknas) tog jag såklart med mig lite memoarer att korrläsa hem. På torsdag är det ju söndag, och chefen ska ut på landet (hade tänkt att jag kanske kunde jobba fredag annars, eller nåt) så… nu är det helg för mig igen, antar jag? Vad det nu innebär när jag pysslar med tre olika bokprojekt. Far som ett jehu mellan tid och rum och totalt väsensskilda huvudpersoner, mellan verklighet och dikt och mellan olika röster och världsuppfattningar… Inte konstigt att jag känner mig förvirrad egentligen.

Börjar bli sur på att våren luras såhär. Vackert som satan är det, soligt, grönt, blommor som alla bestämt sig för att slå ut på en och samma gång, men - kallt. Fem grader när jag gick hemifrån imorse… =(

Nu då? Ska jag sova eller? Om jag bara visste hur man gjorde…

Balans är klurigt

Jag behöver samla mod. Men utan att det slår över i dumdristighet. Usch jag är så urdålig på att be folk om tjänster, det blir allt eller inget när jag försöker, oftast inget. Men research måste ju göras. Fast jag känner inte att jag har auktoritet nog riktigt. Och det är ingen brådska, men jag vet hur jag kommer våndas tills dess att jag får det överstökat. Men folk har ju faktiskt rätten att säga nej, varför är jag så rädd för att öht fråga? Förmodligen för att jag är för känslomässigt involverad i projektet och har sådan enorm respekt för de jag skulle behöva kontakta.

Men än så länge bara skissar jag på idéer. Få ner de viktigaste av dem på pränt, sen återgå till Palmemanuset.

Ja vad som är jobb, vad som är personligt och vad som är intresse känns jävligt luddigt. Och världen är så pytteliten numera att det blir ännu knepigare att särskilja de olika delarna. Alla känner verkligen alla och världar som man tycker inte borde ha något med varandra att göra krockar.

Äsch, ska väl käka nån nattamatt och se om jag kan sussa sen. Eller glo tv i väntan på morgonen eller nåt.