Ofelia Eriksson

Archive for the ‘Media, nyheter & politik’ Category

Velig om valet

Penicillin i tio dagar blev doktorns dom. Fast det är en chansning, hon kunde inte avgöra vad jag har för infektion, om det är lymfkörtlar eller spottkörteln. Men nåja, jag är lättad för tillfället iallafall! =)

Hade en hetsig politisk diskussion med min far igår (okejrå, mest monolog från min sida haha) såhär i valtider. Jag var väldigt besserwisser till en början men lyckades på nåt sätt göra mig själv förvirrad och mer osäker på hur jag ska rösta. Pest/kolera, kolera/pest, liksom? Eller kanske lepra? Pappa undrade om inte jag skulle engagera mig politiskt, och han har ju en poäng, men det  finns inget parti som jag delar tillräckligt mycket åsikter med för att kunna representera och stå för. Jag tycker å andra sidan att far gärna skulle få bli politiker, han och jag kommer inte alltid till samma slutsatser, men vi resonerar på samma sätt och har de grundläggande värderingarna gemensamt. Och i min familj är det inte så enkelt att jag är indoktrinerad sen barndomen, det har snarare varit tvärtom, jag och  mina syskon som varit politiskt engagerade, och mor och far har lyssnat på oss och tagit till sig vad vi har sagt (och såväl rött och blått som grönt har funnits representerat). Är det någonting jag är tacksam för när det gäller min uppfostran är det den politiska toleransen och engagemanget, och att man alltid debatterat saker, utan att bråka. Vi hade familjeråd där man fick rösträtt när man var fem, liksom. Väldigt vettigt. Och min allmänbildning kommer till stor del från det genialiska draget att låta mig vara uppe längre på kvällarna om jag såg på nyheterna. Det enda negativa med det är frustrationen jag känner nu, när det känns helt omöjligt att göra ett val, eftersom alternativen är så kassa, men att inte bry sig går inte heller, det sitter i ryggmärgen att man ska rösta och jag skulle väl känna mig ungefär som en syndande katolik eller nåt om jag lät bli… Men hur fanken ska jag rösta för att försvara miljön, integriteten, neutraliteten, välfärden och jämställdheten? Äsch det kommer bli Miljöpartiet som vanligt, men jag är långt ifrån nöjd med dem. Jag har mer respekt för Piratpartiet, men jag kan nog inte rösta blankt i alla frågor utom integriteten när det väl kommer till kritan. Hur resonerar ni? Obs! Undrar inte så mycket vad ni ska rösta på och tycker i enskilda sakfrågor, mer hur ni tänker för att komma fram till era åsikter.

Kanske gör jag det enkelt för mig och förhandsröstar, så att jag kan lägga grubblandet åt sidan sen.

Ibland mår man faktiskt bättre av att klaga

Nä jag satt hemma och kände mig ful istället… Blev faktiskt medbjuden på förfest och RFSL-kväll på L´Orient igår,vilket lät roligt i teorin men ja jag kände mig som sagt var ful, och trött och hängig och ontig osv. Ska ta upp ett par funderingar när jag har läkartid om två veckor… När man har en sån skum diagnos som fibromyalgi är det rätt viktigt att läsa på och själv hänga med i forskning och vara pådrivande, eftersom det är en diagnos som de lärde tvista om, och ingen vet exakt vad den beror på. Sen har man också så många olika symtom, att det kan vara förvillande likt andra sjukdomar man läser om. Som vanligt när jag suttit och läst lite nu har jag skaffat mig två helt nya diagnoser… *suck* Vet inte när det är dags att säga åt hypokondrikern i mig att hålla käften? Och alla små extra tillfälliga symtom man får undrar man alltid om det är fibro eller något annat. Har ju känt mig extra vissen hela sommaren, men det är inte helt solklart hur man ska koppla ihop hjärtklappning, hudproblem och extra mycket värk och domningar, liksom. Och när det är såhär långvarigt sätter det sig oftast på psyket dessutom. Där är det också knepigt, ibland gör jag helt tvärtom, ignorerar andra hälsoproblem eftersom jag utgår från att det är fibron, och så går jag med annan skit onödigt länge. Usch och blä! Känner att min ork börjar bli ganska rejält påfrestad, jag tror att jag vill hitta på saker och ha action, men när det väl kommer till kritan är allt annat än att dega i soffan jättejobbigt. =(

Idag ska jag försöka motverka det där genom att sätta upp något rimligt mål för dagen och inte inbilla mig att  jag ska utföra underverk. Om jag nu ska må piss, så kan jag ju iaf försöka få något tråk undanstökat, så jag har mindre  sånt att tänka på när det väl kommer en bättre dag. Det är så lätt att bara skita i allt när man inte ser någon ljusning dock. Enkla små saker som typ “varför ska jag måla naglarna när jag inte har någon att vara fin för” eller “vad är det för poäng med att jag rensar skrivbordet och fixar iordning en arbetsplats när jag ändå aldrig får något gjort med mina egna skrivprojekt”. Men vem vet, imorgon kan ju vara den där fantastiska dagen då man är full av inspiration och är på exhibitionistiskt humör?

Imorgon i verkligheten måste jag nog gå upp “tidigt”, måste höra mig för om när. Hoppas att jag får sova lite men ändå lyckas ta mig upp i tid. Nytt recept på zolpidem (insomningstabletter som inte gör en till en zombie på morgonen) ska jag be om också. Nio dagar tills läkartid och jag har nedräkning… Känns alltid skönt att ha det ordnat ett slag framåt, med sjukskrivning och recept och eventuella remisser. Men scheisse! Kom på att jag ska skicka in fler papper till FK. Och (nu blir det här en minneslista) banken: leta papper och annars gå till bankomat och checka om jag fått pengar, samla ihop räkningar och göra budget, komma ihåg att ringa dietist på måndag, skaffa papper från Skatteverket… Hmm kan nog vara bra att fixa till mitt “kontor” kanske ja, så jag får lite ordning i skallen om inte annat.  För att nämna nånting positivt: det är guld att ha internet och fungerande datorsituation! Känns som en förutsättning för att ta tag i allting annat.

I know att man inte “ska” klaga och vara negativ, särskilt inte i skrift på nätet, men vad fanken, det känns skönt att få ur sig  skiten! Jag blir jävligt sur när kroppen krånglar länge utan någon paus, och det hjälper att få formulera det som är den egentliga anledningen till att man är på så dåligt humör, för annars är risken att man projicerar det till något annat/någon annan. Ja jag är iofs skitarg på alla som tänker försöka rösta fram en högerregering, för vi sjuka behandlas som judar i  30-talets Tyskland typ, och även om man tror att man själv inte kommer drabbas så borde man ha en viss medmäsklighet och säga ifrån att det är nog nu. Det är inte bara vi sjuka som drabbas heller, man ser vanmakten i vårdpersonalens ögon, och hur andra personer man har kontakt med, arbetsterapeuter och liknande, suckar och hur de som sliter för att göra sitt jobb är de som får ta mest skit. Plus alla anhöriga, som fungerar som skyddsnät när samhället havererar.

Fast jag vill inte ha någon debatt här, inte om det här inlägget, för det här är mer terapi än politik för mig just nu.

Jag tappar bort många saker, men brukar ha koll på mig själv iaf

Alla dessa människor som ska hitta/förverkliga sig själva, växa som människor eller liknande floskler, eeehhh, vilka har de varit innan, små borttappade fantasivarelser? Det är visst trendigt att vara andlig nu, och som alltid när något blir en tillfällig masspsykos blir andligheten mer och mer puckad ju fler som hoppar på trenden.  Och någon läskig koppling sekter-kursgårdar-personlig utveckling-coacher-statliga myndigheter verkar finnas vilket jag tycker är så galet sjukt. Skulle vilja ha ett vetenskapsparti att rösta på, som stod för några enkla grundvärderingar bara och använde sig av verkligt sunt förnuft, alltså hälsosam intelligens, i motsats till populitisk folkvilja. Som tog till sig nya rön och argument och var beredda att ändra sig om sakfrågor när nya fakta tillkom. Det känns som att partierna numera står mer för tro än åsikter och att politiken bara är en liten subkultur bland andra, där man oavsett partitillhörighet i princip har samma världsuppfattning, och den världsuppfattningen är lite… speciell, så att säga.

Känns knepigt värre att rösta i år. Man vill ju rösta bort högerregeringen men inte ha Mona Sahlin som statsminister, kul att välja mellan pest eller kolera. Jag kanske röstar på PP för att då röstar jag på en sakfråga jag kan stå för åtminstone, men den allra viktigaste frågan för mig är egentligen miljön och det är ju som att rösta blankt i den frågan…

Jag råkade visst byta ämne där. Skulle gärna vilja ha en förklaring till varför många är så satans osäkra på sig själva? Jag är också osäker på mig själv alltsomoftast, men jag vet iaf vem och var jag är och att jag är verklig!

 

Över till annat… Snälla pappa överraskade mig idag, tog hit min uråldriga dator där jag har gamla foton och musik mm, med en fin “ny” plattskärm, dvs en av deras som de sällan använder, och fixade iordning den fint på mitt skrivbord! Så nu har jag alltså både en hemmaburk som man kan glo på film på tex, eller skriva med ett normalstort tangentbord, och lilla Whitey är frisk igen (än så länge)! Sen fungerande hemmabredband också, inte illa med förbättringar på en vecka! =) Ironiskt nog kanske jag kan slippa tänka på datorer så mycket nu när saker funkar, mycket skönt.

Övertrött förvirring

Riksdagsvalet, dokumentärerna jag såg inatt samt en statusrad på fejjan fick mig att börja fundera över hur man skulle förbättra världens fredsstatistik genom olika former av konfliktlösning, så jag började tänka i liknelser med tärningar, schack, färger, plus och minus, men kom på att det vore bättre att uttrycka det i en matematisk formel, och sen började jag grubbla över hur en sån skulle se ut, det finns säkert redan nån för att räkna på min tankebana men mina matematikkunskaper är ringrostiga och lite knapphänta… Så för att tänka ut hur jag skulle förklara vad jag menade för pappa (doktor i numerisk analys) började jag blanda in fler sporter, bokstäver och glada gubbar för att symbolisera möjliga utgångar, länder och snälla människor med mera…. Jag har inte kommit fram till min tydliga enkla formulering än…

Yes, det ÄR lika förvirrat som det låter!

Evolution och sånt

Well jag satte mig i en trapp nere vid ån och gick igenom Linköpings tekniska utveckling fr o m 1980-talet fram tills idag iallafall, en klapp på axeln kan jag ge mig själv för det, men sitta vid datorn och skriva in text tröttnade jag på efter tio rader… Axeln uppskattar det inte men jag vet inte vad fan den vill egentligen, varken vila eller träning gör den gladare. Får väl kämpa vidare med tio rader i taget antar jag. Ser fram emot natten då alla andra går och lägger sig och det blir svalt och tyst.

Inte för att det någonsin varit för sällskapslivets skull som jag velat bli skribent, tvärtom för att det passat en enstöring som jag, men just nu är det inte kul. Jag känner min inre stenåldersmänniska som vill leva i en flock, med lagom många människor på lagom avstånd. Rent allmänt, ADHD och sånt blir ju bara handikappande i ett sammanhang, ett samhälle med en livsstil där det inte finns utrymme för olika personlighetstyper. Jag blir så frustrerad över att folk bara tar saker för givet och inte reflekterar över såna saker. Visst är människan anpassningsbar, men någon måtta får det väl vara, vi är trots allt biologiska varelser, och kulturens evolution går så mycket snabbare än vår kropp och hjärnas. Samma med klimatförändringar, okunniga människor kan häva ur sig sånt som att “men det har ju varit klimatförändringar förut, det är naturligt”, men de fattar inte att det aldrig har skett i såhär snabb takt, det är accelerationen som är det farliga, det går för fort för att djur och växter ska hinna anpassa sig som till naturliga klimatförändringar som sker över en längre tidsperiod, och artrikedomen går förlorad. Precis som variation är nyckeln till framgång i naturen tror jag att det skulle vara likadant för människor, mångfald handlar inte bara om etnicitet och religion och sånt, vad spelar det för roll om det inte finns utrymme för mångfald av personliga egenskaper? Det borde inte vara någon gåta för en tänkande människa varför psykisk sjukdom ökat så mycket i Sverige de senaste årtiondena, försöker man pressa in alla i mall 1A så är det givetvis fler som misslyckas än om man kan få några alternativ att välja på….

Myndigheter gör en trött

Morr! Det snygga leoparddiademet jag köpte i förrgår gick sönder direkt nu när jag tänkte ha på mig det för första gången… =( Visst räknade jag med att det inte skulle hålla så länge, Glitter har inte direkt hög kvalitet på sina prylar, men nu tänker jag faktiskt gå och be om pengarna tillbaka, för åtminstone EN gång ska man väl ändå hinna använda det… Löjligt småslant att bråka om kanske men jag blev ilsk nu.. o vill inte ha ett nytt utan pengar, för principens skull… Råkade ha kvar kvittot, fantastiskt nog.

Ja jag sitter mest och väntar på att klockan ska bli tio och banken öppna. Jag gömde och glömde min kod, mindes fel och sen har jag gjort som man ska, skrivit ner den och lagt den på något “smart” ställe som jag inte kommer ihåg eller kan hitta nu… Och så hopppas jag att pengarna kommit in, annars måste jag väl ringa soc.. Och gå till mina föräldrar och tigga lite. Men om allt går väl hoppas jag att jag kan få mig en liten tupplur innan jag börjar jobba vid 14. Försöker vara förutseende, jobbar en kort stund idag och sen resten av tiden imorgon (ja tre timmar kanske låter som en kort stund från första början men för mig känns det som heldag), så att jag inte retar upp migränmonstret igen. Är tröööött.. Nu. När jag borde gå upp, då känns det som att jag skulle kunna somna. As usual…

Min hy har varit hemsk i evigheter nu, jag börjar bli galen! Jag försöker vara jättesnäll och skonsam mot den, men nej den är torr och finnig och rödflammig och äcklig ändå, det går aldrig över! Vill inte känna att jag inte kan visa mig utomhus utan smink men så är det nu, måste ha concealer och foundation. Nån som har någon mirakelkur att tipsa om? För känslig hy, jag är överkänslig/allergisk mot rätt mycket krämer och smink.

Ja usch, inte peppad alls, FK-brevet skrev jag vsiserligen nu inatt men sen är det ju massa massa eget jobb utöver kontorsjobb jag borde göra idag, och jag är ontig och jag hatar att bara sitta och vänta men kan inte slappna av när jag vet att jag måste till banken om en halvtimme och så blev jag sur nu när min genomtänkta outfit sabbades.. Ljus i slutet av tunneln tack? Apoteket och blodprov är mer borden, och hur mitt hem ser ut ska vi inte tala om… Jag deppar ihop när det är för mycket såna här olika småsaker, särskilt FK har ju en förmåga att helt dränera mig på energi… Allt känns så oöverstigligt och som man aldrig nånsin kommer framåt liksom. Alltid är det några papper man måste skicka in eller vårdtider att springa på eller telefonsamtal som måste ringas, det är ett heltidsjobb att vara sjukskriven.

Höll på att tappa hakan när jag såg på nyheterna att Kristdemokraterna kom med ett vettigt förslag apropå vad jag skrev om häromdagen ungefär, att man själv har så mycket skyldigheter men myndigheterna kan behandla en hur som helst. De tycker att man ska få “skadestånd” fast de kallade det något annat när staten fuckar upp, och betalar ut pengar man har rätt tid för sent och liknande. Det borde egentligen vara självklart, så wow, det finns något jag håller med KD om!

Imorgon midsommarafton, idag julafton

Idag känns det extra trist att jag inte kan slänga upp pix här. Har nämligen haft julafton såhär dagen före midsommarafton! Så kan det gå när föräldrarna kommer hem från upp- och nervända världen… Idag orkade jag äntligen gå över till dem. Skulle jobbat eftermiddag men chefen fick hastigt två möten så jag jobbar på måndag istället.. Var nog rätt bra, för trots att jag saknat mor o far jättemycket orkade jag bara vara social i några timmar… Och ja, att träffa mamma och pappa gjorde mig glad bara det, men blev ju inte sämre av presenterna de hade med sig från Australien direkt… Jävlar vad de lyckades! Godis fick jag en del (för mycket egentligen, nu kommer jag få chokladfinnar) och så, kläder kläder kläder!!! Sex plagg hade de köpt, fem utav dem passade, och OJ vad snygga de var! Australien ligger före Sverige i mode pga årstiderna så de rear ut sommarkläderna såhär års när det blir vinter där, och så är storlekarna mindre, folk är inte lika långa som här i genomsnitt. Så två par jeansleggings, som jag lär använda mycket! Lagom långa. Mor och far var inte övernes om min storlek, så svarta i strlek s och blåa i storlek xs. Båda hade rätt på sättoch vis, de svarta är för stora i midjan men det går ju att fixa med skärp eller nåt, eller att vika ner kanten lite, de blåa var lagom i midjan men ite väl tighta i benen.  Och en tunn, halvlång sommarkappa i 50-talsstuk! Med trekvartsärmar. Jag har letat och letat efter sommarytterplagg, har bara midjekorta jackor och jag vill ha nåt som går ner över rumpan helst. Och den var väldigt unik i designen, sånt är inspirerande. Sen är ljusbeight (stavas det så?) kanske inte min favoritfärg men det passar ju till allt.  En t-shirt, svart, typ hårdrocksstuk, bra-att-ha plagg, och så sitter jag nu i det femte plagget, en långärmad vit leopardmönstrad tröja i jätteskönt material, som också är perfekt i storleken.

En kjol skickade jag vidare till systerdotter,  kunde ha en men det var en väldigt osmickrande längd på den för min kroppsform. Men fem av sex var väldigt skickligt fyndat tycker jag!  När blev mina föräldrar värsta modeproffsen?

Imorgon ska jag dit igen och fira midsommar. Lite smådeppig var jag över att ingen kompis frågat mig om vad jag ska göra och velat fira med mig, men nu känns det som att jag faktiskt ändå helst vill fira med mamma och pappa. De tajmar sin hemkomst bra.

Illustrerad vetenskap kom med posten idag också, och innehöll två riktigt intressanta artiklar; en om de “osynnliga” dimensionerna och en om intelligens. Av bilderna i artikeln om intelligens fick kag det lite bekräftat för mig själv att en sak jag upplever ibland faktiskt är som det känns, typ. Ibland när jag tänker på något riktigt svårt och abstrakt, matematik till exempel, så känner jag hur hjärnan jobbar på en viss plats i bakhuvudet, som är ordlös, och jag kan om jag är hyperfokuserad komma fram till svaret utan att jag kan säga hur jag löste det,för det måste jag backa och repetera hur jag gjorde, för i processen problemlösing-svar har min hjärna hoppat över språkcentrat, typ.  För trött för att vara intelligent just nu dock, men om ni är intresserade av sånt här, köp nya numret med Illustrerad vetenskap för det var ovanligt intressant….

Stora kändisar i en liten värld

Hmm hade inte direkt planerat att se American Idol, men det börjar precis efter Lost, tydligen säsongsfinal för förstnämnda idag och den inleddes med uppträdande av Alice Cooper, så jag lämnade det på.. Ett slag senare kommer Bret Michaels. Antar att det här är inspelat efter hans hjärnblödning? Kul för honom isåfall, han sog ut att var i god form. Poison är kanske inga musikaliska genier, men de piggar upp vilken förfest som helst!

Världen är ju så otroligt liten nuförtiden, och jag har svårt att vänja mig vid det trots att jag inte är gammal, borde tycka att det var normalt. Men jag minns hur otroligt långt bort kändisar och nyheter och sånt, allt man såg på tv, kändes när man var liten, och nu har man nån slags personlig association till nästan allt. Det här  är nåt jag tänkt rätt mycket på, men skriver om det nu när jag fick färska exempel i huvet. Ja, jag har sett Alice och Poison på konsrter, det är en sak. Fortfarande “långt bort” liksom, ingen skillnad mot 80-eller 90-talet. Man hörde redan då att, ja vad kallas den där principen, om  att alla människor, två totala random främlingar går att länkas via i genomsnitt sex personer. Men det var ju inget som hände till vardags då. Sen kom internet och sen kom facebook. Men inte bara på nätet krymper världen. Även i verkliga livet kan man koppla allt till någon personlig upplevelse. Alice Cooper, jag kom att tänka på när jag såg honom nu ett samtal med C i vintras, då jag försökte förklara hur nervös jag skulle bli av att träffa mina största idoler Michael Monroe och Andy McCoy, och frågade om inte han var nervös första gången hans band spelade förband åt Alice Cooper, hans barndomsidol, när de träffades och hälsade. Det var han tydligen inte, faktiskt!  Och Bret Michaels, ja inte så jävla personligt det heller, men på SRF 2008 hade jag backstagepass och gick på hans presskonferens (resten av Poison var försenade, så det var bara han). Önskar jag hade vågat ställa någon fråga, men det var helt oförberett, T bara ringde någon timme innan och tipsade, och jag måste ju förbereda mig för sånt…. Men ändå, det är ju inte som att stjärnorna är oåtkomliga direkt. (Den konserten fick jag förresten sitta innanför kravallstaketet, schyssta vakter, de sa att så länge jag typ inte gjorde väsen av mig var det okej, och jag hade sådär asont i överansträngda fibroben så det var underbart att få sitta, med plats före fron row.. Och ashungrig var jag ockspå och när spelningen var slu dök T upp från ingenstans med en gigantisk hamburgare som värsta tankeläsaren… Ja tack T för hela den festivalen!)

Det är ju en bra grej att världen är liten och trots att vi är sju  miljarder känner vi alltid nån såom känner nån som känner slumpmässig person, allla kan få kontakt med varandra. Men dels är det lite trist att allt blir så vardagligt och åtkomligt. Ska man resa nånstans nu kan man kolla upp allt redan innan, varenda hotell och färdsätt och restaurang och ta gatvy på google earth, så sen är det nästan onödigt att åka för man vet precis vad som väntar. Och så det att man själv är så åtkomlig. Jag vill vara åtkomlig, men kunna ha olika kretsar. Vill ha familjen för sig, glammen för sig, skrivandet för sig, osv.. Skulle gärna bli känd som skribent/författare, förr var ju det ett yrke där man kunde bli känd, för sitt arbete, som ett namn, men ändå leva sitt dagliga liv i anonymitet.  Nu ger jag bränsle åt de som kallar mig narcisssistisk och säger att jag har storhetsvansinne (och vissa som på nåt mysko sätt tror att man måste vara psykopat för det, men man kan väl tycka att man själv är bra utan att sakna empati och samvete?), men jo, jag vill uträtta något stort och bestående i mitt liv. Jag vill bli en känd och respekterad författare. Men, tiden är nog förbi då man kan fortsätta sin dagliga anonyma tillvaro om den drömmen skulle slå igenom. Jag är skygg av mig, jag uttalar mig gärna om sånt jag kan, men hela den här grejen med att kändisar ska bli såna multisysslare…  Nej skriva under pseudonym vill jag inte, vill som sagt få erkännande om jag lyckas, FÖR DET, men hur ofta skrivs det om kändisar pga det de faktiskt är kända för egentligen?

 

Vad tycker ni om ämnet? Måste man vara beredd att offra sitt privatliv om man har en sak man vill lyckas med och bli känd för? Vad kommer hända med politiken när alllt kommer fram och det inte längre går att hitta folk som kan låtsas att de är felfria helgon?  Det kanske kan vara en positiv grej? Obama sa ju rakt ut att han rökt hasch och det blev ingen big deal, det hade inte gått på Clintons tid, tex….

The best of intentions…

Det kan jag faktiskt ärligt säga att jag alltid har. Försöker komma på något undantag, och det lär ju finnas, men de är defintivt inte vanliga. Försöker göra så gott jag kan helt enkelt.  Fast det känns ju tyvärr alldeles för ofta som att mitt bästa inte är gott nog. Kanske sitter det bara i mitt huvud, men den där känslan av att man är besvärlig och en belastning, svårt att bli av med den…

Jag tror inte jag märkte eller förstod hur pass mycket mitt självförtroende trycktes ner åren 2006-2009. Hade dåligt självförtroende när jag var barn också, men det började bli bättre när jag var sexton ungefär, och fram tills att jag var 26 fortsatte jag utvecklas mot mer självsäkerhet och tro på min egen förmåga. (Notera skillnaden mellan självkänsla och självförtroende, en hyfsat bra edmänniskahar jag alltid känt mig som, men det där med tro på att man klarar av saker, är bra nog och duger har varit svårare.)

Anyways, jag får bita mig i tungan för att be om ursäkt för min egen existens flera gånger i veckan, sån var jag inte innan 2006 och mardrömsåren efteråt. SÅ försiktig när jag visar upp något jag gjort, ” ett förslag, kanske, vad tycker du, blir det bra om jag gör såhär???” Fast att jag vet att jag inte gjort ett dåligt jobb, det är som att min skala för att ge mig själv godkänt när det gäller såna saker som jobb börjar på perfekt, men riktigt nöjd blir jag bara om det är briljant och genialiskt. Och klandrar jag mig inte för det ena så klandrar jag mig för det andra, när jag har två val. Som idag, jag satt på kontoret och jobbade från tio till halv tolv ungefär, sen hade jag stenklart för mig vad som återstod, men insåg att det var sånt som krävde lite mer inspiration och jag förmodligen skulle göra bättre hemma. Vilket jag sa till chefen, utmärkt utmärkt sa hon, no probs at all. Men sen kommer jag hem och känner mig kass för att mitt kontorspass blev så kort, trots att jag vet att jag kommer jobba igen det och göra ett bättre jobb då än om jag hade försökt få det klart innan jag gick hem.

Och så, mötet idag… Började bli sent på natten för mig sådär vid lunchtid. Hade noll koll och skämdes över mitt stök.  Ringde och frågade om det, möjligen snälla kanske fast det behövs absolut inte, gick att boka om mötet till nästa vecka. Samma där: no probs!

Det känns så underbart fucked up att bli behandlad som en respektabel och kompetent människa av myndighetspersoner och arbetsgivare! Jag har sakta men säkert blivit kuvad tills jag blivit livrädd för att be om minsta lilla eller föreslå vad som passar mig bäst istället för att alltid vara medgörlig och bevisa att jag inte är nån fuskande latmask. Men jag börjar bygga upp det där igen, förlitningen på magkänsla och tron på att folk kan ha lite tålamod och ta hänsyn till min dagsform, att det går att resonera och hitta kompromisser. och att det ibland inte ens behövs, att saker bara flyter!

Ja min arbetsträning… Har kontrakt till slutet av oktober men vill inte sluta då! (Jag är jättetrött nu och det tar mig lite lång tid att komma till sak…) Som idag, nån timme sen, mess från chefen: “kan jag ringa dig,skulle behöva hjälp med en grej”, jag ringde upp, hon mailade över en liten detaljgrej, jag fixade det på tio minuter. Och hon passade på att nämna att kunden var nöjd med en av grejerna jag gjorde imorse. Och jag blir så glad av att kunna underlätta och göra nytta, vet hur busy chefen var med annat, så att det nog var till hjälp trots att det bara tog tio min att fixa. Men ändå har jag svårt att ta till mig ett tack. Har varit stämplad som samhällsbörda så länge att det känns som om jag inte ska komma och tro att jag har något människovärde och något att bidra med, och som sagt, att mitt bästa duger inte. Och fördomarna om att jag inte gör mitt bästa.

Dock: det går så spikrakt åt rätt håll, långsamt med små steg, och kanske inte på något konkret sätt, men jag litar mer och mer till mitt eget omdöme. Får jag chansen att göra saker på mitt sätt och i min takt så kan jag göra det jävligt bra. Men det är bara kvantitet, antal timmar, som räknas, vem bryr sig om kvalitet nuförtiden? Man ska “jobba och göra rätt för sig” och sen kan folk sitta och porrsurfa och spela farmville på jobbet, i regeringens och försäkringskassans ögon bidrar de ändå mycket mer till samhället än vad jag gör…

Btw ska jag jobba fredag istället för imorgon, chefen skulle till sthlm över dagen. Skönt med ledigt imorgon, hoppas det blir lika fint väder då och att jag orkar vara ute och njuta av det då.

Om migrän, kommunism, universum mm

Okej, då har man haft migrän då… Är det redan dags för knäckehäxan igen? Nåväl, innan den bröt ut (som tur var kom den när jag sov, så jag bara fortsatte sova igenom skiten) igår hann jag med att träffa J och hennes trevliga (och snygga måste jag säga) nye pojkvän! Satt ute i solen här i parken och diskuterade teorier  om universum och kärlek och sex… Mycket trevligt! C, jag hade ju inte tänkt på att det var hennes födelsedag när vi bestämde att ses igår! Och jag tror nästan att hon också hade glömt det… Anyways, jag sa att jag kan känna mig rätt bortkommen på stora släktkalas och att jag hellre firar henne själv, och hon förstod. Bra vänner har jag. Så jag ska fixa nån present och fira henne i slutet av veckan.

Hmm ja migränen är på väg att gå över men migränbaksmälla har jag. Sitta funkar, vet inte om jag kan stå upp. Och samma med ljus och ljus, fågelkvitter och dataskrämen pallar jag, men jag vet inte om jag törs dra upp persiennerna. När jag mår bättre, när nu det blir, ska jag jåppa, gå till föräldrarna och jåppa. Det var inte helt lägligt att ett dgn försvann nu fast ingen katastrof heller. Får försöka vara disciplinerad utan att stresssa upp mig, ffa romanen är det som jag kommit efter i schemat med.

Haha jag associerar knappt arbete med pengar alls!  Det är nog både bra och dåligt, men mest bra. Ekonomiskt sett bor det en liten kommunist inom mig.  Sen är jag liberal och individualist som fan, men jag tror inte ett dugg på tex att man får de bästa företagscheferna genom att ge dem skyhöga löner, nån som vill ha själva jobbet borde ju sköta det bättre än nån som bara vill ha pengarna…