Ofelia Eriksson

Archive for the ‘Musik’ Category

Lättja

Jag är en lat bloggerska nuförtiden… Beror mycket på allt datastrul och att det är så tråkigt när man inte har nån kamera.  Det här blir bara ett sånt där enkelt dagboksinlägg om vad jag har haft för mig, typ. I tisdags skrev jag senast ser jag. Onsdagen blev som jag sa, datafixande och tvätt tog större delen av dagen (datafixandet inte klart, men på g iaf). Torsdag, igår, vaknar med megahuvudvärk, knäckehäxans migränliknande variant. Stannade hemma från jobbet. To be honest bröt det aldrig ut i riktig migrän, men jag kunde verkligen inte ta mig upp ur sängen iaf. Fast, lite senare tog jag en näve värktabletter och masade mig ut, hämtade skorna och var förbi apoteket. Var ju Crashdïetspelning igår! Som jag bjöd S på i födelsedagspresent. Det var nära att vi missade flikkorna, det stod att det skulle vara förband innan dem så jag sa till S att det inte var nån stress, som tur var haffade jag dock Eric på fejjan en halvtimme innan spelningen (parksommar kallas det för, med Bullet och Casablanca också) och fick upplysningen att de skulle gå på först, vid nio… Panik igen! Återigen, precis som i lördags, kom far som en räddande ängel, och jodå, jag hann dit i tid, och S hann också, kom precis nån minut innan de började spela.

Hade gjort mitt bästa för att se snygg ut trots trötthet och huvudvärk, lyckades inte särskilt bra tror jag, men jag hade de fina skorna iaf, och den (vad jag vet) första crashdïettröjan som trycktes för att säljas, med rosa text: “go big or go home”. När köpte jag den egentligen? 2003 eller 2004 var det, på Snövit skulle jag tro, men jag kan inte minnas vid vilket tillfälle. Anyways, det här var första gången jag såg dem på SEX ÅR! Galet egentligen. Jag kände mig lastgammal när jag såg de små sleazetöserna och tänkte “det var bättre förr”. Fast, kudos till Simon Cruz får jag säga, stilig, bra röst och en egen framtoning, en klar förbättring efter Olli, men jag kan inte påstå att det alls känns som att se samma band som det Crashdïet jag kände och älskade. Som sångtexterna, jag vet ju att det finns låtar som de inte ens vet vad de egentligen handlar om som de fortfarande spelar. Samtidigt vill jag ju att de ska spela de gamla låtarna, annars hedrar de knappast Davids minne som de säger att de vill, men ja, det är komplicerat som fan alltihop. Men det blev inte så jobbigt och sorgligt som jag befarade. Det var så pass annorlunda att det aldrig kändes som att David borde dyka upp när som helst, liksom. 

S var bakis och seg hon också, så efter CD gick vi och satte oss och snackade i baren en stund, sen såg vi ett par låtar med Bullet, och så skjutsade hon hem mig. I slutändan var det bra att de spelade först ändå, jag var inte särskilt upplagd men är ändå glad att jag kom iväg. som sagt, synd att man inte har nån kamera, skulle velat ha bilder från igår och från i lördags… =/

Idag sov jag alldeles för länge, sen var jag på kontoret och jobbade ett par timmar, söta chefen frågade snällt och jag ville gärna ta igen att jag inte var där igår. Och sen har jag varit fortsatt jätteseg. Försöker ta mig samman, jag är uttråkad men har absolut inte någon brist på saker att göra, det finns tusen projekt, jag bara orkar inte men jag är inte trött nog för att sova heller.

Forever Young

Forever Young i fredags var väl värt pengarna, kan jag hälsa alla er som satt utanför ochhade picknick istället! Correns påstående om att det inte var nåt strul med biljetterna var dock bara ljug, jagmissade inledningen av Jakob Hellman pga deras idioti, men visst, jag kom in efter mycket om och men. Jakob Hellman var sig lik! Nästan het, faktiskt. Men så undrade jag, vem fan är den där lille ungen som står bredvid honom och ser bortkommen ut, han ser bekant ut… fick svaret när låten var slut: Johan Palm! Alltså den där lille killen som var med i idol för ett par år sen och var i målbrottet då.Vad fan han gjorde där fattade jag aldrig, han gästade på ett par låtar, men kopplingen mellan honom och Jakob Hellman är fullkomligt obegriplig. Jag gillade inte Jakob Hellman när det begav sig vad jag minns, åtminstone störde jag mig på videon till Vara vänner som låg på “Listan” med Annika Jankell i evigheter, men jag var bara ung och dum. Man minns alla låtarna, även de man inte minns medvetet känner man igen, och de håller.  Dessutom såg han så genuint glad ut, och eftersom han bara försvann efter att ha gjort en succéskiva gissar jag att han har scenskräck eller något, så det var jättekul att han verkade trivas på scen och publikresponsen var fin, ovanligt kärleksfull stämning för att vara Linköping! Det enda andra bandet jag verkligen såg aktivt var Alphaville, haha gissa om jag stod och bölade längst fram till “Forever Young”? Men på ett poositivt sätt.

Och det var rätt bra att jag var den enda av de i “mitt sällskap” som hade biljett, för jag blev så illa tvungen att vara social med främlingar inne på festivalområdet, och fann särskilt två fina tjejer, J, jättehärlig tjej som jag bytte nummer med och ska försöka våga mig iväg på den där förfesten vi pratade om. 20 år, och jag tänkte shit, jag tror verkligen att jag är forever young, det är väl så att ska man göra nya bekantskaper numera kommer alla vara tio år yngre än man själv, men sen träffade jag B också och hon var faktiskt åtta år äldre än jag så då kändes det mer balanserat… Så, två nya bekantskaper i Linköping som jag addat på fb! Mycket trevligt, man träffar annars bara på samma gamla folk här.

Sov hos E,  mys fast jag måste träffa henne snart igen känner jag, blev ju inte så mycket då på fredagen. Hem till mor och far på lunch, och sedan hem till mig i lördags eftermiddag. Och så kom värkstraffet. Spelade ingen roll att jag hade valt gympaskor, jag ska fan inte gå och tro att jag kan vara aktiv och stå upp nästan hela tiden i sju timmar, läxar fibron upp mig. Har haft mastodontont sen dess, tagit mig till Ica av absolut nödvändighet men annars inte gjort mycket. Känner fortfarande av överansträngningen, men det ska nog inte bli några problem att jobba imorgon. Jäpp, detta är sista semesterdagen. Skulle inte haft nåt emot två veckor till, men så pank som jag är nu är det väl lika bra för jag har inte råd att göra nåt ändå.

Olika sorters kärlek, mm

Älskade L! (DL) <3 har besökt dig tre gånger på knappt två veckor nu och tänkt så mycket på dig, och umgåtts med din fantastiska mor, så det känns nästan lite som att… inte ha träffat dig men… som om jag kommunicerat med dig på något sätt? Kanske som du sa, det du menade med att du tyckte jag var efter, efter alla dessa år kommer jag fortfarande på nya saker och får aha-upplevelser… Jag älskar dig! Och det skumma, häftiga, förbryllande är att på vilket sätt kan jag inte definiera… Vi var inte vänner, och jag hör inte till dem som du hade “förhållanden” med, man skulle nog lätt kunnat tro att vi var fiender men så var det ju inte heller… Bekanta skulle ju stämma teoretiskt, men vore helt löjligt förringande. Och du var fan inte min idol även om jag älskade din musik, och visst var jag kär i dig men sen blev jag ännu mer kär i P men inte slutade jag älska dig som människa för det. Jag kände samhörighet med dig, och du… jag önskar att du någon gång hade sagt något tydligt jag kunde hålla fast vid, men jag har gissat rätt ganska många gånger om sånt som jag kunnat få reda på, så jag hoppas att jag gissar rätt på det mesta andra också. Ibland blir det helt fel också för den delen, men min intuition har exceptionellt träffsäker statistik trots allt.

Jag var alltid lite ledsen över att jag inte hade någon konkret fysisk personlig minnessak från dig förutom foton (mina saker från Schimsen har hjälpt, men han har å andra sidan ingen grav och det är ännu värre), har tänkt på armbandet som låg i min lägenhet på sveavägen hela sommaren 2003, men givetvis är jag glad att du fick det tillbaka. Men nu… din fina fina mamma, lika generös som du, har skämt bort mig med klänning och halsband och tröja, och det känns på nåt sätt lite som att ha något jag fått från dig.

Har fått reda på en del saker som gjort mig så, glad är fel ord, men harmonisk… Men för varje svar får man fler frågor, så är det ju. Det är mycket jag inte fattar fortfarande.  Nåväl, inte för att jag tror att du finns nånstans och vet att jag skriver eller att din själ är vid din grav, men ändå… I minnet lever du! Och jag kan samtala med dig, för på nåt lustigt sätt vet jag ännu bättre nu än då vad du skulle svara. Du håller mig målinriktad och envis.

 

Ja, idag har jag alltså varit i Uppsala igen och fikat med SE och LH, mycket trevligt! Fantastiskt afternoon tea, även fast jag bytte ut det mot kaffe, men små munsbitar av olika göttiga saker, sånt gillar jag, variation.Men det var ungefär allt jag orkade med, kom hem till Bandhagen runt sex någon gång och kände att det inte var aktuellt att hitta på något mer ikväll.

Innan jag åker imorgon ska jag iaf slutligen sammanstråla med TA för en lunch. Sen bär det av hemåt och så kommer jag sitta fast i Linköping och vara pank under en lång tid…. Men jag börjar jobba nästa vecka så då blir fokus på det. Hade jag haft pengar skulle jag gärna haft semester ett par veckor till, men när man är pank är det lika bra att vara hemma, där har man alltid nåt att pyssla med.

Förresten är jag ledsen över män. Över att jag inte kan styra över vilken typ jag faller för. Men jag upprepar ogärna gamla misstag, så de som väcker mitt intresse avfärdar jag snabbt numera och jag får leva utan romantik… Och ännu värre vore ju att lyda “goda råd” och satsa på sk snälla killar som man inte är attraherad av. Ett förhållande utan de rätta känslorna skulle kännas som ett fängelse. Men visst längtar jag efter kärlek, att bli älskad på riktigt, som den jag är, av någon jag själv har romantiska känslor för. Fast… det är mitt eget val att inte kompromissa så jag ska inte klaga alltför mycket. Men är det inte märkligt att de få som faller för mig är folk som jag känner inte alls har grepp om vem jag är? Jag kanske är oälskbar? Nä, det vet jag att jag inte är, men den typen av män jag faller för, kreativa, intelligenta och toleranta, vill ofta ha saker på sina villkor, nån frihetsgrej, och det vill ju jag med, och jag har spenderat alltför mycket tid av mitt liv med att vänta och ge män en andra och tredje och sjuttielfte chans… Jag vill ju inte ha nån toffel! Så jag ställer inga krav jag inte själv skulle kunna leva upp till. Men löften, överenskommelser, sånt är viktigt för mig, och att höra av sig när man säger! Det är en skada av att ha gått omkring med ständig skräck för att nån kan dö vilken dag som helst, men jag kan inte hjälpa det, när folk inte står fast vid sina ord utmålar jag skräckscenarion.

Resten av veckan: panikstäda imorgon kväll eller på torsdag morgon, möte med NPS hemma hos mig vid 14, sen tömma och flytta möbler för på torsdag kommer far med nya… fredag Forever Young, jag e visst ensam om att ha köpt biljett men när Alphaville och andra 80-taslegender kommer till linköping måste man ju fan gå… de andra ska sitta där utanför. Och sen förmodar jag  att jag sover tills jag börjar jobba på tisdag nästa vecka.

Ny vecka, ny död rockstjärna

Ronnie James Dio död i magcancer… Jag hedrar med att lyssna på min vinylskiva med Dio.. Hade visst bara en, trodde jag hade fler. Usch och fy för döda rockstjärnor och magcancer! Många av de som uppnått den aktningsvärda åldern (för rockstjärnor) av 60+ lär sluta på det viset, jag var ju väldigt inlästa på magcancer förut, och riskfaktorerna och så… Det är de där dumma unga åren då man tror att man är odödlig som lägger grunden för de inte så tüffa sjukdomarna på äldre dar…

 

Jodå, mötet gick bra, men tog två och en halv timme, jag typ stapplade hem sen. Beställde onlinepizza och sen somnade jag tidigt… Idag är mitt möte inte förrän 15.30. Kaffet är slut, men jag har coca cola som substitut.

 

Edit: äldre dar förresten, P var ju bara 37 när han blev sjuk… Men förgubbades i rasande takt!

Första sommarplanerna + mer vulkanbabbel

Jag har börjat skissa på sommaren i mitt huvud de senaste veckorna, haft några idéer men de första grejerna som jag spikar  nu var andra, oväntade saker. Rest in sleaze blir på Dave Lepards födelsedag! Lovely, tycker jag, det känns mycket mer positivt att fira den dagen än att ha festivalen runt dödsdagen. 28e maj, i Uppsala. Det innebär att det inte lär bli någon Finlandsresa den veckan men det skulle det förmodligen inte blivit i vilket fall.

Och så har den turnerande 80-talsfestivalen “Forever Young” premiär här i Lkpg, ute vid Bergs slussar. Bara 80-talsband! Nostalgiskt värre och alldeles underbart, och på ett så fint ställe.

 

Insåg ännu en fördel med flygstoppet: inga JAS-plan som flyger omkring. De stör inte så jättemycket, men ibland vaknar jag av dem. När jag bodde i Duvkullen var det värre, varenda jävla söndagsmorgon åkte de precis över huvudet på en typ.

Och ja just det, det kanske även blir en Växjöresa för mig i helgen pga vulkanaskan. Svåger sitter fast nere i Italien och mor och far funderar på att åka ner till syster (han reser mycket i jobbet och de brukar hjälpa till med barnen nu när de är pensionärer), och isf kan jag följa med om jag vill, de bjussar på tågbiljett om jag måste åka hem innan dem. Men jag vet inte hur det blir än.

Statistiken tyder på att en systervulkan, Katla, som är större än Eyjafjallajökull, kommer få ett utbrott snart. Ska bli spännande att följa det här. Visst tycker jag synd om min systerdotter som vill att pappa ska komma hem och vill att mina föräldrar ska lyckas komma iväg till Australien och så, på ett personligt plan. Och rent instinktivt vill jag ju inte ha en kall vår. Men om man sätter sig över sitt personliga lilla bias och tänker långsiktigt, då står jag gärna ut med lite kyla om det kan föra något gott med sig. Fast jag kan ha fel, är ingen expert men jag har börjat läsa på och ska fortsätta med det. Skriver jag mer om det här och inte nämner att jag spekulerar är det inte taget ur luften däremot, jag kollar fakta så gott jag kan, men har ju  inte all kunskap som krävs för att verkligen förstå alla delar av processerna. Kanske är det någonting viktigt jag inte kommit att tänka på.

Nåja, nu får jag inte obsessa över vulkanaska hela helgen, har tänkt jobba med romanen minst några timmar idag och funderar på att ta en runda på stan, så det är väl bäst att jag kommer igång med dagen även om jag helst skulle vilja sova lite till..

Nästa bebis!

Yes, ska träffa L och hennes bebis vid tre! =) Jag har bara sovit två timmar och lär ju inte vara världens piggaste, men huvudsaken är att jag får träffa dem. Sen blir det nog inte så länge och jag räknar inte med att orka med något mer idag, men jag är så otroligt glad över att slippa migrän och att jag har concertan som hjälper mig att orka med det alls. Jag blir mycket mer beslutsam av den också, förutom att jag blir piggare och får mer koncentration.

Såg Eric och Simon på Nyhetsmorgon men somnade innan  Crashdïet spelade. Men klippet ligger uppe på webben. Bra skit! Men vänta nu här, jag trodde att det var turkost som var det nya  rosa, inte svart… Det finns väl tillräckligt mycket svartklädda hårdrockare liksom.

 

 

Tydligen har derats video bannats av MTV? Jag kollar aldrig på MTV (de spelar ju aldrig någon musik) men, jag trodde inte att de var så hårda på censur numera. Bra reklam för bandet dock! Och Eric har vuxit upp till en riktigt ståtlig man (hehe jag har generande bilder från när han var en tjock 19-åring med råttfärgat hår), han måste ju vara typ 26 nu, fan vad tiden går. Men det känns bra, jag minns mest det ljusa nu, jag kommer alltid att minnas och älska David, men jag har nog slutit fred med det förflutna på något sätt.

Behöver ett långt bad känner jag, mjuka upp lederna och slappna av. Fast först en till mugg kaffe. Mycket bra att tre passade för L, ingen stress.

Läst ut Sheriff McCoy

Jahapp, då har jag läst ut Sheriff McCoy… =/ Det närmaste sträckläsning jag har kommit på länge, den skulle gärna fått vara dubbelt så lång. Men, jag hoppas att han en vacker dag skriver en uppföljare, med mindre sex, knark och kändisar och mer introspektiva tankar, religion, åsikter, insikter osv. Även om det var en hel del sånt i den här boken också. Det är väl  säkert det förstnämnda som säljer bäst, men jaja, sex drugs & rock´n´roll, det kan man vid det här laget, jag vill åt djupet. Har fått svaret på något jag undrat mycket över: jo Andy McCoy tror på Gud, som en monoteistisk gud, men även på reinkarnation. Jag tror inte på en personifierad gud, min vetenskapliga sida har ibland svårt att köpa reinkarnation, men jag “vet” ju att Andy har en gammal själ och har levt många liv. Och hans tanke om att inte alla reinkarneras, och att det kan dröja olika länge innan man återföds, känns intuitivt riktig. Jag tror att en bidragande orsak till att världen ser ut som den gör idag är att iochmed befolkningsexplosionen är det så många som lever sitt första liv som människor, som förblir som nyfödda livet ut  och har ett alltför kortsiktigt persspektiv.

Men samtidigt som jag skriver det här så tänker jag att jag nog har fel, för hur det skulle gå till vet jag inte. Men, om inte annat, alla var vi en del av big bang, och vi försvinner inte i tomma intet när vi dör, som allra minst blir vi till jord och ger ny näring åt nytt liv på det sättet.

Under hela läsningen har jag haft diskussioner i mitt huvud, och en tankeväckande bok är en bra bok.

 

Fan, det var en bild i boken som var på publiken från spelningen med Hanoi Revisited på Ruisrock 2001, jag letade efter mig själv och A där, men jag tror att vi stod bara lite, lite för långt åt vänster om scenen för att komma med på bilden.

 

 

En egen bild från den spelningen, A´s knytnäve i luften. En helt galen

resa som jag ska berätta om någon gång, om jag inte redan gjort det

 

 

Jaha, okej, det var det roliga, hög tid att komma igång med korrläsandet. Ett bad först bara, sen får det fan bli lite disciplin på mig. Sätter upp mål i huvudet men låter bli att skriva ut dem här haha, litar inte helt på min karaktär ändå. Om det var brådskande skulle jag fixa det, men jag skjuter ju gärna upp saker om jag kan…

Boken

Jag upptäcker att det är lite småläskigt att läsa en självbiografi av en man som jag beundrar så otroligt mycket och har varit en stor del av mitt liv ända sedan 1988, bidragit till att göra mig till den jag är. En del saker vill jag nästan inte veta, jag är rädd att tappa respekten för en av få människor jag högaktar och ser som en lärare/storebror/föredöme. Men förordet räddar mycket, det gör mig lycklig. Och allt är intressant, men ja, tonåriga rockstjärnor (och de i 20-30-årsåldern också) har en tendens att göra en del riktigt idiotiska saker. Jag är bara glad att Mr McCoy har lived through to tell the story, och att han verkar bli visare för varje år. Och åååhh, en uppsats han hade skrivit när han var 15, han tänkte på samma sorts saker som jag gjorde i den åldern, som jag kände mig så ensam om då. Fast min lilla illusion om att Hanoi skulle vara så jämställda är nog just en illusion är jag rädd. När de var yngre åtminstone.

Den där machogrejen med typ sexuella invignigsriter för att bli fullvärdig medlem av ett rockband t ex är något jag tycker är så jävla äckligt. Sen hade jag nog på något sätt förväntat mig att språket skulle vara, intelika briljant som hans låttexter och musik, men ändå litterärt imponerande. Men det är ju skönt samtidigt att det finns ETT område där jag inte känner mig underlägsen min största idol!

Om jag låter kritisk så är det bara för att jag älskar Andy McCoy så mycket (det är dem man älskar mest som kan göra en mest upprörd), det är något alldeles speciellt, just eftersom jag var så himla liten, sommarlovet mellan tvåan och trean, när jag upptäckte honom och Hanoi Rocks och deras musik är verkligen soundtracket till mitt liv, har så otroligt mycket minnen till den musiken, och av konserterna jag sett med dem, skivorna jag jagat, vänner jag fått, kärlekar jag träffat… Även om jag mot förmodan skulle upptäcka  ett band som var bättre skulle ingen musik/inga musiker kunna komma betyda så mycket för mig nu, det som finns där under ens uppväxt gör ju så mycket större och långvariga intryck.

 

Oj, ja jag hade bara tänkt skriva nån mening där men… ja ni fattar. Nu byter jag ämne.

Har på mig tröjan jag köpte idag, så underbart skön! Och lavendel, mår bra av den färgen. Skärpet kunde jag också ha, jag trodde nästan jag skulle bli tvungen att vänta med att använda det tills jag kommit tillbaka till normalvikt, men det satt riktigt snyggt nu med.

Ikväll skiter jag i circadinet (sömnmedicinen), har ingen tid att passa imorgon och vill ligga och läsa. När jag tagit circadin blir jag seg och kan inte koncentrera mig, men det tar ändå lång tid tills jag somnar. Och jag saknar vakna mysnätter, det är då jag brukar få små kreativa ryck ibland. Hmm det ska jag fråga läkaren om på måndag, om det är viktigt att man tar dem varje dag eller om man kan göra undantag typ en kväll i veckan.

Imorgon har jag och MH preliminärt bestämt en fika, men resten av dagen ska jag väl ägna åt att läsa och korrläsa, och pyssla här hemma lite. Idag har jag inte jobbat alls, har haft det så mysigt att jag bara vill passa på att njuta. Men, om jag bara slipper migrän har jag tre hela dagar på mig med bara några småsaker jag måste lämna hemmet för (precis lagom att komma hemifrån en timme eller två typ, man är ju faktiskt mer effektiv med det man ska göra hemma då än om man inte kommer ut alls, men ska jag göra något som tar över tre timmar är min ork slut när jag kommer hem), så det finns gott om tid kvar.

 

Känner mig så harmonisk idag! Mycket tack vare E tror jag, inser hur mycket jag saknat henne nu, hon gör mig lugn och får mig att må bra. Well, dags att mysa vidare!

Rock´n´roll

Har kikat på förordet och det gjorde mig lycklig… Blev faktiskt så exalterad över boken att jag glömde bort för en stund att jag ju borde ha varit på väg till Stockholm för att se Michael Monroe nu… Men, kanske lyckas jag ta mig till SRF istället. Jag hade väl kunnat åka, men hade inget sällskap och skulle  ha blivit tvungen att snåla resten av månaden, och jag börjar bli gammal och bekväm. Massa skoj händer i Sthlm de närmsta dagarna om man gillar glam/sleaze, MM ikväll, Crasharna har releaseparty imorgon och på lördag är det någon endagsfestival. Dagens kids har det bra! Och de rockers som fortfarande orkarfast de blivit äldre.

Men jag håller med Andy,  man har lite andra prioriteringar och värderingar numera, och är trött på “the baby shit”. Känner mig inte särskilt hemma bland rockfolk längre, det har blivit så enkelspårigt allting, en armé av folk som klär sig likadant, lyssnar på samma band, och inte har något att komma med som individer.

Nu ska jag försöka  sminka mig snygg, känner mig så fruktansvärt risig, blek och med katastrofal hy. Är lite sugen på att modella men måste gå upp i vikt och se lite mer hälsosam ut först.

Dagen

Fem timmar borta hemifrån, det är en heldag för mig det! Medusinerna fortsätter jag med likadant i två veckor till. Sen var det stan… Inledde med kollegieblock och bra penna på Akademibokhandeln… In på H&M och köpt nagellackborttagning och Proffs hårspray (lilla varianten som får plats i handväskan) och jag visste när jag var där att det var något mer, gick omkring och såg förvirrad ut ett slag men gav upp, sen kom jag på  att det var kajalvässaree ja… när jag passerat stan. Inhandlade även Sweden rock Magazine, läste de långa intervjuerna hos mor och far, ska läsa om dock tror jag.. Nu lyssnar jag på cd-singeln som följde med, det var ju en “riktig” med texter och allt med, me like! (Crashdïet: Generation wild).

Lite tråkstuff på apoteket, ljus och rökelse på Indiska… Många kassar men hmm.. shoppingbehovet är väl inte helt tillfredställt…

Middag och bullar (tre!) kände bra att få i sig, dags att jag börjar få tillbaka mina tappade kilon snart tycker jag.

Imorgon arbetsträning, så försöka få bra sömn inatt… Småpyssel ikväll, ska verkligen bli skönt att fixa naglarna tex!