Ofelia Eriksson

Archive for mars, 2009

Människoförakt

Det finns så många sorters människor att hata! Känns som att varenda kontakt med mänskligheten ger mig nya anledningar att vara eremit. Nu hatar jag trög kärring på vårdcentralen som måste fråga fyra gånger om vilket datum jag blev sjukskriven fast jag sagt att jag inte vet/minns. Tror hon svaret ändras om hon frågar tillräckligt många gånger? Och sen kunde hon inte räkna procent. Sa att jag vill ha 75% sjukskrivning. Så du menar att du inte trrror att du klarar av de här sex timmarna arbetsrrrräning då? (med skorrande r) Nej jävla pucko, sex timmar är mindre än 25% av heltid. Den frågan ställde hon tre gånger. För övrigt är vitsen med arbetsträning just att det är träning, det är inte meningen att man ska behöva veta på förhand hur mycket man klarar av.

Lite mindre starkt hat har jag till Linköpings fotgängare, vill skika upp dem till sthlm på kurs i att gå. De går i bredd, lååångsamt, över hela gatorna och stannar upp och står stilla i dörröppningar utan att släppa förbi en.

 

Jag har inget tålamod alls när det gäller såna här saker, det är med nöd och näppe jag lyckas behärska mig under tiden jag är i situationen, men sen blir jag på dåligt humör efteråt. Korkade människor och oartiga människor, det är det värsta som finns. Samt inkompetenta människor, men inkompetens brukar vara en kombination av ointelligens och brist på vett och etikett.

Tackla verkligheten

Okej, dags att ta itu med livet. På att göra-listan idag:

- betala räkningar

-betala tradera

-boka läkartid

-maila mina syskon

 

Begriper inte varför det ska kännas så svårt. Inleder med bad och mer kaffe och hoppas jag är redo sen.

Tror att jag kanske börjat noja undermedvetet för arbetsträningen. Ska dit på introduktion på torsdag. Det blir ju bara två eftermiddagar i början i veckan men det kommer ändå att vara en jävla omställning i mitt liv.

Journalistwannabes om fattigdom och mediciner

På Aftonbladet finns en blogg, fattigbloggen,  skriven av en journalist som testar att leva på socialbidrag i en månad.

Man önskar att det gick att se det som ett seriöst försök att visa levnadsvillkoren för oss socfall, men Aftonhoran ska ju göra sensationsjournalistik as usual.

Inte fan blir man fet av att leva såhär, och det är rätt ofta mina föräldrar måste hjälpa mig tyvärr, nu senast la de ut för mina glasögon jag hade sönder tex, får visserligen ersättning av soc i efterhand (hoppas jag, beskedet borde jag ha fått men de är sega), men utan mamma och pappa hade jag fått vara blind med konstant huvudvärk rätt länge. Men jag vet att jag aldrig behöver svälta, jag har alltid alternativet att förnedra mig själv och sabba min självkänsla  istället. Och jag ÄR tacksam.

Men, jag kom visst av mig nu, det är en pärs att leva såhär alltid, men hur den där bruden kan ha såna problem att klara sig på soc en enstaka månad begriper jag inte. Under en månad klarar väl vem som helst att försaka allt annat än mat? Jag måste visst ha lärt mig en del om hushållning utan att jag tänkt på det.

En hämtpizza för 53 spänn som hon drömmer om, kan man faktiskt unna sig på lördagskvällen om man har disciplin. Läs reklamen, handla på billigaste affären, baka ditt eget bröd och köp alltid det som är billigast just nu så löser det sig. Som sagt, det är en månad hon ska klara sig. Vad är problemet då?

Annat är det att leva på det år efter år. Då måste man ha kläder, möbler, och annat man inte behöver köpa varje månad. Det är när tex ens dator pajar eller man måste betala CSN-skulder som problemen börjar. Är det bara en månad behöver man ju inte gå omkring med den ständiga oron för såna saker. ( Jag vet att min dator sjunger på sista versen men törs inte tänka på det.) Mina två stora drömmar just nu är en soffa och en semesterresa. Folk börjar fråga nu vad man har för sommarplaner, och jag vet ju att det blir som vanligt, jag är stuck i lkpg och träffar lediga vänner som berättar om sina utlandssemestrar och jag säger “gud vad kul” och hoppas att de inser hur lyckliga de är. Och soffan, alla som kommer hit klagar på att man inte kan sitta ordentligt här, kan ju inte bjuda hem folk när det är så. Det sociala livet är definitivt det knepigaste, folk med pengar täker inte på hur dyra deras vanor är, ska man göra dem sällskap en kväll i deras liv så är man pank sen.

 

Men Aftonhoran, den där bloggen.. Det är ingen sensation att folk som går på soc är fattiga. Men överdriv inte heller, det vinner ingen på.

Och alla människor som skäms över att gå på soc: get over yourself!

Jag försökte hjälpa Peter när både han och jag levde på mindre än socialbidrag, DET var fattigt. Då svalt vi på riktigt, vilket inte var så bra för Peter som hade magcancer (självklart svalt inte ungen, vi hittade alltid på något sätt att fixa käk till honom).Soc betalade nämligen ut bostadsbidraget och barnbidarget som Peters fosterson skulle ha till ungens knarkarmorsa. Och jag levde på halvt studiemedel och snälla föräldrar eftersom man inte kan plugga halvtid när man är deltidssjukskriven. Jag måste ha haft näringsbristen från helvetet, såhär i efterhand förstår jag inte hur jag bar mig åt.

Men klarar man sig inte en endaste månad på existensminimum, då behöver man verkligen den kursen. Då räcker det nog inte med en månad. Jävla wannabe.

 

Får man tro DN finns det även en massa sjuklingswannabes som äter medicin. Jag tvivlar dock, det kan inte vara många (utom förvirrade fjortistjejer kanske) som utsätter sig för sånt utan att de måste. Synd att en artikel med flera poänger (som kring läkemedelsindustrins marknadsföring) förstörs av att förlöjliga allavarliga diagnoser. När jag läser sånt där känns det alltid som att jag måste försvara mig. Hate it, det tar nästan lika mycket kraft som själva sjukdomarna. Även om det går vissa trender i diagnoser betyder inte det att problemen är påhittade, de kanske skulle ha kallats något annat för tjugo eller 130 år sedan men lidandet är detsamma vare sig man kallas hysterika eller får diagnosen social fobi och generaliserat ångestsyndrom.

Jag är rädd att artiklar som den där leder till att folk blir för skeptiska mot medicin. Det finns en jävla massa nackdelar med mediciner, men utan dem skulle jag inte leva idag. Samtalsterapi kan inte bota allt, min dystymi är medfödd och beror på min hjärnas oförmåga att dosera signalsubstanser rätt, inte en kass barndom eller trauman.

Skribenten verkar inte ha satt sin fot hos en läkare heller, hon verkar tro att man kan gå til vårdcentralen och säga “jag är inte lycklig” och så får man en diagnos och ett recept. Så funkar det inte i Sverige. Trots att hon själv skriver om att marknaden vill göra människor verklighetsfrämmande är det just det hon själv är.

 

Finns det ingen tidning som vänder sig till människor som är vuxna och lever i verkligheten?

Gäsp

Nyhetsmorgon och frulle. Trött, varför vaknar jag sex på morgonen när jag inte alls är utsövd?

Jag köpte den där lavendelfärgade tunikan på Gina Tricot igår.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Ingen smickrande bild men det blir snyggare när jag inte ser ut som en uttråkad albino…

Peter

text

Här är låten Ratna Zona Outtake av Peter

R.I.P. Schimsen

Idag är det tre år sedan Peter, min Schims, dog. Visst var han ett monster mot slutet men en dag som denna kan man ju försöka minnas det fina istället. Som hur lycklig jag var när vi var nykära.

 

 

Ska se om jag lyckas ladda upp en ljudfil också…

 

Attans, får det inte att funka, vill lägga upp en låt som heter Ratna Zona. Ska be Niclas fixa det senare idag.

Ratna Zona var den låt han var mest nöjd med bland sina sologrejer. Tyvärr har jag bara en inspelning som är gjord hemma på fyllan rakt in i en bandare typ.

 

 

Lyxlirarpäron

Pappa ringde och berättade att de haft det fantastiskt på Nya Zeeland. Jo jag kan tro det.

 

 

Jag är lite avundsjuk, Nya Zeeland är ett av mina drömresemål, för naturens skull. Nu är mor och far tillbaka i Australien. Har inlett sitt glassiga pensionärsliv.

Huvudet är äntligen bättre. Ska meditera och träna lite försiktigt idag, hoppas att kroppen blir mindre arg på mig om jag pysslar om den. Vill fortfarande inte träffa folk, det är ingen hit när man har jätteont. Att inte låtsas om det är jobbigt och klaga vill man inte heller.

Earth hour

Klockan 20.30-21.30 pågår Earth Hour, ville bara påminna om det. Jag har bunkrat upp med stearinljus, det är ju väldigt mysigt men det blir ändå inte att jag tänder ljus särskilt ofta. Nöj er förresten inte med att släcka ljuset utan stäng av allt som går på elektricitet. Utom kyl och frys då, så militant är inte jag iaf.

De flesta medie- och facebookkampanjer brukar jag ignorera, men Earth Hour är vettigt. I bästa fall börjar fler tänka på att spara energi till vardags, i sämsta fall så går det åtminstone åt mindre el denna timme, det är en pytteminiliten piss i havet men det är ändå konkret. Vad jag inte tål är såna där idiotiska kampanjer där man ska “stå upp för” att man är emot pedofiler typ. Pedofilerna tänker säkert om bara tillräckligt många joinar en facebookgrupp. Jag är också för cancer, barnmisshandel, kvinnovåld osv. Tände inte ens ett ljus för Engla.

Det om det… Nu dagens outfit!

 

Leggings från H&M tror jag, minns inte riktigt, och skjortklänningen har jag köpt på Tradera. Konceptet med skjortklänningar är förträffligt tycker jag, ska nog skaffa mig fler.

Från UFF-barn till vintagefashionista

Jag började handla second hand när jag gick i sjuan, på en tid då INGEN  (UFF var för invandrare och gamla käringar) gjorde det, och fick såklart höra “jävla uffbarn” av mina klasskamrater.Det var då, efter en kort period av att ha försökt anpassa mig och vara som andra för första gången i mitt liv, som jag tänkte “fuck this” och bestämde mig för att köra mitt eget race. Det var också då jag först fick ett intresse för kläder. Ville ha sådant som ingen annan hade. Jag blev sedd som konstig och smutsig. Att jag var konstig var inget nytt, men nu fick de en till anledning att tycka det.

Efter inte så lång tid fick några fler modet att ha en egen stil. Det fanns inte så mycket andra affärer än JC och H&M att handla på, så ville man klä sig annorlunda blev det att man handlade på UFF. Således UFF-barn.

Något år senare blev second hand trendigt för första gången. Samma människor, de “coola”, klassens innegäng med ledarhonan ni vet, tror det finns en i varje högstadieklass, upptäckte UFF och skällsorden försvann.

Trenden gick över, men jag fortsatte handla second hand. Det var däremot inte samma stämpel på det längre. Det började dyka upp fler affärer än bara UFF och Myrorna.

15 år senare blev ordet vintage populärt och det är plötsligt finare att handla begagnat än att köpa nya dyra märkeskläder. Fast, det ska ju helst vara dyrt ändå såklart. På tradera går vilka kläder som helst under begreppet vintage eftersom det säljer, trots att begreppet egentligen står för kläder som bör ha åtminstone 20 år på nacken och vara av exklusivare snitt. Glansen har dock smittat av sig på all second hand, som numera är status, står för medvetenhet och koll.

Utan att förändra mina köpvanor alls har jag alltså gått från att vara mobbat UFF-barn till trendig vintagefashionista.

 

Läs mer om vintagetrenden i den här artikeln i DN.

Migränvarning

Fortfarande spränghuvudvärk. Vill att migränen bara ska bryta ut så att jag får det överstökat. Idag måste jag gå till päronen också, vet inte hur jag ska fixa det.

MÅ kommer snart till Sverige en vecka. Hon mailade igår om att hon ville plåta mig som white trash-alkis i hemmiljö. Det fina i kråksången är att hon bad mig låta bli att städa tills dess! Hehe känns fantastiskt att ha en legitim ursäkt…

Nej efter kaffet måste jag lägga mig ner igen, det dunkar och jag mår lite illa. Migränen kanske ändå är på väg nu.