Ofelia Eriksson

Archive for april, 2009

Gåååååååå

Far ringde, deras tåg kom visst lite senare än jag trodde så jag har en stund över…

Dockorna har picknick idag (har de förresten haft i en vecka).

 

Det ser så mysigt ut

Själv måste man gå… gå gå gå passera gå och inte få några pengar för det.. Knäna gör ännu mer ont än fossingarna förresten. Jag har GÅTT och hämtat mobilt bredbandstuff men för hjärntrött för att fixa det just nu.

Pix från jobbet

Jag tycker ju då att det är värsta grejen att jag har en sysselsättning även fast det är sex timmars obetald arbetsträning i veckan, så jag måste go on about it lite till…

 

Min arbetsplats

Jag tog mod till mig och frågade om jag kunde sälja min diktsamling där efter att jag sett att de sålde en före detta medarbetares (det är så vi kallas, vi som inte är anställda) cd-skiva, så:

 

Inte nog med att jag skrivit boken, jag har också

designat den lilla lappen ovanför i photoshop,

alldeles själv

Ontigaste dagen sen senaste influensan

Hujedamej så ont jag har. Sjukt ont! Har legat i sängen, ömsom sovit och varit vaken, då och då gjort frsk att röra på mig men haft för ont. Överallt dessutom.  Ben och armar och armar oc rygg och nacke och händer men allra vrst fötterna tror jag. Och typiskt nog har de lagt om busslinjerna dumt, förut kunde jag åka buss till mina föräldrar.

Men de ska fan ha mjölk oc ost i kylskåpet och middag på bordet. Nästan fyra timmar på mig. Sätterigång med processen fortast möjligt eftersom jag äro som en snigel, fast saknar slem att kravla mig fram med, det skulle nog underlätta.

Blir det inget bloggande förrän jag känner mmig bättre så förstår ni hoppas jag.

Det här är absolut inget exempel

Ett problem med bloggeriet som dyker upp då och då är risken att någon ska ta åt sig när man skriver om allmänna saker. För att gestalta ett fenomen föredrar jag ofta att ta ett exempel, närmsast till hands ligger ju då situationer ur mitt vardagliga liv. Men om jag skulle göra det, och personen/erna som figurerar i exemplet hittar till min blogg och läser det inlägget, kanske de tror att det enbart är dem jag syftar på och att jag skulle vara väldit upprörd över nån smågrej typ fast det jag försöker göra är att dra generella slutsatser.

 

Oc nu har jag nästan hunnit glömma den ursprungliga tanken jag hade innan jag skrev den där harangen… Felåt, mina tankekrafter tog slut på jobbet…

 

Hur var det nu. Jo, utan att nämna några exempel. När någon missuppfattat en tre gånger så måste man till slut ge sig och låtsas som om man menar det de tror, och låta dem tro att det är man själv som inte fattar. Och oj vad det stör mig!

Som tur är finns det andra som begriper en direkt. Och anpassar pedagogiken efter det.

Gomorrn

Jag klarar inte detta att inte dricka kaffe när jag sitter med Mr White längre. Men jag är jätteförsiktig, lovar.

Idag jobba, jag trött.

Äsch har inget att skriva. Ville bara säga hej, typ.

Snart är jag mobil

Mitt stuff till mobila bredbandet finns att hämta ut nu!  Ska bli lite spännande. Tyvärr vet jag inte hur mycket jag vågar bära runt på Mr White (så får datorn heta) med tanke på min klantighet och  förmåga att tappa och spilla. Sen är jag ju oftast hemma också, så det är som sagt mest för att jag ska kunna spendera mer tid på landet som jag skaffar det. Har ångrat mig de två senaste somrarna att jag inte varit mer i Högsjö. Men  har jag bara internet kan jag trivas bra även om jag får åka ensam.

Fast jag har också dagdrömmar om att vara hipp och sitta med Mr White och blogga på caféer och tåg och i parker. Han är ju försäkrad så kanske jag vågar. När jag nu skaffar det där fantastiska livet då jag inte spenderar 95% av min tid i min lägenhet. Inte för att det är något fel alls på mitt älskade hem, men kanske finns det saker värda att uppleva även utanför min dörr.

Varför lär man sig aldrig?

Ibland har jag så mycket som TVÅ bra dagar i rad och när det händer börjar jag ofelbart tänka att så sjuk är jag ju inte, alla har väl sina krämpor liksom, och att jag kan ju öka jobbträningen med massor timmar, och att promenera 3-4 kilometer om dagen samtidigt är ju helt rimligt, och vaddå, diska, tvätta, handla, laga mat och städa, det är ju bara löjligt av mig att tycka att det känns som Mount Everest, bita ihop och sluta sjåpa mig är va jag borde göra, lite krämpor har alla.

Sen kraschar man tillbaka till verkligheten. Blir sängliggande. Tar stöd mot väggar och möbler och gnyr sin väg fram och tillbaka till toaletten. Känner sig som 80 bast.

Men nästa gång fibron håller sig lugn i två dygn kommer jag göra upp samma storslagna planer igen. Vissa saker lär man sig aldrig.

 

PS. Bra tajming dock att det är Ugly Betty och Desperate Housewives en sån här kväll när man bara kan ligga stilla. DS.

Glassigt

Sådär… Plikterna som kräver att jag rör på mig utförda för  idag, skönt. Behöver vila kroppen.

 

Dagens sminkning

 

Unnade mig en gigantisk glass på Linköpings stolthet Bosses glassbar. En gång om året kan det vara värt att pajja sin laktosintoleranta mage totalt. Nu pruttar jag och ser ut som ett Biafrabarn, men gott var det.

Svängde också in på Myrorna och fyndade en jeanskavaj för 65 spänn.

 

 

Annars har Myrorna blivit så dyrt, linnen och sånt kan man köpa nya för ungefär samma pris på vilken klädkedja som helst.

Mina ben tycker allt traskande är lite överdrivet

Hmmm nu kommer jag ju inte in på banken… Undrar hur mycket mer småkrångel med att byta dator man kommer upptäcka. Kortet med engånskoder hittar jag inte heller och minns fr den delen inte heller vad mitt användarnamn är. Det är ordning på mig.

Traska iväg till banken om en liten stund dårå… Passa på att traska till föräldrarna.. O ssen hoppas jag att snälla ödet/gud/whatever kan låta mig känna frid och ro och bara få sitta under min ek och lukta på blommorna och läsa en god bok.

Hur mina föräldrar förvandlades till världens bästa

På torsdag kommer mina föräldrar hem och jag har lovat dem att maten ska stå på bordet. Ska dit och vattna blommorna för sista gången idag och handla lite åt dem tror jag, så de slipper tänka på det.
Vill göra vad jag kan för att visa att jag uppskattar dem Vet inte vad jag skulle ta mig till utan dem.
Datorn, btw, satte far in pengar till och jag får betala av till dem, i en takt som fungerar. Och vi delar på det mobila bredbandet, eftersom det främst är tänkt till att att ha ute på landet.

Det mest fantastiska med min relation till mina föräldrar är att den inte alltid varit såhär bra. Utan faktiskt helt katastrofal. Under hela mina tonår förstod de inte att jag mådde dåligt, de ställde lika höga krav på mig som på mina syskon och lät mig höra att jag gjorde dem besvikna och var så besvärlig hela tiden, lät mig inte plugga vad jag ville på gymnasiet, ville inte tillåta min personlighet, liksom.

Och sen när jag väl berättade om depressionerna, var väl 21 då, kunde de inte hantera det.
Men det kom en vändunkt när de på egen hand gick och pratade med en terapeut (tror jag) om att vara anhörig till någon psykiskt sjuk. Var fortfarande väldigt bräckligt ett par år efter det, men vi kunde ha kontakt med varandra åtminstone. Den andra vändpunkten kom när jag blev tillsammans med P och de ställde upp så otroligt mycket för honom, mig och lillkillen. Mycket mer än vad P:s familj gjorde. Och jag fick bevis på att när det verkligen gällde så ställde de upp. Kanske kunde de förstå den sortens problem jag fick då bättre, för jag började kunna föra givande samtal med dem.

Numera behöver jag inte ljuga och dölja och låtsas för dem, inte mer än för andra. För tio år sedan hade jag aldrig kunnat tro att de utan att göra någon big deal av det skulle skjutsa mig till ett psykologbesök tex. Allt sånt där var förbjudet i min familj. Jag minns att jag ville söka hjälp för mina sömnproblem när jag var sexton men jag fick inte. Jag satt och grät av utmattning vid köksbordet mitt i natten och hade inte sovt på jag vet inte hur länge, men nej, det var bara att gå och lägga sig tidigt.

Känns som att jag kanske lämnar ut för mycket om dem i bloggen, men vad jag vill förmedla är ju faktiskt att de har blivit så otroligt mycket bättre, det visar att man kan förändra sig även i 50-årsåldern, utvecklas väldigt mycket.

Jag har inte hört särskilt många liknande historier faktiskt. Men jag hoppas att de finns.