Ofelia Eriksson

Archive for juli, 2009

Glassmage

Jag tycker det är lite märkligt att jag inte gått upp i vikt i sommar (eller tänk o jag har det utan att ha märkt det), för jag rör mig knappt alls och äter stora portioner glass varenda dag. Vem var det som sa att man har en speciell mage bara för glass? Jag tror det stämmer.

Tror jag ska slänga iväg en beställning på kläder. Nu sitter jag och jämför alla mina önskelistor från olika kataloger, La Redoute, Ellos, Haléns och H&M, för att se vart jag får mest för slantarna. Till hösten vill jag ha stickade långa tröjor/korta klänningar , ribbstickade leggings och coola bälten. Vad vill ni ha?

Jag är ingen jävla aktie

Vaddå OMX?  Det är ju mig de snackar om. Vilka kassa åklagare vi har.

 

Morgan Stanleymannen ringer upp Cevianmannen den 28 mars 2007.

Cevianmannen: - Du, vi tar en fika i morgon eller fredag eller om du, om vi kan skjuta på det till helgen, jag har lite nyheter kring den där bruden Ofelia som vi pratade om sist.

MS-mannen: - Absolut, absolut.

Cevianmannen: - Jag vet inte, vad tycker du är bättre? Behöver vi träffas innan helgen eller ska vi träffas under helgen?

MS-mannen: Eh, under kanske.

Cevianmannen: Du tror att det är lika bra, eller?

MS-mannen: Jag tror det.

Cevianmannen: OK, men jag gearar upp så att, eller allting är förberett och hon är sugen.

MS-mannen: Perfekt, perfekt.

Cevianmannen: Do your homework, vi ses på helgen.

Morgan Stanleymannen ringer upp Cevianmannen, den 4 april 2007:

Cevianmannen: Du är ute och ränner på stan?

MS-mannen: Nej, jag måste ha ett konferenssamtal om en tio minuter, men jag tänkte säga det att jag har lärt känna den här Ofelia lite bättre.

Cevianmannen: Ja.

MS-mannen: Jag tänkte man kanske skulle…

Cevianmannen: Ska vi inte träffas lite ikväll, då?

MS-mannen: Ja, vi måste göra det.

Helg och dags att stänga av telefånerna

Pappa föreslog att vi skulle gå ut och luncha minst en gång i månaden och avverka alla Linköpings restauranger. Inte mig emot, sa jag.

 

Gula Huset avklarat

Folk har börjat fråga mig om jag har löshår och ånyo börjat påpeka hur långt det är. Och ja, det har nog vuxit faktiskt. Jag trodde inte det kunde bli längre, för det stod stilla i växten ett bra tag.

 

Längre än i våras?

Var på Claes Ohlsson och köpte hörlurar till iPoden jag fick. Nu kommer bussresorna bli bra mycket roligare. Och jag har något att pyssla med i helgen att lägga in låtar. Samt den fucking eviga städningen då. Igår hade jag tänkt ta itu med det men hade ju för ont, har skapligt ont nu också, men nu  blir det avstängda telefoner så kanske min hjärnstress kan lugna sig och efter det kroppen och så om jag småplockar hela helgen borde det ge något slags resultat.

Jag är rädd att folk ska tycka att jag är tråkig men jag måste verkligen för mitt välbefinandes skull få ta några isolerade dagar ibland för att hinna ikapp. Jag vore ändå inget roligt sällskap om jag tvingade mig ut.

Sinnesfrid på recept

Har varit på apoteket och hämtat ut lite sinnesfrid, skönt. Har varit så nervös hela den här veckan.

Vädret bådar inte gott, kvavt och klibbigt med åska och huvudvärk i luften. Det har gått åt mycket migränmedicin den här sommaren.

Det blir Gula Huset, om en knapp timme.

Bloggandet har varit lite halvhjärtat på sistone, och det återspeglas i statistiken. I helgen ska jag försöka ändra på det.

Expressen hakar på fattigdomstrenden

Expressen har en idiotisk serie om barnfattigdom. Det vore ju ett ämne värt att ta upp, men när man ska snyfta över att en fjortonåring bara har ett par jeans, med anledning att han vill ha dem trendriktiga, blir sensationsjournalistiken parodi på sig själv. Eller som igår, när mamman med snyfthistorien påstår är att “det värsta är när folk tycker synd om en” (ett tips: hora inte i kvällstidningarna isf).

Jag har varit plastfostermamma till ett fattigt barn, men han var som tur var världens finaste och smartaste unge, fattade när man inte hade råd och tjatade inte. Men det var hemskt när man inte hade annat än havregrynsgröt att ge honom flera dagar i rad. Eler så gav vi honom mat mat och svalt (vi gjorde faktiskt det) själva. Men i det fallet var det soc som strulade bort totalt 3900 i månaden, och med så mycket i underskott från existensminimum är det inte lätt att leva. Och P var inte världens mest ekonomiska, så när pengar väl kom in skulle han kompensera lillkillen och lyxa till det vilket ju var snällt tänkt men inte så smart i längden.

Man ska ha råd att ge sina barn näringsriktig mat, och inte frukta loven utan skollunch, man ska ha råd med kläder, och jag tycker också att soc borde kunna ge bidrag till tex fotbollsträning (en hälsosam hobby för ett barn är en utmärkt samhällsekonomisk investering), men när det räknas som fattigdom att inte kunna skaffa sig statusmarkörer är det inte pengabristen som är problemet utan folks snobberi. Vad pysslar alla föräldrar till de där barnen som mobbar ungar för att de inte har märkeskläder med? Förlitar de sig på att köpa sina barns kärlek och skiter i att uppfostra dem?

Lite apatisk

Har haft ont och bara legat i soffan och smörjt in mig med muskelkräm hela eftermiddagen. Jag vet ju att jag istället borde stretcha och köra avslappning och hålla på, men seriöst, vem orkar när värken är som värst.

Imorgon  ska föräldrarna bjuda på lunch på stan, trevligt, fast med den dygnsrytmen jag har nu är deras lunch när min frukost är… Annars har jag nada inbokat i helgen och jag ska försöka hålla det så, vill bara småpyssla här hemma och vara ifred de sista dagarna innan jobbet börjar igen.

Sommaren

Det är så mysigt att sitta och babbla med en god vän på Åbacka café! Och våfflorna var suveräna.

När jag utvärderar sommaren nu känns den rätt okej. Jag har varit utomhus mer än jag brukar, är riktigt brun för att vara jag. Och, även om jag är avis på alla jävla som åker på utlandssemestrar, så har jag iallafall inte bara ruttnat bort i Linköping. Två helger i Stockholm, två veckor på landet och så Rest in sleaze och Sala. De senaste åren har jag när hösten kommit undrat vart fan sommaren tagit vägen. Med mina vinterdepressioner brukar jag tänka på sommaren som den tid jag lever för, resten av året håller jag mig vid liv men är mentalt i ide.

Oväntade, spontana äventyr har dock uteblivit också i år, men det hör ju liksom till sakens natur att sådant kan man inte planera för. Men jag har lyckats se och ta tillvara på de små sakerna, som att plocka blåbär eller ligga i gräset och läsa en bok.

Hur kunde jag inte ärka ångvälten i mitt sovrum?

Blöff vad min arma kropp mår dåligt…. Inte lätt att gå upp idag. Men dags att fixa till mig för fika med E.

Jag tror jag har haft skumma drömmar, känner mig lite allmänt weird.

Nu är snart semestern slut. Det känns lite halvjobbigt, jobbade jag heltid skulle jag nog få panik. Att inte bestämma själv över sin egen tid är det värsta. Det är något fundamentalt med arbete och hierarki med chefer som jag inte kan greppa, jag har skitsvårt för auktoriteter.

Jag skulle vilja bjuda på blåbärspaj i helgen. Fast vem jag vill bjuda vet jag inte.

Noll bollkoll

Jag är askass på minigolf, riktigt otroligt pinsamt dålig. Och utöver det har jag dessutom något slags mental spärr, särskilt i början, som gör att jag inte ens försöker ordentligt. Men det är ändå ganska kul.

 

Sporthallens minigolf

 

Sen gick vi och käkade på Hamlet, det var ju lite onödigt när jag ska vara ekonomisk men gott var det. Och jag tog det billigaste på menyn, spaghetti bolognese.

Ont i kroppen efter minigolfen, så nu pläd filt soffa teve.

Minigolf

Varför är nattsömnen aldrig lika skön som siestan?

Ska iväg och spela minigolf med MÅ, kul! Fast det bränner redan i armarna men det är sånt man får ta. Hehe hoppas hon inte spelat minigolf under de tio år hon bott i England så jag har en chans att vinna.