Ofelia Eriksson

Archive for oktober, 2009

Varit social i några timmar

Känner mig lite som en tråkig och dålig kompis för jag fick be MÅ att gå hem nu, men så trött och ontig och kunde inte hålla uppmärksamheten på ett samtal längre.  Gå och lägga sig nu är väl också en dålig idé men tv/data degande kan kanske funka.

Vi tog hem kinakäk och drack ett par glas vin, gott. Och så har jag självklart rökt alldeles för många cigg, halsen känns söndertrasad men det lär inte hindra mig från att fortsätta.

Nyvaken

Blöbb! Vaknade av att mor ringde på dörren och jag hade försovit mig. (Hon skulle hämta en grej bara.) Nu kaffe cigg, har pratat med MÅ som kommer hit vid fyra, mycket trevligt. Tillochmed eremiter som jag blir galna utan något socialt liv alls. Just ja, tvättiden ändrade jag  tills ikväll ja. Shit jag skulle kunna bara lägga mig och sova vidare tills på måndag men det är väl bäst att jag tar mig samman och påbörjar dagen istället.

Pappor

Här är ett bra inlägg på Newsmill om någor som har upprört mig länge: diskrimineringen av pappor. Jag kallar mig för ekvilist, absolut inte för femistfitta, för jag tror på sann jämställdhet.

När P kämpade på för lillkillen var vi faktiskt så desperata att vi vid ett tillfälle ringde Aftonhoran, som såklart vägrade skriva om det, underförstått eftersom han var man. Han blev så jävla ifrågasatt från alla håll, och gudarna ska veta att han inte var någon perfekt människa och gjorde vidrigheter mot mig, men en kärleksfull och bra pappa var han.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

På söndag är det fars dag, tyvärr är det mors dag alla övriga dagar i domstolarnas värld.

Pick up (raggning)

Jag längtar tills nästa vecka är över. Bara den här veckan somvarit en lindrig upptakt har tagit knäcken på mig. Och vinterdeppet börjar komma. De vill ha mig på så lite mediciner som möjligt under utredningen dessutom, så knapra stesolid funkar inte heller. När den är klar ska jag däremot börja med mitt antidepp, fluoxetin, igen. Har haft uppehåll ända sen januari men nu är det bäst att börja med det i tid för jag kännerav de tidiga tecknen. De två första veckorna mår man ännu sämre, men sedan vänder det långsamt.

 

Det är lite på grund av det här jag redde ut mina kärlekstrubbel extremt tydligt, visst känns det tråkigt nu med men att ha det att grubbla över och vara osäker om den här perioden som kommer skulle inte ha varit hälsosamt.

Det suger dock att det inte finns några bra lediga män i min ålder. De som har förmågan att vara bra pojkvänner har andra redan lagt beslag på. Sen finns det massa chodes som inte håller med om det, men de har missat andra viktiga bitar och förstår inte varför de alltid hamnar i kompisfacket, det gäller för män att gå in med en sexuell frame från början. Om det här låter förvirrande, det här är lite pick up-termer, sånt jag skrev för ett par dagar sen att jag skulle återkomma om . Lyssna på  P1-dokumentär där jag medverkar här! Folk är för snabba att döma ut pick up-kulturen, de tror att det är som i The Game (av Neil Strauss), men den svenska varianten enligt Charismatic revolution är lite vettigare och ja, mer svensk. det finns mycket knas men också mycket som  är värt att ta till sig.

 

Som nu, okej jag är inte helt där än, men jag jobbar ändå på att snart landa i “Next!”  istället för att kämpa för något hopplöst och dött. Dock är jag inte så himla sugen på att ut och ragga, inte på krogen iallafall, och på nätet, helgon typ, ursäkta om det låter skrytsatmenjag överöses av så mycket raggningsrepliker där att det blir urtråkigt. Alla skriver ju samma gamla saker.

 

När man går till sina tjejkompisar för råd är de ofta alldeles för optimistiska, att ha tillgång till ett helt forum av främmande män med stort intresse för ämnet var en stor tillgång för man fick ärliga konstruktiva svar, som kanske inte var vad man ville höra men vad man behövde. Nu hänger jag inte där längre dock, kände att jag fått ut det jag ville och tänkte “Next!” om intresse.

sömn

Har sovit bort hela dagen, för värken var för outhärdlig. Blir väl att varavaken och glo på tv några timmar, sen sova ännu mer och så hoppas påen bättredag imorgon. Synd bara att det inte finns nåt bra att glo på.

Om jag nu mår bättre imorgon ska jag ta mig fan se till att jag får en unnig rolig dag. Behöver energipåfyllnad.

Sjuk/jobb

Stannar hemma från jobbet. Som vanligt på fredagar, typ. =( Och det är den trevligaste dagen där, med lyxig frukost för en tia och folk på gott humör.

Men, de där raska promenaderna och den psykiska ansträningen av läkarintervjun blev för mycket, tror jag. Nu på natten låg jag ömsom i fosterstälning, och ömsom dunkade skallen i kudden (nej ingen vägg, ont nog har jag ändå), ömsom satt här i soffan och vaggade som en isbjörn på Kolmården. Nu är det bättre, men när jag måste ta en paus i hallen på vägen mellan vardagsrummet och köket så lär jag väl inte kunna göra så mycket på jobbet om jag skulle lyckas ta mig dit.

Just nu på nyhetsmorgons lokalnyheter intervjuas en fibromyalgiker som blir av med sjukpenningen i februari. Jag berörs ju inte av det där eftersom FK  redan hävdar att jag kan jobba heltid. Hur godtyckligt är det där egentligen? Jag har ju hela psyket uppepå fibron men ändå är det många med bara fibro som lättare får sjukskrivningen godkänd än jag. Det där var ett litet sidospår. Eller kanske inte. Jag är den första att fördöma och önska sjukdom (som i bästa fall leder till ökad medkänsla och förståelse och att de blir bättre människor, inte bara som straff) åt de som bestämt om att dra in sjuka människors ersättning. Men när jag kollar runt lite på andra sjukas reaktioner, de som inte redan går på soc utan som drabbas av försämringarna nästa år, finns det vissa som jag inte förstår. De som säger att “jaha då måste jag jobba heltid, hur ska det gå”. För mig är det så uteslutet för jag vet ju att det inte går. Ja, skulle det vara det eller svälta ihjäl skulle man väl kämpa på tills man dog i förtid eller svimmade på jobbet, men i ett samhälle med något slags skyddsnät så är mitt pest-eller-kolera val helt självklart att vara fattig och hanka mig fram på soc. För så mycket till val är det inte. Om man inte tycker att hälsan är viktigare än pengar, då kan man faktiskt börja undra om vissa, få, enstaka, är sjukskrivna utan att det är befogat.

Jag hoppas att det framgår hur jag menar och inga missförstånd, jag är så alltid på de sjukas, vi sjukas, sida. Men en del antingen prioriterar konstigt och kortsiktigt eller tycker lite väl synd om sig själva.

Basic photoshop

Har ont som fan, kan inte sova, försöker distrahera mig. Övar mig i photoshop.

 

 

 

 

 

 

 

      

 

Före                                                                                                      Efter

 

Konstruktiv kritik? 

Kanske följer en fortsättning imorgon

Jag är egentligen för trött att skriva nu men ska göra ett försök…

Hade tänkt skriva nåt om charismatic revolution som jag råkade se var med på fråga olle-dokumentären igår men det blir ett för långt resonemang att utveckla nu… Problemet med bloggande är att imorgon är det ju redan inaktuellt typ…

 

Imorgon, ja. Jag ska jobba förmiddag, sedan göra lite inköp på eftermiddagen och på kvällen tvätta. Och jag ser fram emot det! Inte ett endaste vårdbesök och pysselsättning nog att inte grubbla över love problems…

Yrpanna

Jag är en klant. Det var inte sjukgymnasttid jag hade idag. Jag stressade iväg bort till garnisonen och hittade efter lite yrande rätt, menrecpetionistensåg frågande ut… Sjukgymnasten ringde neuropsyk och aha, som jag då redan insett, det var läkartiden och inte sjukgymnasttiden som blivit ändrad… Stressa tillbaka nästan hela vägen hem, stressa in på neuropsyk, och sedan två timmars intervju med läkare…. Min puls var hög och då var det ändå mot slutet av de två timmarna.

Nu är det visserligen psykologen som blir den tyngsta auktoriteten på detta, men, läkaren sa iaf att han nog trodde att det låg nånting i det hela. Skönt! Det är en bekräftelse jag behöver.

Dagens vårdbesök

Propavanbakis.  Den här veckan är precis så ansträngande som jag räknade med, och då lär väl nästa bli etter värre. Jag bara gör vad jag måste och resten av tiden sover jag. Men det verkar funka, jag har ju faktiskt kommit iväg på de viktiga grejerna.

 

Idag blir det promenix till Garnisonsområdet, nostalgipromenad från när jag gick på Smärt- och rehab. Det var verkligen åtta veckor som  förändrade mitt liv, jag kan inte lovorda dem tillräckligt. Synd att de bara kan ta emot en knapp tiondel av de som blir remitterade dit. Men ´det är inte dit jag ska utan till en annan sjukgymnast.