Ofelia Eriksson

Archive for januari, 2010

Idag bär det av! =)

Jäpp, idag åker jag och V till Oskarshamn! Det är spelning på Hotell Ett, där vi också ska bo, med Conny Bloom md vänner, vilket innebär AC, Jolle och Magic, som jag inte vet vem det är. Alla goda ting är tre: bra konsert, träffa V och bo på  hotell! Det är verkligen inte ofta jag lyxar till det så, senast var väl 2007 på Peace and love tror jag, fast då bara en natt och en natt i tät. Iofs, blir ju bara en natt nu också. Jag älskar hotell! Fast de var bättre förr, när man kunde röka inomhus och sno med sig tvålar och sånt där. Men hotellfrukostar! Det bästa som finns, jävligt att man oftast är bakis när de serveras.

Känner mig skapligt vaken och har över fyra timmar på mig. Blir en och en halv timmes väntan i nkpg, blir väl den segaste delen av dagen, fast ja jagg lär väl vara så glad att se V att jag kramar på henne tills vips, tiden har gått!

Och just nu är jag inte nervös. Ingen oro mer än grundoron som jag alltid har i kropp och själ.

Jag ska väl inte säga det med säkerhet förrän imorgon, men jag tror den senaste månadens pissiga mående (då man inte gör  av med pengar) har varit värt att få komma iväg på det här.

Och, whatever happens så har jag praktikplatsen att se fram emot!

V följer med hem och stannar tills på tisdag. Onsdag har jag neuropsyk, torsdag möte på ardako och på fredag upp till sthlm…  Intensiv vecka.

Misslyckat försök att inte grubbla

Hänga tvätt var ju direkt mördande för arm och axel. Packa får bli imorgon.

Försöker att rensa huvudet, slappna av, inte tänka… men jag är inte vidare bra på det.

På sätt och vis är det lättare att hantera när folk dör än när de bara hux flux inte vill veta av en längre. Den där sorgen över en person lägger mörka moln över allt bra som faktiskt händer. Och tydligen gör det mig till nån som går in i en offerroll, för att jag vill ha lite kontinuitet i mitt liv och inte bara kan släppa och glömma saker från ena dagen till den andra. Fast det där är jag ju ironisk om, jag ser mig själv som en seg jävel som kämpar på genom alla svårigheter, som varken ger upp eller sätter upp en falsk glad fasad. Tillåter gråskalorna. Man kan säga att när det gäller relationer, alla sorters, så är jag reformist, inte revolutionär. Men sen råkar jag bli vän med de revolutionära…

Jag längtar tills om ett dygn, DÅ kommer det vara lätt att rensa tankarna och befinna sig i nuet!

Virrvarr i hjärnan

Oj, firade med en Ice cube och en halv cider och känner mig redan salongs, vad lättpåverkad man är!

Fortsätter vara en händelserik dag. På gott och ont. Nu händer allt online. Så jävla lycklig för vissa saker och så jävla ledsen för andra.

Ska ner och ta en omgång tvätt nu vid fem, det är bara toppen av isberget jag kommer ta nu (orkar bara med en omgång maskiner) men iaf, en början.

Imorgon åker jag vid två, tror jag lämnar Mr white hemma, och sen kommer jag hem igen på söndag kväll, i sällskap med V.

Jag blir så förvirrad när människor möbleras om i ens liv. Beter sig helt tvärtemot hur de alltid gjort. En del till det bättre, en del till det sämre, men förvirringen uppstår i båda riktiningarna. Visst är förändring det enda konstanta, men någon slags hastighetsbegränsing  borde det vara, inte att allt vänds till sin motsats på en gång…

Hmm tele kom emellan, nu har varit nere med tvätten, fuck torktumlaren trasig så får hänga uppp all tvätten… aja inget att klaga över.

Trots allt, dessa månader av skit har haft sitt syfte och jag börjar se ljuset i slutet av tunneln, det som jag hade som mål när jag gav mig in på detta som jag visste skulle bli så påfrestande.

Den här praktikplatsen betyder skitmycket för mig, att få visa min intellektuella kapacitet och bidra. Utan att det ska vara på bekostnad av min hälsa. Och nu när bieffekterna har lagt sig gör medicinerna sitt jobb, småsaker som man plötsligt kommer på har blivit mycket lättare, man upptäcker dem varje dag!

Hurra!

Jag fick praktikplatsen! Börjar i mars, lugnt med två eftermiddagar i veckan först. Och ja, det verkar hur bra som helst. En reklambyrå var det visst, men med mycket uppdrag åt kommunen och det akademiska hållet. I första hand ska jag väl korrekturläsa/textgranska, sen får jag se hur det utvecklar sig… Kände mig verkligen på samma våglängd som hon som har företaget. det är bara hon och en till anställd, och den andra jobbar mest hemifrån. Och sen att det är 500 m hemifrån är inte så dumt! Det här känns riktigt bra.

Men så är jag ju så störd att jag har svårt att hantera glädje. Och nu när jag är förväntansfull/nervös inför imorgon också. Jag är inte van! Så det blir liksom hjärtklappning och overload för mig.

Praktikintervju

Seg, defintivt. Risig, ja. Men efter kaffet ska jag ta mig samman, ta ett bad, ta på mig anständiga kläder, sminka mig, saamla ihop mina papper och gå iväg och göra ett gott intryck. 12.30 är intervjun. Tycker verkligen stället låter perfekt utifrån vad jag hört, och jag har självförtroende när det gäller korrrekturläsning och skrivande, så jag hoppas att det strålar igenom även om jag ser lite trött och hängig ut. Det här är ju sånt jag faktiskt vill jobba med på riktigt den dagen jag kan få ett jobb med lön och sån lyx, så det vore en bra merit.

Sen systemet och så hem och packa, I guess.

Bra saker

Men det finns hjältar, en “motståndsrörelse” människor med hjärta och hjärna som tar sitt arbete på allvar och står på sina patienters sida. Personalen på neuropsyk är helt underbara! Sjuksköterskan avslutar sin arbetsdag med att KÖRA HEM TILL MIG med medicinen, kan ni fatta? Jag blir så rörd! Och de är lika fina hela teamet, man blir behandlad som en människa, inte bara det förresten, utan som en medmänniska, de bryr sig på riktigt. Tycker inte att man är besvärlig och krånglig och vill bli av med en så fort som möjligt.

Och mor och far storhandlade åt mig också när de ändå skulle storhandla åt sig själva. Frysen och skafferiet och kylen full, nu gör det inget om jag blir pank sen.. Och ja soc har kommit in så på lördag får mor och far tillbaka pengarna de lagt ut..

Jag borde bara vila men min hjärna är i totalt kaos, blundar jag kommer alldeles för mycket tankar. Ljud och ljus är jobbigt, att sitta vid datorn är jobbigt, men ja den där oron när man försöker göra ingenting är ännu jobbigare…

Jag har allt att vara glad för, men jag tycker att även glädje är ansträngande när den är för stor. Ja alla känslor är för stora för mig nu, vill dövas… Men måste avstå från stesolid så jag inte börjar ta det varje dag och blir tillvand, då har de ingen effekt längre…

Verkligheten överträffar dikten

Försäkringskassan. Artikeln behöver knappast någon kommentar. Det är ju ren och skär naziideologi, en dag kommer förhoppningsvis  skolbarnen få läsa i sina läroböcker om den här omänskliga skamliga tiden i Sveriges historia och förfäras.

Jag vill ha tillbaka mitt Sverige, välfärdslandet jag växte upp i.Men det var bara en kort parentes, en liten kort period av utopi i historiens ändlösa ondska.

Kom igen då, migränjävel!

Ibland avundas man dem som har en gud att be till. Migränen är definitivt i annalkande, det bultar och reser jag mig upp så AJ! Men det har inte satt igång med full kraft än. Det är som en vulkan, som mullrar och ryker och man vet att lavan och utbrottet ska komma, men exakt när är frågan. Och jag vill att det ska bli idag, nu så fort som möjligt, jag längtar efter att må illa av färger, att varje ljud ska låta som en borr i mitt huvud, att sitta över toalettstolen och spy. För sen är det över.

Och imorgon och lördag är så viktiga dagar. Den här dagen är skitsamma, jo jag har sjukskötersketid och ska få medicin, men det borde gå att få komma imorgon. Ja imorgon,, då måste jag göra gott intryck, och lördag, ack lördag, det jag levt för och sett fram emot nu under den mörkaste perioden.

Gradskillnader i elände

Straxt efter att jag skrev förra inlägget slog fibrovärken och framförallt fibrotröttheten till rejält. Det var bara att gå och lägga sig. Säkert borde jag istället försiktigt försiktigt ha tränat, qi gong typ, men det är lätt att säga för den som inte känner värken och inte har en depression boende i sitt huvud som man hela tiden måste argumentera emot. Depressionen vann idag. Den är kompis med värken.

Eftersom jag känner mig så eländig påbörjade jag en bok jag fick av far igår, som förhoppningsvis ska få mig att känna mig mer lyckligt lottad. Det är en dagbok skriven av en polsk jude mellan 1939-1942. Och ja, när man läst den är man nog lite mer tacksam över livet och det man trots allt har. Tak över huvudet, mat, ingen som försöker döda en. “Dödens dokument” heter den, dagboksförfattaren heter Chaim A Kaplan och Abraham I Kasth har översatt och redigerat. Utgiven 1965, jag älska böcker skrivna förr när det var folk som KUNDE skriva som fick ge ut böcker, inte random kändis som varit med i en dokusåpa eller något annat lika relevant.

Jag är så himla nervös för helgen, lördag främst, men fredag också, intervjun för den där praktikplatsen jag verkligen vill ha. Börjar redan känna av huvudvärk, och det vore ju urtypiskt om migränen slog till när de viktigaste sakerna sker. Lördagen vore värst, för det kan man ju inte boka om.

Social

Det var verkligen roligt att träffa C! Det första sociala jag gjort på länge och precis lagom vad jag orkade med. Och så var hon en raring och diskade åt mig dessutom. . <3

Har diskuterat eventuellt vindrickande med en bekant här ikväll men jag vet inte riktigt än om jag är upplagd för det. Eftersom han, som alla andra, bor på landet måste han sova över här då.. Jag föredrar att kunna dra mig tillbaka i ensamhet när värk eller annan skit börjar göra sig påminda… Fan att man inte har några kompisar som bor grannar!