Ofelia Eriksson

Lite lugnare

Såhär vackert vinterväder var det idag. Som sagt, då är det inte så dumt att sitta hemma förkyld och titta ut genom fönstret.

Jag ser ljusare på framtiden än vad jag gjort på många år, sa jag på Neuropsyk igår och det är sant. Det är en lång väg kvar men jag tror att det finns ljus i slutet av tunneln.

De rekommenderar mig att ta en ny rond mot försäkringskassan. Det här var något annat än sjukskrivning, stadigvarande ersättning av något slag, på 50%. Jag var/är tveksam pga mina erfarenheter med FK, jag menar, jag hade ju intyg från två läkare, arbetsterapeut, sjuksymnast och psykolog senast, men de säger ändå på neuropsyk att de tror jag har en bra chans, att de skriver intyg därifrån och jo, alla i det där teamet är fantastiska, så jag kommer nog följa deras råd. Den 13 januari har jag samlingsmöte med folk från alla olika ställen.

Chefen ringde från jobbet idag, tydligen väntar en julklap på mig där! Gulligt! Jag sa att eftersom jag knappt varit där på sistone och nästa vecka är min sista, så kommer jag dit så mycket/när jag kan då, inte nödvändigtvis efter mitt schema.

Ja, såna här saker har jag inte haft ro i kroppen att skriva om. Men det är ju också en del av livet.

Imorgon får jag kränga en diktsamling! Mycket lägligt! Och väldigt roligt när någon vill köpa. 40 spänn närmare Oscarshamnsresa.

Skrev ännu mer idag, men det blir ju mer låttexter än dikter…. Fast bara att jag skriver och faktiskt blir nöjd är ett smärre mirakel.

Sen vid halv fem tog jag propavan och gick och la mig, övertrött men kan ju absolut inte sova utan dem nu… Och sen har jag varit vaken ett par timmar nu. Fast, jag är ju krasslig så, jag tror på att följa vad kroppen säger åt mig.

Hilfe dock, inga julklappar fixade än och jag törs ju inte gå på stan i julruschen.. Men det löser sig väl det med.

Det är underbart och outhärdligt med känslorna, jag klättrar på väggarna och VÄNTAR. Känner mig galen. Lycklig, skör, ångestfylld. Hoppfull och förtvivlad, ovärdig och bäst.

Men just nu när jag har sovit och fortfarande har propavan i kroppen är jag lite  lugnare. Men jag fixar inte att tex titta på teve eller följa nyheter. Musik och diktande och besatthet är vad som gäller. Man måste ju älska det, men det känns som om man ska sprängas.

Tags: diktsamling, förkyld, Försäkringskassan, neuropsyk

Det här inlägget var postat fredag, december 18th, 2009 kl. 23:47 och är lagt i Allmänt. You can follow any responses to this entry through the RSS 2.0 feed. You can leave a response, or trackback from your own site.