Scheisse… mår bra mycket bättre än igår, värken är mer som vanligt igen och så, men… jobba? I den här värmen? Det funkar verkligen inte! Seg i skallen är man ju. Tog en bra stund, men till slut lyckades jag ta en dusch och pallra mig iväg til Ica. Att ha mat hemma är en bra början. Jag ska snart gå iväg till kontoret också, eller, själva kontoret kommer jag inte in på för det är larmat, men ska hämta en text där utanför, 15 sidors korrläsning. Går ganska fort, så jag funtar på att sätta mig med det nere vid ån och fixa det direkt istället för att ta med det hem och sen gå tillbaka och lämna det när jag är klar. Man måste ju vara utomhus nu när man mår skapligt, tänker jag, men sen efter fem minuter utomhus blir jag groggy av hettan. Får ta på mig kepan jag köpte på RIS, inte min stil riktigt men jag är inte på humör för hatt…
Jag har blivit så jävla folkskygg på sistone, så fort jag är lite deppig. Det där att alla småpratar med en är inte kul då, och det är ju verkligen så. Varenda granne konverserar och man känner sig utstirrad vart man än går, på vintrarna glor folk mer ner i marken och det är på nåt sätt mer accepterat att se trött och sur ut, nu känns det som att man måste vara beredd att möta världen med ett leende och ett lager med småprat så fort man vågar sig ut… Tantmaffian ockuperar utemöblerna och alkisarna hela Stångån… Och så det enda kruxet med min lägenhet: den är precis vid porten, så sitter man på balkongen är det folk som springer ut och in hela tiden och det känns inte privat utan man är väldigt synlig….
Fast kanske ska jag hämta kontorsjobbet och ta med mig hem ändå. Känns som att det måste bli lite svalare innan hjärnan kan fungera, men jag behöver en anledning för att ta mig ut på en liten promenad. Behöver röra på mig och utmana folkskyggheten innan den blir värre. Är sådär precis på randen till att falla ner i den här onda cirkeln på allvar eller att lyckas bryta den, jävligt ansträngande för jag har inte gett upp men det är motvind och uppförsbacke och kamp för varenda liten vardaglig grej… Måste äta fast jag har noll aptit, hålla mig vaken fast jag är skittrött, använda musklerna fast kroppen skriker osv… Trotsa alla sina instinkter, det är svårt. Men concertan hjälper till lite iallafall, står på förnuftets och viljestyrkans sida, fast det är inte samma mirakulösa effekt som när jag mådde bättre i övrigt. Det är coolt som fan att ha fått en inblick i hur majoritetsmänniskorna fungerar!
Nje, jag ska ta och försöka trolla bort mina finnar och torra fläckar (hudproblem bidrar också till folkskygghet) och gå iväg och hämta texten och försöka att inte tänka längre fram än så (typ på att jag har enorma mängder jobb framför mig med romanen), en sak i taget så tar man väl sig framåt på nåt sätt iallafall…
Har bara gnäll att komma med just nu tyvärr, det här vädret i kompbination med stress och överansträngning är en riktigt dålig kombo, sömnkoma, huvudvärk och fibrovärken är extrem, orkar inte med något roligt efter att jag tvingat mig till de mest akuta måstena. Igår jobbade jag och gick till banken och gjorde inte så mycket mer, gick och la mig tidigt och såg fram emot att åka ut och bada och dricka vin hos E idag, men när jag vaknade kunde jag knappt röra mig alls, det tog två timmar att öht lyckas sätta mig upp, när jag försökte innan skrek jag till och ramlade ner på kudden av ren reflex… inget bra sätt att börja dagen och smärtan och det dåliga humöret har suttit i hela dagen… jag minns inte när jag gjorde något jag själv ville senast, det är bara en kamp med att inte fucka upp för mig själv typ. Men om en vecka blir det bättre, hoppas jag. Skulle inte klandra mina vänner om de raderat mitt nummer dock, typ, de få sociala events jag planerat på sistone har jag ställt in, för när jag ställer in mig på att koppla av så öser kroppen på med uppdämd stress som ska ut, genom värk när jag vägrar att ge upp mentalt… Så jättenära att bli riktigt deprimerad nu, men härdar ut med tanke på att snart kan jag lägga tjafset med FK och vården åt sidan för några veckor och jag får semester från kontoret. Visserligen har stunderna där varit ungefär det roligaste jag haft, inte kul att sitta bunden vid datorn med texter som aldrig någonsin tar slut, när man bara borde vara utomhus och äta glass…
Och så har Ds grav blivit skändad, inte blir man gladare av det.
Känner ett jättebehov av att träffa dem jag tycker om, samtidigt som jag vet att ska jag fixa den här slutspurten den närmsta veckan så måste jag bita ihop och lägga all min energi på att bara fortsätta, får jag en chans att få ur mig allt jag har på hjärtat bryter jag väl ihop eller nåt… Och det har jag inte tid med. Kanske låter weird att jag inte har tid, men en stor jävla del av dygnet är jag helt ur funktion, det blir inte många timmar över att hinna med det jag ska på. Och för att inte sabba de få timmarna måste jag vara försiktig och ta pauser och ransonera användningen av min högerhand tex…
Depp, well det har man ju överrlevt förr, men jag gillar inte att må såhär på sommaren, det brukar vara tanken på den här årstiden som tar mig igenom hela den långa mörka vintern. Måste samla på mig goda uppplevelser under sommarhalvåret för att leva på när jag går i ide, typ. Och jag har inga fantastiska planer för semestern heller, ska försöka göra det bästa av den men blir inga långresor direkt, och jag har inte en massa inbjudningar att bara välja och vraka emellan utan att pussla ihop saker med folk är skitsvårt. Men som sagt, har varit med om värre, förr eller senare händer nånting bra och man får vara glad en liten stund, bara att härda ut….
Morr! Det snygga leoparddiademet jag köpte i förrgår gick sönder direkt nu när jag tänkte ha på mig det för första gången… =( Visst räknade jag med att det inte skulle hålla så länge, Glitter har inte direkt hög kvalitet på sina prylar, men nu tänker jag faktiskt gå och be om pengarna tillbaka, för åtminstone EN gång ska man väl ändå hinna använda det… Löjligt småslant att bråka om kanske men jag blev ilsk nu.. o vill inte ha ett nytt utan pengar, för principens skull… Råkade ha kvar kvittot, fantastiskt nog.
Ja jag sitter mest och väntar på att klockan ska bli tio och banken öppna. Jag gömde och glömde min kod, mindes fel och sen har jag gjort som man ska, skrivit ner den och lagt den på något “smart” ställe som jag inte kommer ihåg eller kan hitta nu… Och så hopppas jag att pengarna kommit in, annars måste jag väl ringa soc.. Och gå till mina föräldrar och tigga lite. Men om allt går väl hoppas jag att jag kan få mig en liten tupplur innan jag börjar jobba vid 14. Försöker vara förutseende, jobbar en kort stund idag och sen resten av tiden imorgon (ja tre timmar kanske låter som en kort stund från första början men för mig känns det som heldag), så att jag inte retar upp migränmonstret igen. Är tröööött.. Nu. När jag borde gå upp, då känns det som att jag skulle kunna somna. As usual…
Min hy har varit hemsk i evigheter nu, jag börjar bli galen! Jag försöker vara jättesnäll och skonsam mot den, men nej den är torr och finnig och rödflammig och äcklig ändå, det går aldrig över! Vill inte känna att jag inte kan visa mig utomhus utan smink men så är det nu, måste ha concealer och foundation. Nån som har någon mirakelkur att tipsa om? För känslig hy, jag är överkänslig/allergisk mot rätt mycket krämer och smink.
Ja usch, inte peppad alls, FK-brevet skrev jag vsiserligen nu inatt men sen är det ju massa massa eget jobb utöver kontorsjobb jag borde göra idag, och jag är ontig och jag hatar att bara sitta och vänta men kan inte slappna av när jag vet att jag måste till banken om en halvtimme och så blev jag sur nu när min genomtänkta outfit sabbades.. Ljus i slutet av tunneln tack? Apoteket och blodprov är mer borden, och hur mitt hem ser ut ska vi inte tala om… Jag deppar ihop när det är för mycket såna här olika småsaker, särskilt FK har ju en förmåga att helt dränera mig på energi… Allt känns så oöverstigligt och som man aldrig nånsin kommer framåt liksom. Alltid är det några papper man måste skicka in eller vårdtider att springa på eller telefonsamtal som måste ringas, det är ett heltidsjobb att vara sjukskriven.
Höll på att tappa hakan när jag såg på nyheterna att Kristdemokraterna kom med ett vettigt förslag apropå vad jag skrev om häromdagen ungefär, att man själv har så mycket skyldigheter men myndigheterna kan behandla en hur som helst. De tycker att man ska få “skadestånd” fast de kallade det något annat när staten fuckar upp, och betalar ut pengar man har rätt tid för sent och liknande. Det borde egentligen vara självklart, så wow, det finns något jag håller med KD om!
Wtf? Varenda onsdag inbillar jag mig att kvällen sLost är sista avsnittet, jag har till och med ett vagt minne av att jag kollade upp det förra veckan då jag märkte att det inte var det och att det stod då att det skulle vara den här veckan, men jag måste minnas fel… Tre avsnitt är det tydligen kvar, nu får jag ta och skriva upp i almanackan när sista avsnittet är, det får jag inte missa även fast jag måste erkänna att jag är lite trött på Lost så efter alla dessa år måste man ju få reda på hur det slutar faktiskt…. Jag tyckte bättre om när det var mer springa runt i djungeln och mindre LA…
Har haft migrän hela dagen, rejäl, vaknade till för några timmar sen.. Var som medvetslös, vaknade till från skumma drömmar några gånger, men kunde inte ens förmå mig att ta mig två meter bort till värktabletterna, så jävlig smärta men ja som tur var sov jag igenom det mesta, skumma drömmar som sagt.. Passande inför ett lost avsnitt drömde jag nåt slags alternativ version av hela den senaste månaden, ett annat juni, och frågade mig själv i drömmen hur jag skulle veeta vilket av det som stämde…
Hade tänkt göra bankärenden, ta blodprov samt skriva för brinnande livet under dagen, men det är alltså fortfarande kvar att fixa… det ska väl vara genomförbart imorgon, men då ska jag jobba också så hade varit skönare att dela upp på två dagar,. FK-brev också ja, visste att det var nåt mer. Vad soc pysslar med undrar jag, så här om somrarna i semestertid unnar de sig att vara sena med att betala ut engar, men gud nåde en om man själv är sen med nåt liksom… Likadant med FK, de har tappat bort papper jag lämnat in förr, och inte bett om ursäkt för det, men själv får man utskälllning om man gör såna misstag… Den attityden stör jag ihjäl mig på.Nu hyr ju jag min lägenhet direkt av mina föräldrar så jag behöver aldrig oroa mig för att bli vräkt eller så men det är j inte alla som har det så bra liksom.
Och nu då, ska jag vara vaken och gå och lägga mig vid 17 imorgon när jag kommer hem eller försöka sova fast jag sovit hela dagen? Inget av det känns vettigt. Det här var väderomslagsmigrän tror jag, det finns några olika typer… Jag tror att jag oftare drömmer skumma drömmar, hallucinationsliknande nästan, just av den här typen. Migrän är skumt, ibland är det som nån slags andlig rensning. Undrar om hjärnan gör sig av med stress under anfallen på något vis, och sätter sig i ett annat lägen än vad man vanligtvis har..
Missade jordgubbar hos mor och far också… =( Jordgubbar borde läggas till i Lepopardens lista på synonymer till lycka, med tårta, glass och ballonger…
Längtar tills på lördag, då ska jag ut till E och dricka vin och kanske bada om jag kommer i, är en sån hefla badkruka… Nåt annat än text text text ska bli skönt. Och teve, har det som bakgrund/paus när jag sitter med texter, samt att somna till, nu märker jag att det blivit för mycket för jag kan varenda reklam utantill typ… I övrigt en vecka till av slutrusch, sen nästa helg börjar smeestern och jag hoppas att jag på något magiskt sätt blivit klar med version 1 av romanöversättningen då också så att det verkligen blir semester. Tänker fira iaf! Bubbelvin och så… Och sen hoppas att man lyckas tajma in saker med folk, vill ägna semestern åt mina vänner men har inte undersökt deras planer, vore ju typiskt om varenda en sticker utomlands eller nåt.. Nu när C har flyttat är det inte en endaste av de viktigaste som bor kvar inne i Linköping, it sucks, men vad gör man.. Min kvot av vänner är typ fylld, och jag vill inte flytta varken till Stockholm eller ut på landet, så det är som det är med avstånden. Bekanta/ytliga kompisar är inte min grej direkt, och riktig vänskap kräver att man investerar i den. Jag får överkomma min seghet och masa mig iväg med buss och tåg oftare helt enkelt.
Spinner vidare lite på föregående inlägg… Att mitt liv utspelar sig mest inne i mitt huvud… Jag tror att det hela har att göra med dels att jag kommit till sorgens nyorienteringsfas till slut (det sägs att sorgebearbetning, även om sorgen aldrig försvinner, brukar ta ca 5 år), jag följer schemat ganska bra där, jag har förändrats av ren överlevnadsinstinkt, men jag känner mig inte som om världen är död längre, att jag är den sista överlevande efter en katastrof eller något i den stilen, den tomheten jag känt i flera år. Jag bryr mig helt enkelt om och intresserar mig för saker och ting igen. Önskar ingen att gå igenom det jag gjorde då 2005-2006, och jag tänker inte bli en sån som löjligt påstår att det i slutändan var bra att gå igenom för jag skulle inte vara där jag var idag om inte osv blablabla bullshit, men anyways, det var såhär det blev och livet går vidare. Hade inte gått att försöka tvinga mig själv till att bearbeta saker snabbare och de här åren kom i fel ålder liksom, men nåja, man får göra det bästa av eländet trots allt. Oj tankarna vandrar.. Ja det andra, när man pysslar med så omväxlande texter, och oundvikligen snappar upp kunskap under tiden, det är klimatfrågor och historiska händelser och politik, allt möjligt, olika länder olika tider olika nivåer, och även det lokala och regionala knyts ihop med det globala, då blir det så uppenbart att whatever linköpingsintriger som gått en förbi för att man inte varit på krogen på ett halvår är så jävla oviktigt och ointressant. Jag gillar stora perspektiv, samband som knyts ihop, att få överblick men samtidigt kunna zooma in på detaljer. Och det är mer avkopplande för mig än sånt som grillkvällar, fester, filmkvällar eller vad det nu är folk brukar göra när de umgås. Mjo ja, jag skulle behöva fler i mitt liv som delade mina intressen, men samtidigt har jag inte plats för fler människor just nu, jag får kämpa lite för att hålla kontakten och vara en bra vän, jag bara glömmer ibland eller är ouppmärksam. (Och då tycker folk att man är egoistisk och tror att det handlar om brist på empati eller nåt när det bara är vanig virrighet…)
Men, i motsats till vad jag nyss skrev om vad som är viktigt och inte, så är det onödiga små lyxsaker och sånt som gjort min dag så bra! Som att chefen köpte glass! Att alla människor verkar glada och blir vänliga, alla småpratar och jag som alltid hatat småprat, tycker att det är trevligt! Det är en stor förändring som jag märkt sen jag började äta concerta. När jag är trött, deppig och ångestfylld vill jag fortfarande bara slippa småprat, men när jag är på bra humör är det inte ansträngande längre, som sagt till och med trevligt ibland, och det händer att jag själv börjar småprata med folk. Då undrar jag nästan om nåt är fel, tänker att hjälp, det kanske är som en del påstår att man blir helt personlighetsförändrad av medsen, men sen kommer jag att tänka på att de flesta såna förändringar jag märkt av är riktigt utpräglade släktdrag, och det kan inte vara en slump, det nya jaget är “som det ska”, bara att en del egenskaper man haft har man skaffat sig som reaktion på svårigheterna man haft, försvinner svårigheterna så påverkar det egenskaperna… Framför allt: jag har blivit babbligare, hilfe kommer bli som mamma och mormor, värre med åren…!
Ja, lite jobb gjorde jag som var kontorsjobb, men det fanns inte mycket så jag satt med mitt eget jobb också där på kontoret. Bättre ergonomi och chefen tycker om att ha sällskap! Var ganska effektiv, ligger fortfarande efter men det var skönt att få lite gjort då på eftermidagen. Så jag belönade mig själv med shopping. Ett rosa leoparddiadem på Glitter som kommer att gå sönder ganska fort, men värt 30 spänn ändå, och så ormskinnsmönstrade skor från Deichmanns… För 113 spänn, tror jag! Behövde faktiskt skor. Hade svårt att bestämma mig, egentligen tyckte jag att ett par liknande i blålila skiftningar var snyggare, men de jag köpte var svartvitbeiga, tänkte att de passar till allt, så jag gick på förnuftet efter lite velande… Men fan, nu börjar jag längta efter att visa upp alla tillskott till min garderob! Måste gå omkring och visa upp mig offentligt sen när jag får tid…
Undrar om det är nån endaste som fortfarande följer min blogg egentligen… har inte kollat statistiken på länge. Skriver så mycket ändå liksom, plus att det är trist när man inte kan ladda upp bilder, och att inget händer men jag samtidigt är upptagen… Men försöker skriva nånting varje dag, även om jag inte direkt anstränger mig för att det ska bli läsvärt. När jag är klar med romanredigeringen och har en kamera som funkar, semester och kanske ett socialt liv, så har jag nog mer att skriva om. Lever väldigt mycket inne i mitt huvud just nu, för mig är det intressant, men det är ju inte så mycket action direkt, utåt sett. Men jag bidar min tid så att säga, samlar kunskap, förbereder mig för kommande stordåd.. ;-) Hela det här året är dedikerat till “karriären” att hitta en väg framåt på den fronten, för hur mycket folk än säger åt mig att jag inte ska ställa så höga krav på mig själv, så är jag fortfarande lite tävlingsmänniska, fast jag tävlar numera bara med mig själv, men jag behöver mål och ambitioner och kvitton på prestationer för att må bra. Sen måste jag verkligen skaffa en bättre balans, lära mig att ställa rimliga krav på mig själv, inte antingen vara perfektionist eller fullkomligt uppgiven, vilket jag pendlat mellan för det mesta.
För såna man brukade träffa på krogen förr, skulle det verka som att jag verkligen inte hade nåt liv alls nu, men för mig känns det tvärtom. Jag satsar på något jag verkligen vill, och då får man vara beredd på att göra en del uppoffringar. Nu har det faktiskt gått så långt att till och med jag känner mig lappsjuk, och längtar efter att träffa folk bara för sakens skull, men gör jag såna “avbrott” just nu blir jag ännu mer försenad med skrivandet, så det är bara att bita ihop, tänka på att belöningen kommer senare…
Ja shit, det går alldeles för långsamt, nu när jag håller på att skriva rent börjar jag göra massa nya ändringar, det går långsamt. Måste ju ta pauser hela tiden också. Så jag är alltid och aldrig ledig typ. Jag slöar i soffan (eller i parken) en hel del, men även då jobbar hjärnan, maler och idisslar liksom. Tänka är den roliga biten, men det här att skriva rent… så tråkigt, och jag har inte den självdisciplin jag önskar att jag hade.. Men jag hoppas att jag kommer in i ett flow, vore skönt att bli klar med något! Romanen och ansökan till försäkringskassan, får jag det färdigt så kanske jag orkar ta itu med massa annat sen, roligare saker.
Allt blev helt tvärtom. Den jättestressade dagen blev till vakuum… Läkartid måndag 13.00 Smärt- och Rehab har jag upprepat för mig själv i en veckas tid. Och det kom jag ju ihåg, och var så gott som redo att traska iväg till men så skulle jag samla ihop papper som skulle med och oupsi… det var visst i Norrköping! Och det upptäckte jag ju försent för att hinna ta mig dit. Klantdampidiot är vaqd jag är.. Och jobb, näe, chefen är som jag, überstressad, fast hon har väl verkliga anledningar istället för min stress som beror till stor del av att jag oroar mig för allt och överdriver proportionerna av allt jag har att göra, utgår från katastrofscenarion…
Och S, typiskt nog när jag visst hade gott om tid att fika, så hade hon ändrat sig, I guess att hennes dag blev tvärtom mot min…
Har legat i parken i bikini och skrivit ett låååångt brev till Försäkringskassan, och sedan strukit hälften. Och så för jag väl stryka det mesta av resten när jag skriver rent det. De vill väl att det ska vara kortfattt och sakligt, de bryr sig ju inte om att få en bild av min situation och mig som person.
Nu måste jag brygga en kanna kaffe, sen vet jag inte vad jag ska göra riktigt, känner mig lost såhär när jag fick tid jag inte skulle ha..
Nu är det sådär typiskt fucked up. Viktig läkartid imorgon så jag har inte vågat ta propavan av rädsla att försova mig, och nu är det definitivt för sent. Och jag kan inte sova. Ju längre tiden går, ju svårare blir det att ens försöka också, för på sistone, när jag väl har somnat, då har jag sovit som Törnrosa. Är alltså rädd för att somna för att risken är att jag inte vaknar och kommer iväg i tid. Men sover jag inte alls, kommer jag ha varit vaken i över ett dygn när jag ska iväg. Men vid en viss punkt så blir det lättare att köra ett sånt vakenrace än att hoppas på sömn. Inte där än, ska testa alla ritualer en gång till, men ångesten växer, minst sagt. Och så jobba och fika? Äsch det är det ingen idé att tänka på ens. Men jag tänker ju bara på sånt jag inte borde, om jag inte distraherar mig med att läsa, glo teve eller sitta vid datorn. Man lägger sig i sängen, i mörker och tystnad, och inom fem minuter är katastroftänkandet outhärdligt och man måste upp och lugna ner sig innan man börjar få självmordstankar… Om jag ändå kunna hitta något “säkert” att tänka på tillls jag somnade… Men jag är usel på att styra sånt.
Måste spara på armarna så jag får skriva kort. Vill inte vara med om kommande vecka. Jobb, läkarbesök, jobb, Försäkringskassekrig, jobb insomnia/sömnkoma, jobb, pank, jobb, betala räkningar, jobb… Förkylning på g, pollenallergi… Folkskygg har jag gått och blivit vid helt fel tid på året också.
Måste nog ändra favvomånader det här året. Maj och juni har inte varit roliga, juli och augusti får blii mitt hopp. Behöver träffa folk känner jag också, men jag har inte tid… Jag fattar inte riktigt mitt sinnestillstånd, jag brukar må bra såhär års, nu måste jag tvinga mig ut, jag som brukar älska att ligga i parken och läsa eller ta promenader… Men jag är jättetrött. Hela tiden. Och då är inget kul… =(
Det var trevligt, och framförallt gott, med midsommarmiddag hos mor och far, trots ett mindre gräl… Fast vi lugnade ner oss så det slutade med en diskussion och att vi kom fram till något, kanske bra att bråka lite ibland. Utan att gå in på detaljer, jag blir sur när någon beklagar sig men vägrar lyssna på råd. Tycka synd om sig själv får man göra när tråkiga saker händer en och man är maktlös, men när det gäller sånt som går att lösa, då tycker jag att om man inte vill höra några råd så får man hålla käften. Jag kanske är lite hård på det sättet, men jag har råkat ut för ett antal svårigheter i mitt liv och känner mig ganska säker på att jag har rätt i att det bästa sättet att tackla saker är att så fort ett problem dyker upp fundera över vad man kan göra åt saken. Tänka på vad man har, istället för vad man saknar. Och när det gäller relationer och konflikter, bättre att lägga energin på vad man själv kan ändra på, istället för att gnälla om vad någon annan gör för fel. Ja, att vi lyckades vända grälet till en diskussion och det slutade med att vi kom fram till EN sak iallafall är ju ett bra exempel. Sen är det komplicerade grejer det handlar om, men varje litet steg i rätt riktning är ju bra.
Tycker att det här med optimism och att vara positiv är överskattat, det är viktigare att kunna hantera motgångar, lösa problem och resa sig varje gång man faller, härda ut och fortsätta.
Det om det… Sen jag kom hem har jag jobbat, men inte så effektivt.. Lättdistraherad idag. Men, enligt ovanstående filosofi, ska jag alldeles straxt fortsätta med det. Paus behövs däremot, starta om hjärnan typ…
