Samvetet lämnar en adrig ensam
Jodå än så läge är jag vaken, fast huvudvärken och tröttheten börjar komma tillbaka. Men gå ner till värdshuset… nej jag vågar inte. Och så får jag dåligt samvete för det. Det är ju knappast någon som bryr sig om vad jag har för mig i min ensamhet, så varför ska samvetet jaga mig och plåga mig?
Usch vad jag önskar att omgivningen kunde ha lite mer insikt ibland, så man slapp allting välmenande som ställer till det för en. Det är andras förväntningar man må dåligt av, andras idéer om vad jag borde vilja och hur de tror att man måste leva för att må bra. När folk tycker synd om en känner man sig misslyckad. Man börjar ifrågasätta om ens livsstil verkligen är självvald. En gång sa en psykolog till mig att jag inte hade något liv, och jag hade inte sett det så förrän hon sa det, men sen gick det ju inte att få det ur huvet. Var det verkligen bra terapi?
Jag har såhär stora problem med detta, och jag är ändå en människa som när det väl kommer till kritan följer mitt hjärta och min hjärna och går min egen väg, så jag undrar: hur klarar sig människor som mer än jag bryr sig om andras åsikter? Anpassar de allt så att det ska se bra ut utåt?
Undrar om jag själv gör samma misstag och sätter press på folk med att tycka synd om dem och vilja hjälpa dem i onödan.
Sen kan det också vara så att 90% av det är inbillning från min sida, det kanske inte är menat så som jag uppfattar det. Men det finns sneda huvuden och vissa tonfall som bara får mig att vilja fly landet och gå under jorden, kapa alla band och få vara ifred.
Jag själv har accepterat att jag har mina begränsningar, jag skulle kunna, om det bara gällde mig, anpassa mig och leva ett medellyckligt liv som jag skulle vara nöjd med. Men det gäller inte bara mig och människor som vill en illa kan man lätt stänga ute ur sitt liv, men de som vill se en lycklig är svårare. Det är för dem man går omkring med det där konstant dåliga samvetet.
Så, jag har alltså lyckats förstöra denna kvällen för mig själv för att mina rara föräldrar ville att jag skulle ha en bra kväll med god mat och en öl på Värdshuset. Hur onödigt är det inte?
Jag antar att det är såa här saker som ger mig diagnosen generaliserat ångestsyndrom. Jag ville bara vara fri och ensam och långt ifrån krav både på mig själv och från andra.
Tags: generaliserat ångestsyndrom
Det här inlägget var postat fredag, maj 8th, 2009 kl. 20:47 och är lagt i Allmänt, Hälsa. You can follow any responses to this entry through the RSS 2.0 feed. You can leave a response, or trackback from your own site.
