Sjuk/jobb
Stannar hemma från jobbet. Som vanligt på fredagar, typ. =( Och det är den trevligaste dagen där, med lyxig frukost för en tia och folk på gott humör.
Men, de där raska promenaderna och den psykiska ansträningen av läkarintervjun blev för mycket, tror jag. Nu på natten låg jag ömsom i fosterstälning, och ömsom dunkade skallen i kudden (nej ingen vägg, ont nog har jag ändå), ömsom satt här i soffan och vaggade som en isbjörn på Kolmården. Nu är det bättre, men när jag måste ta en paus i hallen på vägen mellan vardagsrummet och köket så lär jag väl inte kunna göra så mycket på jobbet om jag skulle lyckas ta mig dit.
Just nu på nyhetsmorgons lokalnyheter intervjuas en fibromyalgiker som blir av med sjukpenningen i februari. Jag berörs ju inte av det där eftersom FK redan hävdar att jag kan jobba heltid. Hur godtyckligt är det där egentligen? Jag har ju hela psyket uppepå fibron men ändå är det många med bara fibro som lättare får sjukskrivningen godkänd än jag. Det där var ett litet sidospår. Eller kanske inte. Jag är den första att fördöma och önska sjukdom (som i bästa fall leder till ökad medkänsla och förståelse och att de blir bättre människor, inte bara som straff) åt de som bestämt om att dra in sjuka människors ersättning. Men när jag kollar runt lite på andra sjukas reaktioner, de som inte redan går på soc utan som drabbas av försämringarna nästa år, finns det vissa som jag inte förstår. De som säger att “jaha då måste jag jobba heltid, hur ska det gå”. För mig är det så uteslutet för jag vet ju att det inte går. Ja, skulle det vara det eller svälta ihjäl skulle man väl kämpa på tills man dog i förtid eller svimmade på jobbet, men i ett samhälle med något slags skyddsnät så är mitt pest-eller-kolera val helt självklart att vara fattig och hanka mig fram på soc. För så mycket till val är det inte. Om man inte tycker att hälsan är viktigare än pengar, då kan man faktiskt börja undra om vissa, få, enstaka, är sjukskrivna utan att det är befogat.
Jag hoppas att det framgår hur jag menar och inga missförstånd, jag är så alltid på de sjukas, vi sjukas, sida. Men en del antingen prioriterar konstigt och kortsiktigt eller tycker lite väl synd om sig själva.
Det här inlägget var postat fredag, oktober 30th, 2009 kl. 7:52 och är lagt i Allmänt, Hälsa. You can follow any responses to this entry through the RSS 2.0 feed. You can leave a response, or trackback from your own site.
