Ofelia Eriksson

Posts Tagged ‘antidepp’

Ångest

Jaha nu har jag ångest även mitt på dagen i hemmets trygga vrå också! Det gör mig nästan mer förbannad än ledsen. Men… två veckor sen jag började med antidepp, det är då man brukar få självmordstankar och det har jag åtminstone inte. Men det är inte mycket bevänt med mig.

Kan nån komma och pyssla om mig? =S

 

 

 

Det är inte lätt att beskriva det här tillståndet. Krig mellan friskt och sjukt i psyket. Förvirrat men solklart.

Bra möte

Jag masade  mig, med nöd och näppe, iväg till mötet på Jobbtorget, men till jobbet tar jag mig inte idag. Yr, känner mig febrig men har nog inte feber, hjärtklappning av och till, trötthet som inte är av denna världen. Men nu har jag iaf pratat med chefen och förklarat läget lite grann, med depp och antidepp och sånt.

 

Kämpar för att hålla ögonen öppna

Min coach eller vad det heter på Jobbtorget är väldigt bra. Hon har förmågan att säga till när jag säger emot mig själv och få mig att inse att hon har rätt, och jag blir bara tacksam och tar inte illa upp alls. Vi kom fram till att försöka skaffa mig en praktikplats på universitetet nästa år, så jag får vara i en intellektuellt stimulerande miljö, för det är nog det som är viktigast just nu.

Apoteket lyckades jag ta mig till också, och nu väntar jag på att far när som helst ska komma med ekologiska grönsaker och frukter. Tror han kommer nu faktiskt, så… laters.

Pick up (raggning)

Jag längtar tills nästa vecka är över. Bara den här veckan somvarit en lindrig upptakt har tagit knäcken på mig. Och vinterdeppet börjar komma. De vill ha mig på så lite mediciner som möjligt under utredningen dessutom, så knapra stesolid funkar inte heller. När den är klar ska jag däremot börja med mitt antidepp, fluoxetin, igen. Har haft uppehåll ända sen januari men nu är det bäst att börja med det i tid för jag kännerav de tidiga tecknen. De två första veckorna mår man ännu sämre, men sedan vänder det långsamt.

 

Det är lite på grund av det här jag redde ut mina kärlekstrubbel extremt tydligt, visst känns det tråkigt nu med men att ha det att grubbla över och vara osäker om den här perioden som kommer skulle inte ha varit hälsosamt.

Det suger dock att det inte finns några bra lediga män i min ålder. De som har förmågan att vara bra pojkvänner har andra redan lagt beslag på. Sen finns det massa chodes som inte håller med om det, men de har missat andra viktiga bitar och förstår inte varför de alltid hamnar i kompisfacket, det gäller för män att gå in med en sexuell frame från början. Om det här låter förvirrande, det här är lite pick up-termer, sånt jag skrev för ett par dagar sen att jag skulle återkomma om . Lyssna på  P1-dokumentär där jag medverkar här! Folk är för snabba att döma ut pick up-kulturen, de tror att det är som i The Game (av Neil Strauss), men den svenska varianten enligt Charismatic revolution är lite vettigare och ja, mer svensk. det finns mycket knas men också mycket som  är värt att ta till sig.

 

Som nu, okej jag är inte helt där än, men jag jobbar ändå på att snart landa i “Next!”  istället för att kämpa för något hopplöst och dött. Dock är jag inte så himla sugen på att ut och ragga, inte på krogen iallafall, och på nätet, helgon typ, ursäkta om det låter skrytsatmenjag överöses av så mycket raggningsrepliker där att det blir urtråkigt. Alla skriver ju samma gamla saker.

 

När man går till sina tjejkompisar för råd är de ofta alldeles för optimistiska, att ha tillgång till ett helt forum av främmande män med stort intresse för ämnet var en stor tillgång för man fick ärliga konstruktiva svar, som kanske inte var vad man ville höra men vad man behövde. Nu hänger jag inte där längre dock, kände att jag fått ut det jag ville och tänkte “Next!” om intresse.

Medicingrubbel

Jag är mitt inne i siestan men lyckas visst inte sussa den här eftermiddagen. Jag skulle på middag hos päronen men bokade om det tills imorgon. Jag förstår att det måste verka mysko att jag behöver tre dagars ensamhet men det är ansträngande att arbetsträningen börjat, det blir kaos i min hjärna så fort jag inte har hundra procent fokus på att ta hand om min hälsa.

Tror jag ska be om att få ändra mitt schema, jobba fredag förmiddag istället för torsdag eftermiddag, så att jag alltså jobbar varannan  dag, och alltid har en vilodag emellan. Att ha ett liv utöver jobbet är något att sträva emot, men jag är inte där än. Det tar emot om jag ska börja äta antidepp med alla biverkningar, men fluoxetin som är den sorten jag brukar äta lindrar även oro och ångest, och jag är nervvrak nu, det är det som är det största problemet, inte att jag är ohanterligt ledsen men jag är en spänd gitarrsträng och det är inte bra för värken heller. Omöjligt att njuta av livet när man alltid är nervös, men ssri tar inte bara bort dalarna utan topparna också, man kan aldrig bli riktigt glad och lycklig (lyckopiller my ass) och man fastnar i en dimma, kan inte tänka  med skärpa. Pest eller kolera?      

Mina vänner: Om jag nu väljer att börja äta fluoxetin igen, så mår man ännu sämre de första veckorna. Räkna med att jag inte är så mycket att ha då och antingen kan bli ganska jobbig eller dra mig undan och bli oanträffbar.

Lånar dator

Sitter hos mor och far.  Som för övrigt fortfarande är i Australien. De kommer hem och ett par veckor, bra det för jag saknar dem.

Ska promenera mer på doktorns order, lättare  när man har ett mål, så jag promenerade hit så jag får blogga lite och socialisera mig på msn. Har känt mig stum de senaste dagarna. Kan inte lägga in foton eller lyssna på musik (med skapligt ljud) heller. Jag är jätteorolig för hur det ska gå nu, oavsett om jag får det att funka igen är jag rädd att datorn blivit så känslig. Även efter att den vaknade igen när den fått solsting har den krånglat flera gånger. Jag har ingen given datasupport numera heller, och jag tror att min dator behöver en totalgenomgång om den ska hålla ett slag till. Om jag nu alls får usb-portarna att funka, utan den är inte datorn mycket att ha. Har upptäckt att det inte så mycket är att ta del av nyheter och att läsa som jag är beroende av som att själv kunna uttrycka mig. (Ja förresten, det ursprungliga tangentbordet på laptopen spillde jag kaffe på så jag måste ha mitt separata  som anslutes till usb-port.) Under hjälpmedel på tillbehör finns något som heter skärmtangentbordet, men det funkar på sin höjd till att skriva in adresser och lösenord, att blogga eller skriva mail tar extremt lång tid och är förödande för händer och axlar, och msn är inte att tänka på.

 

Jag var hos farbror doktorn idag för att förlänga sjukskrivning.  Fick nya recept och gick igenom min medicinering. Mina antidepp, som jag gör uppehåll ifrån nu men som jag kommer börja med snart igen, har försvunnit från svenska marknaden pga att de var för dyra. Fontex äter jag, och de är för mig ganska biverkningsfria. Nu måste jag börja med fluoxetin. Har provat tre fabrikat av dem förut och alla pajjade min mage fullkomligt, så jag ser inte fram emot det. Min läkare äter själv fluoxetin och sa uppmuntrande att det går över efter ett halvår! Ett halvår med illamående, magkramper och lös äcklig mage? Min mage är väl typ det enda i min lilla bräckliga kropp som fungerar, vill inte fucka upp ännu mer. Nåja, den varianten jag fick recept på har jag inte prövat förut, får hoppas att den ger andra eller inga biverkningar.

Hmmm tror jag pausar här och fortsätter i ett nytt inlägg om en liten stund.

You know you love me (?)

Princess Ofelia

ett år

Idag har jag ettårsåterträff på Smärt och Rehab. Jag skäms lite över att jag fortfarande går sysslolös, på den fronten har det senaste året varit en besvikelse. Det går ju så satans segt allting. Kriget med FK har varit ytterligare en besvikelse. Träningen skötte jag jättebra i ett halvår, men sen kom alla dessa förkylningar och influensor. Nu har jag varit hyfsat frisk en månad eller två, inte lyckats komma igång än men är ganska övertygad om att jag kommer lyckas med det ganska snart, om inte förr så när värmen kommer. Sorgeprocessen är kanske det jag kommit längst i, men det berättade jag aldrig något om för deltagarna i kursen. Jag har klarat mig utan fontex i nästan två månader nu, det är första gången på otroligt länge som jag inte går på antidepp,

Apropå det undrar jag om mitt känsloliv slagit över lite nu när locket inte varit på. Jag är så känslig på ett helt annat sätt, lätt till tårar. Och lättare att bli glad. Inte olyckligare än innan jag slutade med medicinen men mer nervös. Men den där blödigheten, det känns inte som jag, jag har aldrig varit sån.