Ofelia Eriksson

Posts Tagged ‘bloggen’

Hur mina föräldrar förvandlades till världens bästa

På torsdag kommer mina föräldrar hem och jag har lovat dem att maten ska stå på bordet. Ska dit och vattna blommorna för sista gången idag och handla lite åt dem tror jag, så de slipper tänka på det.
Vill göra vad jag kan för att visa att jag uppskattar dem Vet inte vad jag skulle ta mig till utan dem.
Datorn, btw, satte far in pengar till och jag får betala av till dem, i en takt som fungerar. Och vi delar på det mobila bredbandet, eftersom det främst är tänkt till att att ha ute på landet.

Det mest fantastiska med min relation till mina föräldrar är att den inte alltid varit såhär bra. Utan faktiskt helt katastrofal. Under hela mina tonår förstod de inte att jag mådde dåligt, de ställde lika höga krav på mig som på mina syskon och lät mig höra att jag gjorde dem besvikna och var så besvärlig hela tiden, lät mig inte plugga vad jag ville på gymnasiet, ville inte tillåta min personlighet, liksom.

Och sen när jag väl berättade om depressionerna, var väl 21 då, kunde de inte hantera det.
Men det kom en vändunkt när de på egen hand gick och pratade med en terapeut (tror jag) om att vara anhörig till någon psykiskt sjuk. Var fortfarande väldigt bräckligt ett par år efter det, men vi kunde ha kontakt med varandra åtminstone. Den andra vändpunkten kom när jag blev tillsammans med P och de ställde upp så otroligt mycket för honom, mig och lillkillen. Mycket mer än vad P:s familj gjorde. Och jag fick bevis på att när det verkligen gällde så ställde de upp. Kanske kunde de förstå den sortens problem jag fick då bättre, för jag började kunna föra givande samtal med dem.

Numera behöver jag inte ljuga och dölja och låtsas för dem, inte mer än för andra. För tio år sedan hade jag aldrig kunnat tro att de utan att göra någon big deal av det skulle skjutsa mig till ett psykologbesök tex. Allt sånt där var förbjudet i min familj. Jag minns att jag ville söka hjälp för mina sömnproblem när jag var sexton men jag fick inte. Jag satt och grät av utmattning vid köksbordet mitt i natten och hade inte sovt på jag vet inte hur länge, men nej, det var bara att gå och lägga sig tidigt.

Känns som att jag kanske lämnar ut för mycket om dem i bloggen, men vad jag vill förmedla är ju faktiskt att de har blivit så otroligt mycket bättre, det visar att man kan förändra sig även i 50-årsåldern, utvecklas väldigt mycket.

Jag har inte hört särskilt många liknande historier faktiskt. Men jag hoppas att de finns.