Ofelia Eriksson

Posts Tagged ‘David’

Iväg på äventyr

Det börjar närma sig! Och jag är peppad, så länge värken håller sig i schack ska det här nog bli bra.

Mr White lämnar jag hemma såklart, så fömodligen dröjer nästa inlägg till söndag, om jag inte skriver något när jag är hos M. Men på söndag lär jag ha en skojjig rapport att komma med! Ska försöka komma ihåg att fota också.

Har packat klart, så nu sitter jag mest och bara väntar. Lite onödigt, men det är väl bara att acceptera att man är som man är, om jag nu måste vara ute i onödigt god tid för att få sinnesfrid så får jag väl vara töntig och ospontan då.

Ska försöka tänka mer på att det är festival än att det är till minne av David, förut på RIS har jag blivit så melankolisk. Men han skulle nog hellre vilja att man festade till hans ära än att man grät.

Ha en trevlig helg allihopa! Vi hörs på söndag om inte förr…

Välfärdens barnbarn

Dagen har blivit precis som jag ville. Läste nyss ut sista delen i Fogelström-serien jag hållit på med. En gedigen generationskrönika ( i Stockholmsmiljö, vad annars) av våra (mina) mor- och farförädrars generation, de som föddes 1915-1920. Den sista delen utspelar sig 1976, och det skär lite i hjärtat att läsa om hur sociala orättvisor somm då ansågs utrotade har kommit tillbaka. Fogelström är en författare som jag tycker att alla skrivande människor borde läsa, men särskilt inspirerad av honom är jag ändå inte. Det skulle vara hans sätt att skippa pronomen, det har jag försökt ta till mig ibland. Grejen är att han berättar alltid den vanliga människans berättelse, och det är något som inte intresserar mig så mycket, som jag inte känner mig ämnad för. Jag har ju alltid varit en outsider i varenda sammanhang känns det som.

David var den första människa jag kände gemenskap med. Då var vi 23. Jag berättade det för honom där vi satt under ett tåg, på rälsen, dit han tagit med mig för att lugna ner mig från min panikångestattack.

Sådär tänker jag på honom, en beskyddande människa jag kunde anförto mig till.

 

Glad att det är två lediga dagar kvar. Har haft ont idag med, men nu har det känts att jag läker ihop och då kan man nästan välkomna smärtan. Fått vara stilla och ibland försvunnit in i boken så mycket att jag inte tänkt på hur ont jag haft alls. Men frågan kvarstår och oroar mig, om this is it, att sex timmar i veckan är mitt allra bästa. Hade nästan på förhand bestämt mig att öka arbetstiden efter en månad, men nu vet jag inte. Hur mycket annat ska man klara av? Ska man orka sköta sitt hem? Ska man orka ha något socialt liv? Eller bara jobba och hålla sig vid liv och bo i en illaluktande svinstia och äta skräpmat?

Heter du David? Spelar du gitarr?

För ett par år sen var det enda jag krävde av en man att han skulle heta David och spela gitarr. Jag tänkte att hette han bara David och spelade gitarr, då skulle resten ordna sig. Sedan inträffade fadäsen med The Ogre och jag insåg att min plan hade sina brister. (Det kan vara farligt att ragga på fyllan utan glasögon.)

Nu vet jag inte vad jag vill ha. Ser jag tillbaka på mitt liv verkar det som att jag bara kan känna äkta kärlek så länge det finns stora förhinder. Har han cancer eller bor på andra sidan jorden, då är jag beredd att satsa.

Jag har varit småförälskad några gånger efter Peter, men inget allvarligt. och den som var mest intressant var ju han som hade flickvän och bodde 80 mil bort.

De där hemska drömmarna jag hade inatt/imorse, de handlade om att jag var sådär vansinnigt kär. Det är lite fucked up att det ska vara en mardröm.

PS. Om nån som läser heter David och spelar gitarr så kan han väl skicka ett mail eller åtminstone skriva en kommentar, please… DS.

När jag mötte Idol-Danny

 Ja Danny & co vann ju som bekant! Alltså de där E och M såg ju ut som clowner i sin utstyrsel men Danny bar upp frack ioch käpp med elegans och var skitsnygg och ståtlig. Förstår inte vad han ska med de där andra till?

Jag ska vara snäll och bjuda på bilder på de vackra kusinerna.

Danny Saucedo

Dave Lepard

Jag träffade faktiskt Danny på den första upplagan av Rest in sleaze, Davids minnesfestival. Jag gick och såg ner i golvet och gick bokstavligen talat nästan in i honom, så vände jag blicken uppåt och fick syn på de där vackra ögonen. Jag nådde till brösthöjd på honom, precis som med David, och han hade samma nästan-leende i mungipan som David brukade ha. Jag blev rätt ställd men fick till slut ut mig: “Du är så lik David!” Danny klappade mig på överarmen och sa medkännande “Ja, vi är ju släkt”. Och det var hela det fantastiska mötet haha! Men jag blev faktiskt ganska tagen.

Någon annan gång ska jag skriva om älskade, älskade David, men inte ikväll.