Ofelia Eriksson

Posts Tagged ‘Expressen’

Slöjor på småbarn

Jag har städat typ tre kvadratmeter och är helt slut. Det bådar inte gott.

 

Läste en sån där krönika där någon annan hann före mig med vad jag hade tänkt skriva. (Blir lätt så när man skjuter upp allt hela tiden.) Sakine Madon skriver en klok, men egentligen självklar, ledare i Expressen, om att man borde förbjuda slöjor i grundskolan. Jag instämmer såklart. Min arbetsträning ligger ute i Linköpings mest invandrartäta område där svenskarna är i minoritet, och där ser jag ofta småtjejer i åttaårsåldern i slöja och jag kan inte låta bli att kasta ilskna blickar på deras mödrar. Värst tycker jag det är att de uppenbarligen ser sina lågstadiekids som sexobjekt. Slöjan ska ju vara till för att dölja “kvinnor” från mäns blickar, och de tycker alltså att det är helt normalt att män spanar på åttaåringar eller vaddå? För vad jag fattat det som så är det inte pedofiler de menar utan vanliga män.

Rick Falkvinge säkrar min röst även till kommun- och landstinsvalen

Såvida han inte gör bort sig under närmaste året så har Rick Falkvinge i dagens intervju i Expressen lyckats skaffa sig min röst till PP också i kommun och landsting.

 

“Ni ska ställa upp i även kommun- och landstingsvalen 2010. Vilka frågor vill ni driva på den nivån?
– SJ:s psykbryt om att kräva legitimation av alla som vill resa. Bibliotek som kräver legitimation, inte för att låna böcker, utan för att titta på internet.”

 

Jag gillar någon som kallar saker vid deras rätta namn. Psykbryt är ordet.

 

Expressen hakar på fattigdomstrenden

Expressen har en idiotisk serie om barnfattigdom. Det vore ju ett ämne värt att ta upp, men när man ska snyfta över att en fjortonåring bara har ett par jeans, med anledning att han vill ha dem trendriktiga, blir sensationsjournalistiken parodi på sig själv. Eller som igår, när mamman med snyfthistorien påstår är att “det värsta är när folk tycker synd om en” (ett tips: hora inte i kvällstidningarna isf).

Jag har varit plastfostermamma till ett fattigt barn, men han var som tur var världens finaste och smartaste unge, fattade när man inte hade råd och tjatade inte. Men det var hemskt när man inte hade annat än havregrynsgröt att ge honom flera dagar i rad. Eler så gav vi honom mat mat och svalt (vi gjorde faktiskt det) själva. Men i det fallet var det soc som strulade bort totalt 3900 i månaden, och med så mycket i underskott från existensminimum är det inte lätt att leva. Och P var inte världens mest ekonomiska, så när pengar väl kom in skulle han kompensera lillkillen och lyxa till det vilket ju var snällt tänkt men inte så smart i längden.

Man ska ha råd att ge sina barn näringsriktig mat, och inte frukta loven utan skollunch, man ska ha råd med kläder, och jag tycker också att soc borde kunna ge bidrag till tex fotbollsträning (en hälsosam hobby för ett barn är en utmärkt samhällsekonomisk investering), men när det räknas som fattigdom att inte kunna skaffa sig statusmarkörer är det inte pengabristen som är problemet utan folks snobberi. Vad pysslar alla föräldrar till de där barnen som mobbar ungar för att de inte har märkeskläder med? Förlitar de sig på att köpa sina barns kärlek och skiter i att uppfostra dem?

För mycket

Jag har hängt med väldigt dåligt i nyheter och det hatar jag. Pirate Bay-målet hade jag velat följa bättre, men Expressen hade en ganska bra artikel om det idag.

Inte ens idag har jag hunnit läsa alla tidningar. Mitt huvud är gegga. Vill inte jobba imorgon om jag ska må såhär.

David Bowie i stereon nu. Tänkte att det borde man må bättre av. Snart ska jag tvätta. Ingen aptit har jag heller, men måste snart tvinga i mig nåt ändå.

Niclas och jag har diskuterat ny design till den här sidan men inte hittat någon som duger.

Det finns mao tusen saker att göra och jag förmår mig inte att koncentrera mig på en enda.

Även ett lugnt liv är ett liv

Åh nej! För att möta den stora kärleken måste jag skaffa mig ett liv hävdar Expressen. Men jag som vill träffa en man som är enstöring och inte har för mycket liv själv då? Ett socialt missanpassat geni som har massa tid för mig och inte ger mig komplex genom att vara alltför aktiv.

Hur mycket jag än jobbar på att skaffa mig ettliv, och hur stolt jag än är över små steg jag tagit, så räcker det aldrig om jag jämför mig med andra. I andras ögon räcker det definitivt inte, den där satans frågan “vad gör du om dagarna” eller “vad har du haft för dig sen sist”, även när jag svarar och tar i lite så fattar folk inte när jag är klar utan fortsätter titta upopfordrande på mig. Jag tänker på perioder då jag legat apatisk i sängen och knappt hållit mig vid liv, ätit en gång om dagen max och inte vågat gå till brevlådan ens, och tycker att jag är skitduktig, jag har tillochmed skaffat mig en hobby liksom, men den där stoltheten raseras på en sekund när busy människor med jobb och flera hobbys, kärleksliv och socialt liv, träning och allt vad det är, bara kollar på mig som att jag är det lataste tråkigaste kräk de någonsin stött på. Jävla statusmarkörer, det blir ju bara så att man ger upp, inte fan blir man peppad.

Och reaktionen på min handskena som jag fått från flera håll: “har du så ont”, jaa det har jag och det har jag försökt förklara i några år nu, men det är tydligen så att det som inte syns finns inte.

Ni är inte bättre människor för att ni är hysteriskt aktiva så give me a break.

Ebba von Sydow har lika många vänner som jag

Den där Ebba von Sydow har visst sina vettiga sidor. Dels orkar hon diskutera med den asjobbiga Linda Skugge vilket hon ska ha kudos för, och dels gillade jag den här artikeln. Jag känner igen mig, förutom det att för mig har det alltid varit ungefär likadant, har aldrig haft många vänner. Däremot väldigt fina!

Har funderat över det där i samband med att jag fyller 30, jag vill ju gärna fira men någon stor fest får jag inte ihop på egen hand. Många av mina vänner är 79:or, men de har redan parat ihop sig med varandra eller bor inte här i stan, så jag kan inte slå ihop mig med någon av dem. Jag vill fira, men kan man beära att folk ska komma ner från Stockholm och Uppsala bara för att gå ut och äta? För det är väl troligast att det blir ett restaurangbesök även om jag gärna skulle ha en fest.

Det var en till artikel om vänskap i Expressen. Man behöver vänner i sin egen livssituation, säger experterna, och det kan jag hålla med om. Jag saknar singelvänner, och det skulle nog vara trevligt att ha någon vän som också hade fibromyalgi och visste hur det var.