Ofelia Eriksson

Posts Tagged ‘fattigbloggen’

Glad påsk!

Hoppsan, förlåt att jag inte skrivit. Har ingen bra ursäkt. Eller kanske, jag har sovit riktigt mycket! Med hjälp av sömntabletter, men ändå. Vaknade först vid sju men då hade jag drömt så skumt att jag var tvungen att somna om för att bli av med obehaget.

 

Jag lyckades hitta skor jag hade råd med till slut igår. Jag vill ju inte gå omkring i varma höga boots nu men sandaler funkar inte direkt heller.

 

199 kr på Din Sko

De är liknande såna jag egentligen ville ha och visat här förut.  Jag kollade efter den sorten i tre olika affärer och hittade ett par olika märken (väldigt trendigt mao), men alla var för stora i hälen och fladdriga i sidorna. De jag slutligen köpte lider lite av samma problem, men den där remmen stabiliserar upp dem. Tyvärr blev jag tvungen att köpa skor jag inte är totalförälskad i nu, fanns många snyggare men då kostar de ju 600… Men ganska fina är de iaf och man kan ha dem både till jeans och leggings viket var viktigt nu.

 

GLAD PÅSK, förresten!

 

Tupp från Kretsboden, 5 spänn

Läste i kommentareran på den där patetiska Fattigbloggen, som jag inte kan låta bli att läsa eftersom den stör mig så mycket, om nån som inte kunde fira påsk med sina ungar för att hon inte hade råd med påskmat… Eh, what? Äta ska de väl iaf göra liksom, potatis är bland det billigaste som finns, lite sill och ägg så räcker det liksom. En påse godis för 4,90 hg kan väl kidsen få också, några flaskor att panta eller nåt har hon väl… Vad behöver man mer?Jag hoppas att hon inte brukar låta sina ungar svälta i vanliga fall.

Själv har jag inlhandlat ägg och godis. Påskmusten var slut, ska köpa det också idag och sen nöjer jag mig. Ska ju inte fira påsk på riktigt men även om man bara sitter hemma och glor på tv är det ju najs med godis och must. Och ägg äter jag jämt, vad än forskningen of the day (just nu har ägggen medvind, lagom till påsk) så tror jag att ägg är skitbra mat. Startar jag dagen med ett kokt ägg så känner jag nästan hur mina biceps växer.

Journalistwannabes om fattigdom och mediciner

På Aftonbladet finns en blogg, fattigbloggen,  skriven av en journalist som testar att leva på socialbidrag i en månad.

Man önskar att det gick att se det som ett seriöst försök att visa levnadsvillkoren för oss socfall, men Aftonhoran ska ju göra sensationsjournalistik as usual.

Inte fan blir man fet av att leva såhär, och det är rätt ofta mina föräldrar måste hjälpa mig tyvärr, nu senast la de ut för mina glasögon jag hade sönder tex, får visserligen ersättning av soc i efterhand (hoppas jag, beskedet borde jag ha fått men de är sega), men utan mamma och pappa hade jag fått vara blind med konstant huvudvärk rätt länge. Men jag vet att jag aldrig behöver svälta, jag har alltid alternativet att förnedra mig själv och sabba min självkänsla  istället. Och jag ÄR tacksam.

Men, jag kom visst av mig nu, det är en pärs att leva såhär alltid, men hur den där bruden kan ha såna problem att klara sig på soc en enstaka månad begriper jag inte. Under en månad klarar väl vem som helst att försaka allt annat än mat? Jag måste visst ha lärt mig en del om hushållning utan att jag tänkt på det.

En hämtpizza för 53 spänn som hon drömmer om, kan man faktiskt unna sig på lördagskvällen om man har disciplin. Läs reklamen, handla på billigaste affären, baka ditt eget bröd och köp alltid det som är billigast just nu så löser det sig. Som sagt, det är en månad hon ska klara sig. Vad är problemet då?

Annat är det att leva på det år efter år. Då måste man ha kläder, möbler, och annat man inte behöver köpa varje månad. Det är när tex ens dator pajar eller man måste betala CSN-skulder som problemen börjar. Är det bara en månad behöver man ju inte gå omkring med den ständiga oron för såna saker. ( Jag vet att min dator sjunger på sista versen men törs inte tänka på det.) Mina två stora drömmar just nu är en soffa och en semesterresa. Folk börjar fråga nu vad man har för sommarplaner, och jag vet ju att det blir som vanligt, jag är stuck i lkpg och träffar lediga vänner som berättar om sina utlandssemestrar och jag säger “gud vad kul” och hoppas att de inser hur lyckliga de är. Och soffan, alla som kommer hit klagar på att man inte kan sitta ordentligt här, kan ju inte bjuda hem folk när det är så. Det sociala livet är definitivt det knepigaste, folk med pengar täker inte på hur dyra deras vanor är, ska man göra dem sällskap en kväll i deras liv så är man pank sen.

 

Men Aftonhoran, den där bloggen.. Det är ingen sensation att folk som går på soc är fattiga. Men överdriv inte heller, det vinner ingen på.

Och alla människor som skäms över att gå på soc: get over yourself!

Jag försökte hjälpa Peter när både han och jag levde på mindre än socialbidrag, DET var fattigt. Då svalt vi på riktigt, vilket inte var så bra för Peter som hade magcancer (självklart svalt inte ungen, vi hittade alltid på något sätt att fixa käk till honom).Soc betalade nämligen ut bostadsbidraget och barnbidarget som Peters fosterson skulle ha till ungens knarkarmorsa. Och jag levde på halvt studiemedel och snälla föräldrar eftersom man inte kan plugga halvtid när man är deltidssjukskriven. Jag måste ha haft näringsbristen från helvetet, såhär i efterhand förstår jag inte hur jag bar mig åt.

Men klarar man sig inte en endaste månad på existensminimum, då behöver man verkligen den kursen. Då räcker det nog inte med en månad. Jävla wannabe.

 

Får man tro DN finns det även en massa sjuklingswannabes som äter medicin. Jag tvivlar dock, det kan inte vara många (utom förvirrade fjortistjejer kanske) som utsätter sig för sånt utan att de måste. Synd att en artikel med flera poänger (som kring läkemedelsindustrins marknadsföring) förstörs av att förlöjliga allavarliga diagnoser. När jag läser sånt där känns det alltid som att jag måste försvara mig. Hate it, det tar nästan lika mycket kraft som själva sjukdomarna. Även om det går vissa trender i diagnoser betyder inte det att problemen är påhittade, de kanske skulle ha kallats något annat för tjugo eller 130 år sedan men lidandet är detsamma vare sig man kallas hysterika eller får diagnosen social fobi och generaliserat ångestsyndrom.

Jag är rädd att artiklar som den där leder till att folk blir för skeptiska mot medicin. Det finns en jävla massa nackdelar med mediciner, men utan dem skulle jag inte leva idag. Samtalsterapi kan inte bota allt, min dystymi är medfödd och beror på min hjärnas oförmåga att dosera signalsubstanser rätt, inte en kass barndom eller trauman.

Skribenten verkar inte ha satt sin fot hos en läkare heller, hon verkar tro att man kan gå til vårdcentralen och säga “jag är inte lycklig” och så får man en diagnos och ett recept. Så funkar det inte i Sverige. Trots att hon själv skriver om att marknaden vill göra människor verklighetsfrämmande är det just det hon själv är.

 

Finns det ingen tidning som vänder sig till människor som är vuxna och lever i verkligheten?