Ofelia Eriksson

Posts Tagged ‘fibron’

Besök imorgon!

Jahapp, det blev tupplur mellan halv fem och åtta för min rygg ville dö. Sen masa sig upp och laga makaroner carbonara, det gick rätt bra att få i sig men jag längtar efter att känna vanlig hunger och aptit igen.

Och så Criminal Minds (stackars Hotch!) och ja nu blir det nog sängen igen. Bör gå upp klockan sex imorgon. Gosedjuren har nån överraskning planerad som de behöver hjälp med men jag vet inte om jag har tid. Sen ska allt Hanoi och Crash godis fram, vin inhandlas, och lite mat… Bädda iordning, ge V ett varmt välkomnande…

Jag längtar jättemycket efter att få besök men jag blir alltid lite orolig att fibron eller migrän ska ställa till det, och jag bli en tråkig gnällig sömntuta som inte kan underhålla mina gäster.

Bakis

Shiiiiiiiit, det var länge sen jag var såhär riktigt bakfull. Men lika obehagligt som jag minns det. Dock, det var skoj igår. Jag höll ut ända till klockan två! Men jag borde nog ha skippat lakritsshots och den sista cidern. Åldern och fibron tar definitivt ut sin rätt.

Det blev Mörners och Platens istället, det funkade men fan vad jag fortfarande efter alla år saknar The Rock! Linköping är ju en rätt stor stad, men det märks inte på utbudet på uteliv.

Idag lär det bli att vara bakis hela dan. Önskar att jag hade lagrat upp med mjölk men orkar nog inte gå och köpa.

Varit på stan

Presenter köpta. Jag flåsig, svettig och helt slut. Och snorig. Förkylningar kickar ju igång fibron som fan också, man känner sig som 90 bast. Vila först och slå in presenter sen eller tvärtom? Ringa syster borde jag också, hon ringde flera gånger igår men då pallade jag inte att svara. Efter att psykologen ringt stängde jag av telefånerna.

 

Det är bara finaste E och människor av hennes kaliber som är värda sånt här besvär!

 

Fin bild på oss

Det är ju förjävligt att just de saker man ser fram emot mest i slutändan ska bli jobbiga. Jag vill ha energi!

Lite filosoferande

Med tanke på att jag gick upp klockan tre i eftermiddags är det ju inte konstig att jag inte kan sova nu även fast jag är så trött att jag bra gärna skulle vilja. Vägrar dock propavan en natt till så nu dricker jag kaffe istället, för att hjärnan ska bli mindre grötig. Ibland hjälper det tillochmed sömnen med lite kaffe, man blir pigg nog att orka somna, på något sätt.

Fick röntgenresultatet idag, det visade ingenting, som väntat. Det är fibron som är upphov till all värk. Och så finns det folk som inte “tror” på fibromyalgi, det är tragiskt.

Apropå ensamhet och framförallt artikeln jag länkade till i det inlägget, jag har egentligen bra mycket mindre än de allra flesta jämnåriga, det enda där jag uppfyller det som anses eftersträvansvärt är att jag har ett bra boende. (Fast det är å andra sidan inte mitt egentligen, pappa äger lägenheten.  Men de har skrivit i sitt testamente att jag ska få ärva den.)

Ändå tror jag att jag känner mycket mer tillfredställelse, tacksamhet och uppskattning över vad jag har än de flesta. Tack vare vad jag gick igenom med Peter. Det gav mig perspektiv, att se skillnad på vad som är på liv och död och vad som man kan klara sig bra utan. Jag kan bli arg, frustrerad och ledsen, men känner mig inte som något offer.

Nu i år har jag också börjat känna att jag går vidare och inte enbart lever i det förflutna. Känner mig stark i min svaghet, blundar inte för varken hinder eller möjligheter. Det svartvita tänkandet börjar bli mer nyanserat.

 

I ett annat liv för länge sen

Jag ska fixa en myspace-sida åt Peter, så att det lilla jag har sparat av hans musik får en chans att leva vidare därute.

Fibron bestämmer

Värken bestämde sig för att sprida sig från huvudet och lägga sig som ett jämnt lager i hela kroppen. Fibroattack, typ, känns som att ha sprungit ett maratonlopp ungefär. Tack kroppen, för att ha valt en lämplig dag att vara ur funktion åtminstone. Med tanke på hur ont det gör att lyfta kaffekoppen ska jag nog inte ägna mig åt något mer ansträngande än det idag.

Lantlig idyll, dag 2

Härligt att vara ren! Jag måste erkänna att det var tre dagar sedan jag duschade senast innan idag.

 

Lite primitivt och ger barndomsflashbacks

Gick ner till badplatsen och kände på vattnet. Det är varmt! Alltså inte bara inte-kallt, utan det ger aktivt värme. Lovely. Gick en liten bit in i skogen och checkade blåbärssituationen. Finns nog hur mycket som helst, men där precis vid stigen vid badplatsen var det förstås urplockat. Men jag ska dra på mig regnstövlar och ge mig in i skogen på allvar så kan jag nog få en riklig skörd. Inte idag tror jag men kanske imorgon. Fjorton grader och duggregn gör det legitimt att sitta inne tycker jag.

Inte så mycket men blir iaf göttit till lite glass sen

14 grader och duggregn. Men det funkar.

Nu väntar  det roliga att välja vilken av sex böcker jag ska påbörja nu! Tror det blir någon kort, är lite nedslagen av att jag läser så långsamt nuförtiden. Återigen satans fibrons fel, dels är det pest och pina för arm och hand att hålla en bok länge och att bläddra, dels är ju koncentration och minne som en gamlings. Anyway, ska det bli August Strindberg? Eller Hermann Hesse? Eller kanske finskpluggande?

Mantra: jag måste inte göra något alls

Fan jag blev tvungen att ägna hela eftermiddagen åt att sova bort värk och nu är det mulet och småkyligt… Får väl bada någon annan dag. Har verkligen haft grymt ont, tycker att fibron kan give me a break och låta mig njuta och ha en bra semester.

Trodde att jag var på god väg att varva ned men nej stress och dåligt samvete förföljer mig. Ville inte svara när far ringde för han skulle bara fråga vad jag gjort och om det var varmt i vattnet osv… Det är nästan nummer ett med vad jag vill komma ifrån med att fly människor, frågor om vad man gjort/gör/ska göra. Vill inte känna att allt handlar om att vara aktiv. Jag fungerar som så att jag behöver tid åt att helt enkelt tänka, djuptänka. Sätta igång små processer inom en själv. Och det funkar inte om jag blir störd.

Jag skyller mitt kassa bloggande på fibrohelvetet

Jag är fullt medveten om att jag tappat stinget (för vilken gång i ordningen?) som bloggerska på sistone. Ibland får jag idéer, men då sitter jag inte vid datorn, och mitt närminne är som ett såll, jag får bara vara glad om jag råkar komma ihåg något alls (satans fibro!) och annars läser jag någon annanstans där någon annan redan tagit upp saken och sagt det bättre än vad jag skulle ha gjort, och ibland så vill jag och jag försöker, men orden som jag håller i handen tills det är dags för dem att komma i typ nnästa mening, har frsvunnit när det är deras tur, för jag tappar ord och det hatar jag kanske mest av allt av alla fibrosymtom, det och det ständiga jävla pissandet som kan bli så pinsamt i allehanda sociala situattioner, på jobbet är jag totalnojjig nu över om folk tänker på mitt toaspringande (och dessutom har jag toaletten som ångesttillflykt, så det blir ännu fler besök pga det) och sen blir det som  precis just nu att jag hunnit glömma vad jag hade tänkt fortsätta med, jag visste det typ fem rader uppåt men nu är det bortblåst… Och jag kommer från ämnet och allt blir så jävla kortfattat och jag avundas alla som kan skriva långt om en sak och gå in på djupet utan att tappa fokus och koncentration och orden……

 

Men jag ska inte skylla allt på fibromyalgin men stor skuld bär fibrodjävulen. Värken är bara en liten del i eländet, varenda jävla område kommer fibron in och sabbar för en på.

Men bloggen fyller åtminstone det syftet att jag kan gå tillbaka och läsa och ha koll på vad jag gjort och när… Fast jag har ca 30-40 unika läsare per dag och jag tycker ju att det vore kul om jag kunde ge dem lite valuta för att de går in här också…

Så förlåt mig, jag kan inte lova att bättra mig men jag har ett ärligt uppsåt och önskan att bli roligare, smartare, mer uttrycksfull, mer estetisk, mer bra…

Varför lär man sig aldrig?

Ibland har jag så mycket som TVÅ bra dagar i rad och när det händer börjar jag ofelbart tänka att så sjuk är jag ju inte, alla har väl sina krämpor liksom, och att jag kan ju öka jobbträningen med massor timmar, och att promenera 3-4 kilometer om dagen samtidigt är ju helt rimligt, och vaddå, diska, tvätta, handla, laga mat och städa, det är ju bara löjligt av mig att tycka att det känns som Mount Everest, bita ihop och sluta sjåpa mig är va jag borde göra, lite krämpor har alla.

Sen kraschar man tillbaka till verkligheten. Blir sängliggande. Tar stöd mot väggar och möbler och gnyr sin väg fram och tillbaka till toaletten. Känner sig som 80 bast.

Men nästa gång fibron håller sig lugn i två dygn kommer jag göra upp samma storslagna planer igen. Vissa saker lär man sig aldrig.

 

PS. Bra tajming dock att det är Ugly Betty och Desperate Housewives en sån här kväll när man bara kan ligga stilla. DS.