Ofelia Eriksson

Posts Tagged ‘generaliserat ångestsyndrom’

Samvetet lämnar en adrig ensam

Jodå än så läge är jag vaken, fast huvudvärken och tröttheten börjar komma tillbaka. Men gå ner till värdshuset… nej jag vågar inte. Och så får jag dåligt samvete för det. Det är ju knappast någon som bryr sig om vad jag har för mig i min ensamhet, så varför ska samvetet jaga mig och plåga mig?

Usch vad jag önskar att omgivningen kunde ha lite mer insikt ibland, så man slapp allting välmenande som ställer till det för en. Det är andras förväntningar man må dåligt av, andras idéer om vad jag borde vilja och hur de tror att man måste leva för att må bra. När folk tycker synd om en känner man sig misslyckad. Man börjar ifrågasätta om ens livsstil verkligen är självvald. En gång sa en psykolog till mig att jag inte hade något liv, och jag hade inte sett det så förrän hon sa det, men sen gick det ju inte att få  det ur huvet. Var det verkligen bra terapi?

Jag har såhär stora problem med detta, och jag är ändå en människa som när det väl kommer till kritan följer mitt hjärta och min hjärna och går min egen väg, så jag undrar: hur klarar sig människor som mer än jag bryr sig om andras åsikter? Anpassar de allt så att det ska se bra ut utåt?

Undrar om jag själv gör samma misstag och sätter press på folk med att tycka synd om dem och vilja hjälpa dem i onödan.

Sen kan det också vara så att 90% av det är inbillning från min sida, det kanske inte är menat så som jag uppfattar det. Men det finns sneda huvuden och vissa tonfall som bara får mig att vilja fly landet och gå under jorden, kapa alla band och få vara ifred.

Jag själv har accepterat att jag har mina begränsningar, jag skulle kunna, om det bara gällde mig, anpassa mig och leva ett medellyckligt liv som jag skulle vara nöjd med. Men det gäller inte bara mig och människor som vill en illa kan man lätt stänga ute ur sitt liv, men de som vill se en lycklig är svårare. Det är för dem man går omkring med det där konstant dåliga samvetet.

Så, jag har alltså lyckats förstöra denna kvällen för mig själv för att mina rara föräldrar ville att jag skulle ha en bra kväll med god mat och en öl på Värdshuset. Hur onödigt är det inte?

Jag antar att det är såa här saker som ger mig diagnosen generaliserat ångestsyndrom. Jag ville bara vara fri och ensam och långt ifrån krav både på mig själv och från andra.

Journalistwannabes om fattigdom och mediciner

På Aftonbladet finns en blogg, fattigbloggen,  skriven av en journalist som testar att leva på socialbidrag i en månad.

Man önskar att det gick att se det som ett seriöst försök att visa levnadsvillkoren för oss socfall, men Aftonhoran ska ju göra sensationsjournalistik as usual.

Inte fan blir man fet av att leva såhär, och det är rätt ofta mina föräldrar måste hjälpa mig tyvärr, nu senast la de ut för mina glasögon jag hade sönder tex, får visserligen ersättning av soc i efterhand (hoppas jag, beskedet borde jag ha fått men de är sega), men utan mamma och pappa hade jag fått vara blind med konstant huvudvärk rätt länge. Men jag vet att jag aldrig behöver svälta, jag har alltid alternativet att förnedra mig själv och sabba min självkänsla  istället. Och jag ÄR tacksam.

Men, jag kom visst av mig nu, det är en pärs att leva såhär alltid, men hur den där bruden kan ha såna problem att klara sig på soc en enstaka månad begriper jag inte. Under en månad klarar väl vem som helst att försaka allt annat än mat? Jag måste visst ha lärt mig en del om hushållning utan att jag tänkt på det.

En hämtpizza för 53 spänn som hon drömmer om, kan man faktiskt unna sig på lördagskvällen om man har disciplin. Läs reklamen, handla på billigaste affären, baka ditt eget bröd och köp alltid det som är billigast just nu så löser det sig. Som sagt, det är en månad hon ska klara sig. Vad är problemet då?

Annat är det att leva på det år efter år. Då måste man ha kläder, möbler, och annat man inte behöver köpa varje månad. Det är när tex ens dator pajar eller man måste betala CSN-skulder som problemen börjar. Är det bara en månad behöver man ju inte gå omkring med den ständiga oron för såna saker. ( Jag vet att min dator sjunger på sista versen men törs inte tänka på det.) Mina två stora drömmar just nu är en soffa och en semesterresa. Folk börjar fråga nu vad man har för sommarplaner, och jag vet ju att det blir som vanligt, jag är stuck i lkpg och träffar lediga vänner som berättar om sina utlandssemestrar och jag säger “gud vad kul” och hoppas att de inser hur lyckliga de är. Och soffan, alla som kommer hit klagar på att man inte kan sitta ordentligt här, kan ju inte bjuda hem folk när det är så. Det sociala livet är definitivt det knepigaste, folk med pengar täker inte på hur dyra deras vanor är, ska man göra dem sällskap en kväll i deras liv så är man pank sen.

 

Men Aftonhoran, den där bloggen.. Det är ingen sensation att folk som går på soc är fattiga. Men överdriv inte heller, det vinner ingen på.

Och alla människor som skäms över att gå på soc: get over yourself!

Jag försökte hjälpa Peter när både han och jag levde på mindre än socialbidrag, DET var fattigt. Då svalt vi på riktigt, vilket inte var så bra för Peter som hade magcancer (självklart svalt inte ungen, vi hittade alltid på något sätt att fixa käk till honom).Soc betalade nämligen ut bostadsbidraget och barnbidarget som Peters fosterson skulle ha till ungens knarkarmorsa. Och jag levde på halvt studiemedel och snälla föräldrar eftersom man inte kan plugga halvtid när man är deltidssjukskriven. Jag måste ha haft näringsbristen från helvetet, såhär i efterhand förstår jag inte hur jag bar mig åt.

Men klarar man sig inte en endaste månad på existensminimum, då behöver man verkligen den kursen. Då räcker det nog inte med en månad. Jävla wannabe.

 

Får man tro DN finns det även en massa sjuklingswannabes som äter medicin. Jag tvivlar dock, det kan inte vara många (utom förvirrade fjortistjejer kanske) som utsätter sig för sånt utan att de måste. Synd att en artikel med flera poänger (som kring läkemedelsindustrins marknadsföring) förstörs av att förlöjliga allavarliga diagnoser. När jag läser sånt där känns det alltid som att jag måste försvara mig. Hate it, det tar nästan lika mycket kraft som själva sjukdomarna. Även om det går vissa trender i diagnoser betyder inte det att problemen är påhittade, de kanske skulle ha kallats något annat för tjugo eller 130 år sedan men lidandet är detsamma vare sig man kallas hysterika eller får diagnosen social fobi och generaliserat ångestsyndrom.

Jag är rädd att artiklar som den där leder till att folk blir för skeptiska mot medicin. Det finns en jävla massa nackdelar med mediciner, men utan dem skulle jag inte leva idag. Samtalsterapi kan inte bota allt, min dystymi är medfödd och beror på min hjärnas oförmåga att dosera signalsubstanser rätt, inte en kass barndom eller trauman.

Skribenten verkar inte ha satt sin fot hos en läkare heller, hon verkar tro att man kan gå til vårdcentralen och säga “jag är inte lycklig” och så får man en diagnos och ett recept. Så funkar det inte i Sverige. Trots att hon själv skriver om att marknaden vill göra människor verklighetsfrämmande är det just det hon själv är.

 

Finns det ingen tidning som vänder sig till människor som är vuxna och lever i verkligheten?