Ofelia Eriksson

Posts Tagged ‘Högsjö’

Jag älskar han däruppe med frillan (solguden)

Förnuftet sa mig att det var dumt att bränna mina allra sista pengar, de kommer nog gå åt ändå tids nog. Så stannar i Högsjö, tvätta om fem minuter. Har suttit ute i solen och omväxlande läst Damernas värld, pluggat finska verb och löst sudoku. Skulle vilja ha en helt vanlig lärobok a la grundskola/gymnasium i finska, men har inte lyckats hitta någon.

Vaffö hör inte E eller S av sig och säger att de ska komma hit?

 

Edit: fan nån annan hann före.  Och nu lossnade den gulliga gröna fågeln från min nyckelknippa. Får försöka handtvätta i kallvatten så gott det går.

Finbesök

Oupsi sorry, jag har verkligen intentionen att vara duktig bloggerska men ibland känner man sig som slav under uppdateringsfrekvensen.

Jag fick besök idag! Av en av mina fina Mior med make C. De var här på eftermiddagen, vi käkade pizza (Högsjö ståtar med en pizzeria också, dyr men med mumsiga pizzor med mycket ost och tunn botten) och satt här och drack kaffe och pratade skit. Åskan gick loss här, så bra av mig att jag gick upp tidigt och badade imorse. Men när M &C åkte var jag ju skittrött eftersom jag inte sov många timmar inatt så jag skulle “vila en timme” men det bidde visst fem timmars sömn.

Så that´s it om min dag helt enkelt.

Bla bla bla

Godermorgon! Sitter här med morgonkaffet, det märks på smaken att mor och far har råd med sånt däringa lyxigt kaffe, mums!

Har fortfarande lite  huvudvärk, eller ganska mycket faktiskt, men jag har petat i mig värktabletter så jag orkar vara uppe iaf. Har hört att det ska bli dåligt väder imorgon så jag borde försöka komma i och doppa mig i sjön idag. Men jag är en sån liten badkruka! Särskilt första gången är det ju svårt att komma i, och här i Högsjö bo typ hela samhället på badplatsen under somrarna så det är lite halvpinigt att äntra vattnet i slow motion och stå där och huttra medans alla glor på utbölingen…

 

Återanvänder en bild på badplatsen. Det är ju bra för miljön med recycling.

Vad händer mer idag då? Blir en hel del läsning om huvudvärken släpper, och så ska jag storhandla på Konsum. Åh vad det känns skönt på något sätt att veta att mer än så kan inte hända. Kan slappna av från dygnsrytmstress och sån skit.

Jag är inte ensam i huset som jag brukar vara. Det är en massa såna där “ungdomar” i lägenheten nedanför. Jag gillar ju annars att tro att hela trädgården är min. Men så länge de inte försöker prata med mig är jag nöjd. ;P

Och så har jag ju Cesar-Edward, nallen jag hängde med senast. Han blev skitglad att återse mig!

Oj det här bidde ett långt inlägg om ingenting. Men ja, bloggen är ju också som sällskap och en kompis. Har tänkt lite på det där med vad jag får ut av att blogga. Att få skriva, självklart, men faktum är att jag sällan skriver litterärt och genomtänkt, har blivit mer vardagligheter än vad jag kanske hade som ambition. Man orkar ju inte jämt och man vill uppdatera ofta, de bloggar jag själv läser är de som uppdateras dagligen. En fördel med att skriva om vardagen är att man minns så mycket bättre, jag brukar gå tillbaka och reminda mig själv om vad jag gjorde förra helgen t ex. Dagbok i pappersformat har jag aldrig lyckats hålla igång att skriva. Sen är det ju roligt med kommentarer och lite uppmärksamhet, går inte att förneka. Men alla dessa små anledningar fångar det ändå inte, summan blir något större för min del. Privat bloggande om inget särskilt hånas ganska ofta, men ingen är ju tvungen att läsa och jo, det är faktiskt givande.

Besvikelse och nervositet men jag är faktiskt glad ändå

Fan, jag försökte vara ute i god tid med att få med mig folk/få besök ute i Högsjö i år och när jag pratade om det för länge sen var det flera som var jätteentusiastiska och absolut ville komma ut. Men nu är det bara en som fortfarande vill det (två trodde jag var spikade minst) och det vet man ju aldrig om det blir inställt. Jag tänkte att om jag fick två besök så kunde jag stanna därute i två veckor utan att… vad heter det… få lappsjuka, men tänk om ingen kommer? Prata med Högsjöborna och lära känna dem törs jag inte och även om jag är eremit fixar jag inte så lång tid helt isolerad. Kruxet är att jag vet att jag kommer ångra mig ett helt år framåt om jag inte tar vara på chansen att vara på landet på sommaren den här gången, det har jag redan gj0rt två år i rad. Men i år har jag internet så nåja, EN vecka fixar jag om jag nu inte pallar två. Ni får hålla mig sällskap på msn.

Jag kan inte klaga på att folk ångrar sig/ställer in/skaffar nya planer som är viktigare, för jag ställer själv in alltför ofta. Fast to be fair mot mig själv brukar det vara av hälsoskäl.  Men men, när man är snart 30 ska man väl ha en pojkvän (allra minst) och inte så mycket tid för vänner… Bara jag som inte fattat det. Ja jag vet, jag har tjatat om det här förr, sorry om jag ältar.

 

Imorgon ska jag fika med en fotograf och diskutera fotoidéer. Bara det att jag inte har några. :S Jo jag vill fota utomhus med lite natur, men utöver det vet jag inte. Nåja, det löser sig. Men usch, jag tycker sånt här är jätteläskigt, föredrar att planera via mail, sen bara mötas upp och göra själva photoshootet och inte socialisera utöver det… Framför kameran är jag inte nervös, där behöver jag inte konversera.

Siestan var jätteskön btw, Sverige borde följa Spaniens exempel där. Vem är egentligen pigg och på topp en hel lång dag i sträck?

Människans brist på tacksamhet

Jag begriper inte hur kaffebryggaren här är konstruerad. Det är en sån med inbyggd termos men locket för inte plats närman ska brygga! Så jag brygger utan lock och kladdar ner diskbänken istället.

Har redan hunnit snooza i två timmar. Igår började det ju ösregna på eftermiddagen och slutade aldrig riktigt så jag satt bara inne sen, fast jag tog ju som tur var två promenader tidigt på dagen. Idag ska jag hitta motionsspåret som jag letade efter på helt fel ställe igår. Högsjö är inte riktigt så vischan som jag får det att låta kanske, det är en viril bruksort med 800 invånare. Men jag tycker det är bättre än en isolerad stuga, att det finns konsum, värdshus och pizzeria och ffa att man kan ta sig hit med buss.

Jag såg en dokumentär på Kunskapskanalen igår om nordkoreanska flyktingar. Jag är jättenyfiken på hur det egentligen är att leva i Nordkorea, men det nämnde de inte så mycket om tyvärr, förutom hungersnöden. Det var den som de flesta angav som skäl för att de flydde. Och frihet, men det kom i andra hand efter att få äta sig mätt, vilket är rätt naturligt. Flyktvägen går via Kina, antingen Mongoliet eller Thailand, med slutmål Sydkorea, men de flesta tar sig inte längre än till Kina och mpnga skickas tillbaka till Nordkorea där de skjuts eller sätts i läger. Nu ska jag säga något som låter fruktansvärt hårt, menn läs inte in annat i det än precis det jag säger. De flyr från Nordkorea pga svält och tar sig till Kina. en del råkar ut för människohandel, andra håller sig gömda. Om vi utgår från de som lever gömda, varav några intervjuades också. Trots alla umbäranden och deras svåra situation i Kina så verkade de i vilket fall som helst kunna äta sig mätta. Själv skulle jag nog stanna upp ett ögonblick och njuta av och känna tacksamht över det. Men, som den mänskliga naturen är, börjar de genast ställa högre krav,  på frihet, på bostäder, på arbete. Fortfarande: absolut ingenting jag missunnar dem. Men ändå, senare intervjuades någon flykting som fastnat  Thailand i fem år, och vad det verkade som haft en väldig tur. Han hade till och med fått hjälp av någon västerländsk ambasssad att få en lägenhet. Men den killen, som måste ha varit på flykt väldigt länge sammanlagt, var riktigt kaxig. Han ville inte till Sydkorea längre utan hade bestämt sig för att han skulle till USA, inget annat dög. Så slutligen en tjej som lyckats ta sig till Sydkorea. De nordkoreanska flyktingarna får en lägenhet och en klumpsumma att starta ett nytt liv med, och de har också ett system med socialbidrag. Låter decent i mina öron. Men där anklagade en nordkoreansk pastor myndigheterna för att de inte tog emot flyktingarna som “den förlorade sonen”. Jag menar, först vill de bara äta sig mätta, men vid slutdestinationen (de få som lyckas ta sig dit, jag har här inte nämnt de som dör, hamnar i fängelse eller skickas tillbaka) så är de upprörda över att inte få ett hedersmottagande. Det illustrerar så väl människans oförmåga att någonsin känna sig nöjd. Det är visst inte bara bortskämda västerlänningar som resonerar på det där sättet. Skulle inte de flesta av oss må bättre om vi sänkte våra krav en smula och var tacksamma över det vi har?

På landet till slut

Här sitter vi då nu till slut, jag och Mr White, i hypade Högsjö.

 

På landet får man vara ful

Det duggregnar, och jag går helst inte ut frivilligt i regn, så jag ska frossa i böcker i väntan på bättre tider. I  fantasin var det såklart 25 grader och strålande solsken  här ute, och jag skulle ligga ute  trädgården i bikini hela dagarna. Gå ut i skogen samt göra ett försök att jogga har jag tänkt mig också. Mor och far gav mig pengar till fredagsbuffé och fredagsöl imorgon på värdshuset (jag är proppmätt btw) jätterart av dem, men jag vet inte, sätta mig där själv är nog lite mer än jag vågar. Här känner ju alla alla så det måste var så tydligt att man är utböling och så blir man utstirrad. Så tänker jag iaf. De förstår ju inte riktigt heller att det faktiskt är en ångestgrej relaterat till social fobi för mig.

Det brinner en brasa i vedspisen, knastrar sådär mysigt och luktar underbart.  På nåt sätt känner jag mig stressad att ta det lugnt?  Jag hör ju själv hur dumt det låter liksom…

Gomorron, antar jag

Hmmmpf nu ska det vara mulet bara för att verkligen förstärka min svenniga jag-vill-inte-gå-till-jobbet-igen-känsla. Har bara sovit tre timmar, det är inget fel på ArDaKo när jag är pigg, men ja, har man sovit i tre timmar vill man ju helst stanna hemma och försöka sova lite mer.

Efter “jobbveckan” om min ynka insats kan kallas så, väntar fin belöning dock! Pratade nyss med soc, får in 430 kr för busskort på onsdag, det innebär att jag har råd med en tågbiljett hem från Högsjö, så på torsdag åker jag med mor och far dit o så får de lämna kvar mig där. Bara jag och Mr White, härligt…

Nästa helg händer nåt ännu mera spännande men sånt där jag tänkt mig att inte blogga om… (Hur Linda Rosing lät inte det där!)

Hmmm en av sakerna jag ska göra/lära mig är att trycka en t-shirt (det heter tydligen tischa nuförtiden men jag är gammal), funtar på om jag ska trycka upp en likadan Hanoisak som jag hade en gång fast då med dåligt hemmatryck så den bara gick att ha några gånger… Och så funderar jag på att ta med mig jobbskor isf attt springa omkring där i högklackat…

Ska nog slänga på mig nåt av kläderna jag fick igår och bjuda på en dagens outfit sen också.

Naturälskaren Ofelia

Inne en sväng  för att stilla törsten och hämta kameran och kanske en hatt. Den jag hade på mig igår glömde jag som vanligt hos E. Glömmer alltid mina hattar där.

Har hittat tillbaka till min egen lilla plats i parken. Ett par stenar som bildar lagom tillbakalutat ryggstöd. Massor med insekter men jag tycker det är så mycket härligare att sitta direkt på gräset ned stenar som möbler än med filtar och bänkar. Någonstans inom mig finns  det ett småländskt naturbarn. Även fast jag bara känner igen typ fem växter och inga andra svampar n kantareller. Åh jag måste verkligen ut till Högsjö nästa vecka. Insjöar och skogar, det är fan det mest rogivande och själsligt uppfriskande som finns. Skulle vilja ha  en liten eka att ro omkring i.

I Sommen, sjön som Rönnäs där vi hade mitt land när jag var liten låg vid, fanns en liten ö som hette Hawaii. Jag tyckte det var skitkul att säga till mina kompisar (de få jag hade) att jag varit på Hawaii sen när jag träffade dem efter sommaren. Fast jag undrar om inte mitt Hawaii varlika bra som det riktiga nästan. Det var mjuka sluttande klippor man kunde bada ifrån, innan det plötsligt blev branta stup. Tallar mest, några få lövträd. Medhavd matsäck och total privacy.

 

Inte Hawaii, men en udde i Sommen

 

Har nog ärvt rätt mycket från morfar. Han arbetade på bokförlag hela sitt liv, älskade böcker, skogen och sin trädgård. Fast han var nykterist och morgonpigg.

Snart är jag mobil

Mitt stuff till mobila bredbandet finns att hämta ut nu!  Ska bli lite spännande. Tyvärr vet jag inte hur mycket jag vågar bära runt på Mr White (så får datorn heta) med tanke på min klantighet och  förmåga att tappa och spilla. Sen är jag ju oftast hemma också, så det är som sagt mest för att jag ska kunna spendera mer tid på landet som jag skaffar det. Har ångrat mig de två senaste somrarna att jag inte varit mer i Högsjö. Men  har jag bara internet kan jag trivas bra även om jag får åka ensam.

Fast jag har också dagdrömmar om att vara hipp och sitta med Mr White och blogga på caféer och tåg och i parker. Han är ju försäkrad så kanske jag vågar. När jag nu skaffar det där fantastiska livet då jag inte spenderar 95% av min tid i min lägenhet. Inte för att det är något fel alls på mitt älskade hem, men kanske finns det saker värda att uppleva även utanför min dörr.

mitt paradis Högsjö

Jag längtar ut till “mitt” land så otroligt mycket. Ska skaffa mobilt bredband så jag kan hänga där i sommar.

 

Orrebo

Med vår lägenhet på översta våningen

Badplatsen

                                                                                                                                                                                        

 

 

Jag förstår inte hur det kan vara svårt att få med sig sällskap dit! Det är en helt underbar oas.