Posts Tagged ‘Kunskapskanalen’

Axess TV

Om det inte har framgått än så är jag ju inombords  en otidsenlig och förlegad gammal gubbe ( ni har ju fått ledtrådar, som att jag sitter i min gröna fåtölj, röker pipa och läser Dostojevskij), som hyllar bildning, kunskap och intelligens. I kombination, för korvstoppad kunskap utan intellektuell förståelse är som kejsarens nya kläder, man ser igenom någon som rabblar citat, gått fina skolor, har de rätta kostymerna men fan inte har den minsta aning om innebörden och komplexiteten i det han snackar om. Och intelligens utan kunskap går oftast till spillo.

När TV8 började balla ur upptäckte jag Axess TV som jag hade en kärlekshistoria med ända tills kanalen försvann ur mitt tv-utbud, någon gång förra året. Saknade den bittert, Kunskapskanalen fick bli min rebound men det var inte samma sak…

 

Sveriges seriösaste tv-kanal

 

Och, likt en förvirrad gammal otidsenlig gubbe, är jag jävligt trög!

Aha ja men jaså ja det är klart…. Axess finns ju på webben! Tog bara ett halvår eller nåt att komma på, liksom. Jag rekommenderar innerligt hela utbudet, men ni kan ju börja med att se det här programmet om bildning vs fördumning, som ingår i serien Kanon-TV:

 

Kanon-TV

- din kanal till civilisationen

Nördighet

Med jämna mellanrum nördar jag ner mig i något fullkomligt obskyrt intresse som under en kort tid fascinerar mig, efter att jag sett någon dokumentär eller läst någon tidningsartikel tex.

Idag har jag suttit helt fängslad på wikipedia, först med brinnande intresse läst om Albaniens historia och ekonomi, och därefter läst om alla dessa små söderhavsstater man knappt är medveten om att de existerar. Wikipediareser i fantasin, alltså. Albanien är ju bara.. för bisarrt för att vara sant typ (såg en dokumentär på kunskapskanalen, “tågresan” tror jag serien heter och i varje avsnitt är det en tågresa i ett nytt land), och söderhavet har jag väl alltid varit lite nyfiken på, särskilt små, isolerade samhällen tycker jag är spännande, och just nu har intresset blommat upp igen genom två olika dokumentärserier, dels på svt om hur livet, växter och djurarter, har tagit sig dit och dels på kunskapskanalen om människans historia, vilka vägar den moderna människan tagit ut ur Afrika.

Jag undrar lite ibland om jag är ensam om att vara såhär nördig? Men ser/hör/läser man något intressant så vill man ju veta mer, jag har en outsinlig kunskapstörst tror jag. Vilket också kommit fram nu mer sedan jag började med concerta och har bättre fokus och kocentration. Fast kruxet är att jag inte vill nörda ner mig i bara ETT intresse, det är därför min utbildning är så spretig och jag alltid haft svårt att veta vad jag vill göra med mitt (yrkes)liv, för jag har inte tålamodet att specialisera mig så till den grad som man måste nuförtiden för att bli expert på något. Jag vill ha variation!

Vem vill diskutera aboriginers skapelsemyter eller Albaniens ekomiska kollaps genom pyramidspel 1995 med mig? Va, ingen??

 

Synd att man inte kan bli specialist på allmänbildning…

Människans brist på tacksamhet

Jag begriper inte hur kaffebryggaren här är konstruerad. Det är en sån med inbyggd termos men locket för inte plats närman ska brygga! Så jag brygger utan lock och kladdar ner diskbänken istället.

Har redan hunnit snooza i två timmar. Igår började det ju ösregna på eftermiddagen och slutade aldrig riktigt så jag satt bara inne sen, fast jag tog ju som tur var två promenader tidigt på dagen. Idag ska jag hitta motionsspåret som jag letade efter på helt fel ställe igår. Högsjö är inte riktigt så vischan som jag får det att låta kanske, det är en viril bruksort med 800 invånare. Men jag tycker det är bättre än en isolerad stuga, att det finns konsum, värdshus och pizzeria och ffa att man kan ta sig hit med buss.

Jag såg en dokumentär på Kunskapskanalen igår om nordkoreanska flyktingar. Jag är jättenyfiken på hur det egentligen är att leva i Nordkorea, men det nämnde de inte så mycket om tyvärr, förutom hungersnöden. Det var den som de flesta angav som skäl för att de flydde. Och frihet, men det kom i andra hand efter att få äta sig mätt, vilket är rätt naturligt. Flyktvägen går via Kina, antingen Mongoliet eller Thailand, med slutmål Sydkorea, men de flesta tar sig inte längre än till Kina och mpnga skickas tillbaka till Nordkorea där de skjuts eller sätts i läger. Nu ska jag säga något som låter fruktansvärt hårt, menn läs inte in annat i det än precis det jag säger. De flyr från Nordkorea pga svält och tar sig till Kina. en del råkar ut för människohandel, andra håller sig gömda. Om vi utgår från de som lever gömda, varav några intervjuades också. Trots alla umbäranden och deras svåra situation i Kina så verkade de i vilket fall som helst kunna äta sig mätta. Själv skulle jag nog stanna upp ett ögonblick och njuta av och känna tacksamht över det. Men, som den mänskliga naturen är, börjar de genast ställa högre krav,  på frihet, på bostäder, på arbete. Fortfarande: absolut ingenting jag missunnar dem. Men ändå, senare intervjuades någon flykting som fastnat  Thailand i fem år, och vad det verkade som haft en väldig tur. Han hade till och med fått hjälp av någon västerländsk ambasssad att få en lägenhet. Men den killen, som måste ha varit på flykt väldigt länge sammanlagt, var riktigt kaxig. Han ville inte till Sydkorea längre utan hade bestämt sig för att han skulle till USA, inget annat dög. Så slutligen en tjej som lyckats ta sig till Sydkorea. De nordkoreanska flyktingarna får en lägenhet och en klumpsumma att starta ett nytt liv med, och de har också ett system med socialbidrag. Låter decent i mina öron. Men där anklagade en nordkoreansk pastor myndigheterna för att de inte tog emot flyktingarna som “den förlorade sonen”. Jag menar, först vill de bara äta sig mätta, men vid slutdestinationen (de få som lyckas ta sig dit, jag har här inte nämnt de som dör, hamnar i fängelse eller skickas tillbaka) så är de upprörda över att inte få ett hedersmottagande. Det illustrerar så väl människans oförmåga att någonsin känna sig nöjd. Det är visst inte bara bortskämda västerlänningar som resonerar på det där sättet. Skulle inte de flesta av oss må bättre om vi sänkte våra krav en smula och var tacksamma över det vi har?