Ofelia Eriksson

Posts Tagged ‘litteraturvetenskap’

Stereotyper

För att spinna vidare på förra inlägget…

 

Tänk hur olika man kan presentera sig  själv utan att ljuga. Jag har ofta använt mig av det, dribblat med sanningen för att manipulera och få det jag vill, styra andras uppfattning.

 

• Jag har en rosa blogg, brukar lägga upp dagens outfit och gillar att shoppa. Naturligt blond men förstärker det med lite extra blondering. Hobbymodellar och har inga problem med att visa mig naken. Är singel och har avverkat ganska många män. Gillar Sex and the City och Gossip Girl.

 

• Jag kommer från en akademikerfamilj, övre medelklass. Bor i bostadsrätt. Pappa är doktor i numerisk analys, mamma ekonom. Bror är doktor i nationalekonomi och arbetar på finansdepartementet. Även jag är matematiskt lagd, spelade schack under hela min uppväxt och tävlade i EM och VM. Jag har pluggat litteraturvetenskap, miljövetenskap mm och gett ut en diktsamling. Gillar dokumentärer och läser dagligen minst fyra tidningar.

 

• Jag har gått på soc i fyra år och det här är min tredje period då jag är långtidssjukskriven. Har knaprat antidepp större delen av de senaste fem år, samt stesolid, sömntabletter och andra mediciner. Har ångest och ska utredas för ADHD/borderline. Svårt för socialt liv, och  de flesta av mina vänner har också erfarenhet av psykiska problem. Har aldrig haft ett heltidsjobb längre än tre månader i sträck.

 

Alla de där beskrivningarna är sanna. Och det finns oändligt många andra varianter än de här tre.

Så, var kategoriserar folk mig? För det är så, människor behöver kategorisera för att hantera verkligheten. Jag har alltid fått höra att jag är konstig, men jag har aldrig fått en konkret förklaring på varför, och jag har frågat så många, så många gånger. En teori jag utvecklat är att det är just det där att jag upplevs som udda för att jag inte passar in i någon stereotyp kategori.

Mitt liv är mitt statement

Med tanke på att jag är en hyfsat begåvad, politiskt intresserad, allmänbildad och estetiskt intresserad tjej från akademikerbakgrund som pluggat litteraturvetenskap är det lite märkligt att jag känner mig som om jag bor på en annan planet än folket som skriver på landets kultursidor. Jag menar, vi borde ju ha någorlunda lika intressen och bakgrund, hur kommer det sig då att jag inte kan finna en minsta gemensamma nämnare med dem?

Kanske bryr jag mig för lite om att teoretisera. Kanske är jag inte tillräckligt med i svängarna i kulturmodet. Jag är ju grymt fascinerad av samtid och nuet men inte på ett sätt som är rätt i kulturkretsar. Jag skulle aldrig kunna lyckas i den där världen, även fast den borde passa mig. Men jag är lika fel där som bland de öldrickande bönderna helt utan tankeverksamhet som ska föreställa Linköpings rockers.

Det är så väldigt mycket problematisering kring allt och så lite action. Jag lyckas inte vara tillgjord. Som fjantig feministdebattering. Jag är inte feminist, ska jag tvingas kalla mig något är det ekvilist. Samma lagar och regler för män och kvinnor rakt över och sen ska det vara upp till individen. Både män och kvinnor diskrimineras men det finns bättre metoder att ändra på det än att prata om det. Själv intar jag en naiv attityd och utgår i alla situationer från att sånt där inte gäller mig och är helt fuckin 1800-tal. Om jag sedan upplever något slags könsförtryck mot Mig, denna fantastiska eminenta prinsessa, så blir jag mäktigt förbannad. Och för ner diskussionen till ett barns logik, då brukar folk inse the error of their invanda uppfattningar.

Det gnälls och gnälls om hur saker borde vara. Jag lever som jag lär och jag bestämmer mina egna rättigheter när det gäller såna här saker. Som att jag ser män som sexobjekt. Jag har ju alltid tyckt att det är dumt att rätta sig efter det sämsta och tråkigaste, som tex att det är väl bättre att män blir snygga än att kvinnor blir fula.

Fast att vara pragmatisk och börja förändra världen genom att förändra sig själv är inte så creddigt.

Nu ska jag väl inte sörja över det. Vem minns dussinjournalisterna om hundra år? Framtiden är ju föregångarnas. Trots psykvård och soc är mitt storhetsvansinne inte helt knäckt, och någonstans tror jag ändå att jag en dag ska skapa något stort och att ännu långt efter min död folk ska minnas mig och kanske till och med begripa mitt livsprojekt. Mitt liv är mitt statement, helt enkelt.