Ofelia Eriksson

Posts Tagged ‘medicin’

Storstädning, vikt och modellande

Ingen feber idag tror jag skönt! Snorig och krasslig hals och sådär, men klar i huvudet och “bara” vanlig fibrovärk. Så jag ska ta och plocka och pyssla  och sortera idag, sen imorgon blir det storstädning, på riktigt den här gången, för underbara mor och far ska hjälpa mig. 

Jag tror faktiskt att får jag bara en fresh start så att säga så kommer jag kunna ha lättare att hålla det städat nu med concertan. Men nu när förfallet gått så långt och jag är sjuk och deprimerad, och diskmaskinen trasig (att handdiska och skura golv hör till de saker som gör allra mest ont) så behöver jag hjälp, det är bara att acceptera.

Fick i mig en hel flottig pizza igår, i tre omgångar men jäpp, åt upp hela. Ganska duktigt tycker jag. Visst känner jag mig på sätt och vis lyckligt lottad att jag är naturligt smal, men det är ju det här med att man inte har något att ta av man blir utmärglad så fort man blir sjuk, eller börjar med medicin som stör aptiten. 45 kg är min målvikt, vet inte exakt vad jag väger nu men skulle tippa på runt 42. Vill ha biceps igen! Men som sagt, viktuppgång före träning.

Loggade in på modellbilder igår för första gången på månader. Har inte riktigt bestämt mig för om det där är ett avslutat kapitel för mig eller inte, men en sak är säker och det är att om jag ska plåta igen måste jag först få ordning på min hy (ja photoshop kan fixa det men det är omöjligt att känna sig snygg med finnar och såriga läppar) och få lite lite armmuskler. Min kropp är byggd sån att överkroppen är mycket smalare än nederkroppen och det kan jag ju inte ändra på, men den värsta spaghettilooken på armarna kan jag ju åtgärda med träning. Men som sagt, då behöver kroppen bränsle också.

 

På min 29-årsdag

Typ sådär vill jag se ut igen. Inte muskulös direkt, men där ser jag hälsosam ut tycker jag. Och jag hade magrutor faktiskt! Bara fyra, men ändå.

Ja när vintern och depressionen lugnar ner sig ska jag börja använda mitt gymkort.

Biverkningshelvetet

Hemma och ska så förbli. Ajaj huvud, världen är läskig, tröttheten osv… *suck* Precis när vardagliga saker börjat bli just vardagliga faller man tillbaka. Nu känns ju minsta lilla grej övermänskligt ansträngande.

Och såhär i början av ssri medicinering, när allt bara förvärras och man får varenda biverkning, känns det verkligen som att stoppa i sig gift. Hade jag inte haft samma medicin förut och vetat att om ett par veckor börjar det peka uppåt igen skulle jag avbryta medicineringen.

Jag blir såhär tråkig i november

Fan jag satt och pysslade med photoshop och skulle precis spara och sen visa upp mina redgirengsskills här men när jag tryckte på spara som stängdes photoshop ner istället av nån skum anledning. Och då hade jag suttit och pulat rätt länge för att få bort mina rynkor och påsar under ögonen. Måste verkligen lära mig att spara oftare när jag jobbar i photoshop.

Knäckehäxan har äntligen lugnat ner sig, men i stort sett har jag bara glott teve hela  dan. Känt mig ensam, men samtidigt asocial.

Imorgon ska jag lämna lägenheten och göra något mer spännande att skriva om här, jag lovar. Det är bara det att det är november och jag brukar gå i ide såhär års. I år kan jag väl inte göra det riktigt i samma utsträckning som vanligt men socialt liv för nöjes skull eller för den delen shopping på egen hand för nöjes skull lockar mig inte riktigt. Det positiva är att jag blir desto mer intresserad av seriösare saker som böcker och dokumentärer.

Tror det är läggdags för mig snart. Vill vakna samtidigt med solen imorgon och få lite ljus.

Just ja jag pratade med min nätkompis T, som har adhd, om medicin, och fuck, man går ju ned i vikt av den ja… Inte så bra för någon i min storlek. Skulle inte vilja gå upp i vikt heller men  ner är nästan värre. Men i början kollar de blodtryck och vikt och sånt en gång i veckan så det är väldigt kontrollerat och så. Bör nog börja tänka på hur jag ska få igång aptiten och äta regelbundet, jag har nämligen redan börjat balla ur  med det för årstidens skull.

Sundsvall

Vad fan vill Sundsvall mig egentligen? Varenda bra jobb och utbildning samt en viss I finns där, vad är det frågan om liksom? Känns nästan som att jag måste åka dit och koll what the fuss is about, eller? Om man nu ska tro på ödet.

 

Med medicin, om den får ordning på min skalle, och papper på att jag har rättigheter till speciellt stöd, öppnar det upp sig för helt nya möjligheter när det gäller utbildningar, om man kan ordna den ekonomiska biten på något vänster, men även där, kanske kanske… Vissa varianter kräver att jag är beredd att bli färdig när jag är 36+, men nåja, livet är väl inte slut ens i den åldern.

 

LM var superduktig på Aschberg, jag är så himla stolt över henne! Lovely girl, vi är alltför bra på att tappa kontakten med varandra bara..

Biverkningshelvetet

Jag har bestämt mig för att sluta ta nya medicinen som gav så mycket biverkningar. Känner mig lite som en vekling, men pallar inte att ligga i sängen med en kall våt handduk på huvet i en vecka till. Får byta till en gammal medicin, men väntar någon vecka med det och låter kroppen vila. Usch nästa medicin kommer fucka upp min mage istället, min lilla mage som är det enda ställe där jag inte har värk normalt sett.

Känner mig fortfarande enormt mörbultad dock. Ska iväg en liten sväng ikväll, men det får bli en liten.

Har hamnat i en sån där svacka när det är svårt att acceptera kroppen som den är, och jag istället fastnar i fruktlösa fantasier om en helt frisk tillvaro.

Dags o göra det bästa av situationen

Jag har haft huvudvärk sen jag kom ut hit. Blev inte bättre över natten som jag hoppades, tvärtom. Men jag har tagit min nya medicin mot migrän så jag ska fixa till mig, få i mig lite kaffe och gå ner till sjön. Kallt är det också både inne och ute… =/

Jag kom på att det finns en låda full med kompisar här.

 

 

Jag och Cesar-Edward, som han presenterade sig som, läser riktig chic lit. Först gav vi oss på nörderi med brevväxling mellan två systrar kring förra sekelskiftet, men Cesar-Edward kollade så nyfiket på SATC-inspiererade boken “Callgirl på Manhattan” så det är den vi håller på med nu. Man kan ju trots allt inte läsa Dostojevskij jämt.

Rara föräldrarna ville ju att jag skulle lyxa till det, men jag gjorde det på mitt sätt istället. Åkte ju trots allt inte hit för nån slags kbt-session.

 

I did it myyyy way

Jordgubbar känns liksom korrekt när man är ute på landet. Vill ju packa mig en liten picknick och om nu inte ligga och steka i bikini så åtminstone kunna sitta i linne i solen, men jag var väl för optimistiskt. Men förra helgen var det ju sånt väder o då glömmer man så lätt bort att det någonsin funnits en vinter och att man kan frysa.

Joggande blir det ju inte heller när jag har huvudvärk, men om jag tar en riktig långpromenad runt sjön, i skogen, då kan jag ju iaf slappna av sen och känna att jag passat på att njuta av naturen lite grann. I bästa fall botar det huvudvärken också.

Kram på er!