Ofelia Eriksson

Posts Tagged ‘socialbidrag’

Råd till de utförsäkrade

Jag gjorde rätt i att ge upp och inte offra energi jag inte hade på att  överklaga till Länsrätten när jag fick blankt nej från Försäkrinskassan förra året trots intyg från två olika läkare, arbetsterapeut, psykolog och sjukgymnast. Hade jag nu fått rätt i Länsrätten, hur surt skulle det inte ha varit att sen bli av med sjukpenningen igen pga de nya sinnessjuka reglerna?

Nåja, ska man vara extremt cynisk så blir det åtminstone rättvisare nu, när alla får gå till soc och det inte beror på vilken handläggare och “försäkringsläkare” man tilldelas.

De utförsäkrade frågar vad de ska leva på, och jag kan svara dem att socialbidrag eller er partner, så är det. Och förvänta er inte att klara er enligt vad medelsvensson anser som att klara sig. Men det går att överleva. Och med FK ute ur era liv kan det faktiskt bli en lättnad med socialförvaltningen. Att vara på botten och inte ha något att förlora. Se bara till att ge upp framtidsdrömmar, om ni hör till den stora gruppen som inte kan rehabiliteras tillbaka till heltidsjobb. Räkna inte med samhället.

Är ni singlar, förlika er med att behöva avstå från kärlek om den är på distans, för ni kommer inte ha råd med resor, och räkna också med avstå från att flytta ihop med den du älskar om du inte vill bli helt beroende av honom/henne eller om din partner inte har råd att försörja er båda.

Jag längtar tillbaka

Till en början kändes det bra att komma ut i världen och samhället, men nu saknar jag min schemafria tillvaro innan jag började arbetsträna. Särskilt nätterna, att kunna ställa sig och baka muffins mitt i natten utan att oroa sig för att bli för trött dagen därpå till exempel. Plus att jag sover bättre på dagtid, är lite vampyr på det viset.

Givetvis skulle det vara en annan sak om jag fick lön eller någon sorts ersättning eller om jag gjorde något viktigt, men sysslolöshet på fasta tider och socialbidrag suger, rent ut sagt. Nio timmar, tre timmar tre dagar i veckan, låter säkert som ingenting för de flesta, men för mig känns det precis som när jag var frisk och jobbade heltid, om inte värre.

För vems skull, är frågan jag ställer mig hela tiden. Jag är inte arbetsskygg, jag är alltid mest på av alla och vill ha arbetsuppgifter, så att anklaga mig för det som väl varenda moderat skulle göra duger inte. Man vill ju ha en mening med det man gör, och jag börjar inse att jag gjorde mer nytta för världen innan, för då var jag åtminstone en bra vän som orkade lyssna och vara jourhavande psykolog.

Skulle vilja plugga på distans på deltid, en  hel utbildning, och sen få ett kvalificerat deltidsjobb inom det jag var utbildad för. Fåniga drömmerier…

 

Och nej, så länge man går på soc blir man inte en del av samhället även fast man tar bussen jobbet, hatar måndagar och dödar tid i fikarummet.

Ingen som läser denna blogg som behöver en kontorist tio timmar i veckan? Jag måste bort från där jag är nu, vuxendagis är inte min grej.

 

Inatt vägrar jag iaf ta äckelpropavan bara för dagisets skull.

Journalistwannabes om fattigdom och mediciner

På Aftonbladet finns en blogg, fattigbloggen,  skriven av en journalist som testar att leva på socialbidrag i en månad.

Man önskar att det gick att se det som ett seriöst försök att visa levnadsvillkoren för oss socfall, men Aftonhoran ska ju göra sensationsjournalistik as usual.

Inte fan blir man fet av att leva såhär, och det är rätt ofta mina föräldrar måste hjälpa mig tyvärr, nu senast la de ut för mina glasögon jag hade sönder tex, får visserligen ersättning av soc i efterhand (hoppas jag, beskedet borde jag ha fått men de är sega), men utan mamma och pappa hade jag fått vara blind med konstant huvudvärk rätt länge. Men jag vet att jag aldrig behöver svälta, jag har alltid alternativet att förnedra mig själv och sabba min självkänsla  istället. Och jag ÄR tacksam.

Men, jag kom visst av mig nu, det är en pärs att leva såhär alltid, men hur den där bruden kan ha såna problem att klara sig på soc en enstaka månad begriper jag inte. Under en månad klarar väl vem som helst att försaka allt annat än mat? Jag måste visst ha lärt mig en del om hushållning utan att jag tänkt på det.

En hämtpizza för 53 spänn som hon drömmer om, kan man faktiskt unna sig på lördagskvällen om man har disciplin. Läs reklamen, handla på billigaste affären, baka ditt eget bröd och köp alltid det som är billigast just nu så löser det sig. Som sagt, det är en månad hon ska klara sig. Vad är problemet då?

Annat är det att leva på det år efter år. Då måste man ha kläder, möbler, och annat man inte behöver köpa varje månad. Det är när tex ens dator pajar eller man måste betala CSN-skulder som problemen börjar. Är det bara en månad behöver man ju inte gå omkring med den ständiga oron för såna saker. ( Jag vet att min dator sjunger på sista versen men törs inte tänka på det.) Mina två stora drömmar just nu är en soffa och en semesterresa. Folk börjar fråga nu vad man har för sommarplaner, och jag vet ju att det blir som vanligt, jag är stuck i lkpg och träffar lediga vänner som berättar om sina utlandssemestrar och jag säger “gud vad kul” och hoppas att de inser hur lyckliga de är. Och soffan, alla som kommer hit klagar på att man inte kan sitta ordentligt här, kan ju inte bjuda hem folk när det är så. Det sociala livet är definitivt det knepigaste, folk med pengar täker inte på hur dyra deras vanor är, ska man göra dem sällskap en kväll i deras liv så är man pank sen.

 

Men Aftonhoran, den där bloggen.. Det är ingen sensation att folk som går på soc är fattiga. Men överdriv inte heller, det vinner ingen på.

Och alla människor som skäms över att gå på soc: get over yourself!

Jag försökte hjälpa Peter när både han och jag levde på mindre än socialbidrag, DET var fattigt. Då svalt vi på riktigt, vilket inte var så bra för Peter som hade magcancer (självklart svalt inte ungen, vi hittade alltid på något sätt att fixa käk till honom).Soc betalade nämligen ut bostadsbidraget och barnbidarget som Peters fosterson skulle ha till ungens knarkarmorsa. Och jag levde på halvt studiemedel och snälla föräldrar eftersom man inte kan plugga halvtid när man är deltidssjukskriven. Jag måste ha haft näringsbristen från helvetet, såhär i efterhand förstår jag inte hur jag bar mig åt.

Men klarar man sig inte en endaste månad på existensminimum, då behöver man verkligen den kursen. Då räcker det nog inte med en månad. Jävla wannabe.

 

Får man tro DN finns det även en massa sjuklingswannabes som äter medicin. Jag tvivlar dock, det kan inte vara många (utom förvirrade fjortistjejer kanske) som utsätter sig för sånt utan att de måste. Synd att en artikel med flera poänger (som kring läkemedelsindustrins marknadsföring) förstörs av att förlöjliga allavarliga diagnoser. När jag läser sånt där känns det alltid som att jag måste försvara mig. Hate it, det tar nästan lika mycket kraft som själva sjukdomarna. Även om det går vissa trender i diagnoser betyder inte det att problemen är påhittade, de kanske skulle ha kallats något annat för tjugo eller 130 år sedan men lidandet är detsamma vare sig man kallas hysterika eller får diagnosen social fobi och generaliserat ångestsyndrom.

Jag är rädd att artiklar som den där leder till att folk blir för skeptiska mot medicin. Det finns en jävla massa nackdelar med mediciner, men utan dem skulle jag inte leva idag. Samtalsterapi kan inte bota allt, min dystymi är medfödd och beror på min hjärnas oförmåga att dosera signalsubstanser rätt, inte en kass barndom eller trauman.

Skribenten verkar inte ha satt sin fot hos en läkare heller, hon verkar tro att man kan gå til vårdcentralen och säga “jag är inte lycklig” och så får man en diagnos och ett recept. Så funkar det inte i Sverige. Trots att hon själv skriver om att marknaden vill göra människor verklighetsfrämmande är det just det hon själv är.

 

Finns det ingen tidning som vänder sig till människor som är vuxna och lever i verkligheten?