Ofelia Eriksson

Posts Tagged ‘sömnproblem’

Lita på läkarna eller sig själv?

Börjar må lite bättre nu, skönt! Mumsigt värre med rostade mackor med ost när man är helt utsvulten. Men fan, om en timme är det dags att ta melatonin igen och efter det blir jag seg och får inte så mycket gjort så ja den här dagen försvann ju. Och så måste jag upp “tidigt” men lär inte kunna somna förrän framåt morgonkvisten. Börjar tvivla på att neuropsyk kommer att lyckas få ordning på mina sömnproblem, det är ju inte bara adhd-problematik/problem med dygnsrytmen  bakom utan dessutom värk plus att det går i släkten. Och både insomningsproblem och att jag vaknar och har dålig sömnkvalitet de timmar jag väl sover. Själv är jag egentligen rätt härdad och har accepterat det, men de har varit så optimistiska att jag låtit dem göra vad de tror är bäst och verkligen ansträngt mig för att hålla rutinerna, tvärtemot vad som känns naturligt och vad min kropp säger åt mig. De tycker att “sådär kan du ju inte ha det”, verkar tycka att det är helt hemskt och brådskande, och jag tänker att hmm, har ju haft det så i 10-15 år och jag har ju inte dött av det. Men jag misstänker att det är det här, att jag låter bli att sova på dagtid, går och lägger mig tidigt men ligger vaken och både får för lite sömn men ändå går upp för sent (säg att jag somnar vid 05, även om jag gått och lagt mig vid midnatt då så pallar jag inte att gå upp vid 8 när klockan ringer utan det blir typ vid 10-11), som gjort att jag haft migrän så ofta på sistone. Det är skönt att vara utan propavan, men om det inte hjälper att öka melatoninet och jag inte  får insomningstabletter eller de kommer på någon ny idé, så får jag nog ändå lita till min egen erfarenhet och börja med siesta, sova i tvåskift brukar funka bättre för mig.

Jag är så glad och nöjd med förbättringen concertan gett mig, att min hjärna känns som 20 igen åtminstone några timmar om dagen, sömnproblemen har jag aldrig räknat med att neuropsyk skulle fixa åt mig, inte förrän de övertalade mig åtminstone. Ett perfekt liv utan krämpor kan man ju inte begära. Så nej, jag måste sätta ner foten lite tror jag och säga att jag försöker ett litet slag till, men sen måste jag faktiskt göra vad som känns bäst för mig och förklara att jag är nöjd och glad över alla andra framsteg jag gjort och vill fokusera på det istället.

 

Nu ska jag glo på Vetenskapens värld som fokuserar på mänsklighetens goda sidor ikväll, feel good-dokumentär! Och äsch, jag tänker faktiskt unna mig kaffe trots att det är kväll.

Plan för natten/dagen

Sova blir i eftermiddag. Nu för  sent att ta sömntabletter, hantverkare kan komma när som helst mellan 08 0ch 14, så… Jag kom på en plan som V höll med om var bra (hon stannar tills torsdag, vi har svårt att skiljas från varandra), vi gör så att vi röjer och städar runt fönstrena nu relativt snart, närmsta timmarna,  sen käkar vi lite frukost och fixar till oss och tar vår panerade runda på stan på förmiddagen istället för på eftermiddagen som vi tänkte först. Jag kommer nämligen vara på Neuropsyk mellan 13-14.30 ungefär. Så, då kanske vi slipper träffa på hantverkarna och sen kan vi sova när vi kommer hem.. Lyllo V som får lägga sig två timmar före mig, om hon nu kan  och vill.. Men jag ser fram emot psykologtiden faktiskt, ska be honom berätta mer om vilka teorier och metoder den sortens terapi som han föreslog baseras på.

Ja det är knepigt med sömnproblem, men nu är jag mest så övertrött och fnissig att det är lite roligt… och mycket  kaffe får hålla mig  vaken tills klockan tre… Har legat och vilat kroppen lite åtminstone. 

Får väl se om jag skriver mer innan vi drar till stan, annars dröjer det väl tills kvällen med nästa inlägg gissar jag.. Toodles dear readers!

Lösningen på mina sömnproblem

Jäpp, jag har kommit på den. Jag får ta och be Neuropsyk hålla kvällsöppet och gå dit och göra begåvningstester tre timmar varje kväll före läggdags! Works like a charm… Slocknade i min divan, mor ringde och väckte mig två minuter i Ugly  Betty, och hon som har koll och ordning på saker fick mig att inse att det är imorgon jag har röntgentid i Norrköping… Vilket funkar, halv fyra och krockar inte med något. Bra, för jag trodde det var på torsdag och att jag skulle bli tvungen och ställa in.

Imorgon ska jag släppa in arbetsterapeuten här. Tänker inte städa överdrivet eftersom det väl finns en poäng med att visa vardagen som den verkligen är, ta en sväng med dammsugaren är väl det enda jag känner att jag måste göra. Får se om jag efter fem år  får någon ordning på skrivbordet och alla mina papper nu då…

 

Fick en bok om Aspergers att läsa/skumma några kapitel i tills på fredag. Får se om jag orkar läsa lite efter Depserate Housewives.

 

Jag är så  jävla trött och slut i hjärnan och fibrokroppen börjar också bli påverkad.

Ändrade planer

Jag tog mig samman och ringde. Bra och dåliga besked. Får tid nu i eftermiddag (hos en ny läkare, hate it) så jag får prioritera det och skippa jobbet. Skulle verkligen mycket hellre vilja jobba. Usch om det bara var min gamla läkare så vet jag att han skulle vara flexibel och heja på mig, hatar osäkerheten nu när man inte vet… Frågade om jag kunde lista mig hos en läkare som är superpopulär men pga att han är  det hade han redan 200 patienter för mycket såklart…

Bra är dock att det ska gå smidigt att fixa nytt högkostnadskort.

 

Jag är så oändligt tacksam att vinterdepressionen inte har smällt till än. Det är bara kolhydratsug och sömnproblem som har kommit  hittills, humöret är under kontroll. Får hoppas att det håller sig så  i två veckor till.

Hur mina föräldrar förvandlades till världens bästa

På torsdag kommer mina föräldrar hem och jag har lovat dem att maten ska stå på bordet. Ska dit och vattna blommorna för sista gången idag och handla lite åt dem tror jag, så de slipper tänka på det.
Vill göra vad jag kan för att visa att jag uppskattar dem Vet inte vad jag skulle ta mig till utan dem.
Datorn, btw, satte far in pengar till och jag får betala av till dem, i en takt som fungerar. Och vi delar på det mobila bredbandet, eftersom det främst är tänkt till att att ha ute på landet.

Det mest fantastiska med min relation till mina föräldrar är att den inte alltid varit såhär bra. Utan faktiskt helt katastrofal. Under hela mina tonår förstod de inte att jag mådde dåligt, de ställde lika höga krav på mig som på mina syskon och lät mig höra att jag gjorde dem besvikna och var så besvärlig hela tiden, lät mig inte plugga vad jag ville på gymnasiet, ville inte tillåta min personlighet, liksom.

Och sen när jag väl berättade om depressionerna, var väl 21 då, kunde de inte hantera det.
Men det kom en vändunkt när de på egen hand gick och pratade med en terapeut (tror jag) om att vara anhörig till någon psykiskt sjuk. Var fortfarande väldigt bräckligt ett par år efter det, men vi kunde ha kontakt med varandra åtminstone. Den andra vändpunkten kom när jag blev tillsammans med P och de ställde upp så otroligt mycket för honom, mig och lillkillen. Mycket mer än vad P:s familj gjorde. Och jag fick bevis på att när det verkligen gällde så ställde de upp. Kanske kunde de förstå den sortens problem jag fick då bättre, för jag började kunna föra givande samtal med dem.

Numera behöver jag inte ljuga och dölja och låtsas för dem, inte mer än för andra. För tio år sedan hade jag aldrig kunnat tro att de utan att göra någon big deal av det skulle skjutsa mig till ett psykologbesök tex. Allt sånt där var förbjudet i min familj. Jag minns att jag ville söka hjälp för mina sömnproblem när jag var sexton men jag fick inte. Jag satt och grät av utmattning vid köksbordet mitt i natten och hade inte sovt på jag vet inte hur länge, men nej, det var bara att gå och lägga sig tidigt.

Känns som att jag kanske lämnar ut för mycket om dem i bloggen, men vad jag vill förmedla är ju faktiskt att de har blivit så otroligt mycket bättre, det visar att man kan förändra sig även i 50-årsåldern, utvecklas väldigt mycket.

Jag har inte hört särskilt många liknande historier faktiskt. Men jag hoppas att de finns.